Co co ri co, ky- ky-li-ky, ku-ku-li-ku…*
Under nittonhundratalets sena decennier fick de tekniska museerna ett uppsving med science-centerrörelsen. Kanske är det de naturhistoriska museernas tur nu att, av väl kända orsaker, inta scenen som samtidens museer. De stora nationella museerna med anor från upplysningstiden har succesivt byggts om och förnyat såväl pedagogiken som estetiken (om detta nu är något man ska skilja på?) Först var det Muséum d´histoire naturelle i Paris, vars magnifika 1800- tals byggnad invaderades på nytt av uppstoppade däggdjur, fiskar, fåglar och preparerade fjärilar. Överallt till och med i hissarna mellan gallerierna möter man sina föregångare öga mot öga. Senare kopieringar av pariskonceptet –Ralph Appelbaums installationer på American Museum of Natural History i New York och det relativt nyöppnade och kritikerrosade Museum Naturalis i Leiden – visar att det går att skapa livliga och händelserika miljöer utan att falla tillbaka i 1800- tals dioramor med torkat gräs (eller plast som i Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm). UEForums favorit är emellertid det (relativt) lilla, spirituella Muséum d´histoire naturelle i Neuchâtel i Schweiz. Ett museum som gör utställningar om hönor, råttor, flugor och andra djur som folk hatar och älskar (som föda och för deras tjänstvillighet i medicinska experiment). Vi kommer under året att publicera en del artiklar om naturvetenskapliga utställningar – både gamla och nya texter. Det blir UEForums bidrag till linnéåret.
Text: Eva Persson 070115
Foto: Alain Germond
* Till sin utställning Poules (Hönor) lät Naturhistoriska museet i Neuchâtel filma ett tjugotal invandrare när de härmade tuppen på sina respektive modersmål.
