Det är hett. Stekande. New Delhi i slutet på april och 40 graders gränsen är bruten. Då är ett museibesök är en bra idé med air condition och fläktar.
Jag väljer Textilministeriets nationella hantverksmuseum. Genom porten kliver jag på skärvor av tegelpannor. Första känslan är att befinna sig en oas av terrakotta-, trä- och metallskulptur. Museet består av ett par sammanhängde hus, några enskilda byggnader, som visar på indisk byggnadskonst och en välordnad liten basar med hantverkare som säljer sina produkter och öppna smedjor där man följer produktionen. Museibutiken har tegeltak prytt av små terrakottafigurer; grodliknande med söta men ibland lite otäcka ansikten.
I Bhutarummet har begreppet The Black Cube fått ett ansikte. Det är kolsvart. Men när ögonen vant sig ser jag mörkt bruna människor och djur i naturlig eller övernaturlig storlek. Snidade träfigurer från Bhutakulten i Karnataka i södra Indien, det är skulpturer från 1700-talet. Färgglada fotografier där liknande, men målade skulpturer avbildas framträder i det skrapa, hårt riktade spotlightljuset. Det är lite otäckt att gå där helt ensam men suggestionen förtas av illa målade väggar och hängande lösa kablar här och där. Det verkar vara ett internationellt problem för museer- att förstå vikten av detaljer. Ska ett rum vara svartmålat så ska det vara svartmålat.
Nästa del av museet visar ”stamfolkhantverk”, fritt översatt från den engelska texten som jämte hindi finns på alla skyltar. Jag sätter mig på en av de korgstolar, som är avsedda för ömfotade och överhettade besökare. Men jag reser mig snabbt, när jag märker att jag befinner mig under en tre meter hög skulptur av man med ett avhugget huvud i handen. Raskt flyttar jag mig till en annan trevligare placerad stol. Två tonårsflickor kommer in, sätter sig framför en av montrarna och börjar teckna av skulpturerna bakom glaset. I dessa rum finns allt från dockor till en överdekorerad låda för risförvaring, det mesta i glasmontrar övervakade av gudarna på de textila längder som pryder väggarna. I ett tredje rum som egentligen verkar vara vakternas tillhåll, finns stora marionetter i väggskåpen. Marionettspel är, eller har i alla fall varit, populärt i Rajasthan i nordvästra Indien. Dockorna användes för att berätta folksagor men här hänger de rätt och slätt i sina trådar. Jag oroas över hållbarheten. Hur länge ska föremålen klara hettan och fuktigheten? Fläktarna går för fullt men någon temperering är det inte tal om. Pötsligt kommer en museivakt och säger vänligt men bestämt att fotografering inomhus är förbjudet. Det är ju bra för objekten men tråkigare för UEForums läsare.
Museibyggnaden är som en labyrint: man är inomhus, runt hörnet kliver man rakt ut i gassande sol och smiter hastigt över gården in i nästa del av museet. Jag hittar ett textilgalleri som, även om lokalen är väl tilltagen, har så mycket att visa att alla tänkbara upphängningstekniker måste utnyttjas. Man kan bläddra mellan textilier som sitter inramade på en fiffig ställning. I en annan, luftigare del hittar man vita spetsar, som kallas Cika, monterade i glasväggar placerade så att man kan passera mellan dem och se spetsarna från bägge sidor. Innovativt och snyggt vid första anblicken men när man går närmare för studera enskilda spetsar, vilket arrangemanget uppmanar till, ser man att de är illa monterade med synliga trista limrester.
Till slut besöker jag hallen för tillfälliga utställningar. Mina fötter är trötta och hettan har tagit musten ur mig men jag kikar ändå runt i Jyotindra Jains utställning Crafts and Commerce in Pre-independence India. Jains har varit chef för Hantverksmuseet i över 17 år och har här sammanställt föremål från den brittiska kolonialadministrationens systematiska katalogisering och utställande av indiska hantverksvaror. Det finns också affischer från utställningar som Crystal Palace Exhibition i London 1851 och exempel på ny kolonial estetik i form av bland annat marmorintarsia. Om man inte är specialintresserad av hantverksarbete i sig ger det här galleriet mest utbyte, här berättas en historia.
Museet överväldigar mig, likt livet på New Delhis gator. Men tystnaden i museet är en välsignelse i denna stad av ljud och oljud. På väg ut, efter en shoppingrunda i basaren, tittar jag upp mot de gargoyleliknade figurerna på taket, som alltjämt ler sina sneda leenden i solgasset.
Recension: Jane Karlsson, 070608
Jane Karlsson arbetar med ett Vänskoleprojekt för Svenska Afghanistankommittén i Kabul och kommer under de närmaste åren försöka ge UE-forum smakprov från den Centralasiatiska utställningsscenen.
