Nordiska museets basutställning om folkkonst i Sverige 1750-1850
Författare: Emma Göransson, konstnär, arkeolog, curator
Foto: Mats Landin, Nordiska Museet
Nordiska Museet, Stockholm
Utställningen öppnade 29 april 2005 och pågår tillsvidare
Folkkonsten i Sverige 1750-1850. Utställningsproducent är Lena Landerberg, sakkunnig är intendent Johan Knutsson och formgivare är textilkonstnären Wanja Djanaieff. På Nordiska Museets hemsida finns många fler bilder av enskilda föremål och interiörbilder från utställningen. Kika in på www.nordiskamuseet.se
Välkommen till folkkonsten som blomstrade i Sverige under 1700- och 1800-talen, skapad av folk på landsbygden… Så möts jag i dörren till Nordiska museets nya basutställning Folkkonst. Den kan gås från två håll och jag börjar i den änden som är blågrön. Utställningsformen är byggd av en serie rum med olika teman; Folkkonst i glädje och sorg, Vad är folkkonst?, Människan mått och former, Naturens mönster och material, Kyrkorummet och Bibelns berättelser, Maktens symboler och så slutligen Folkkonsten inspirerar, där ett urval nutida formgivare är representerade.
Det blågröna rummet drar in mig med brokiga babymössor och något slags åkpåsar. Jag ser handskar och sjalar. Det är vackert men lite kusligt, som om människorna som dessa föremål en gång klätt bara tillfälligt slunkit ur dem. Kropparna är tomma håligheter.
Föremålen, textilierna, har arrangerats en masse, för effektens skull. I den fotostatkopierade katalogen förklaras det att det handlar om dopmössor, dopkassar och fästgåvor som talar till begravningsföremål i montern mittemot, födelse och död. ”Folkkonst i glädje och sorg?”. Ett föremål med mystiskt utseende finns att känna på till höger. Endast punktskrift talar om vad det är. Varför får man inte som okunnig i det språket veta vad det är för föremål? Jag känner mig utesluten.
Form- och färgkänslan är fin, men ändå är det något märkligt med utställningen, jag känner det redan här i det allra första rummet, i den första montern. Avsaknaden av information, problematisering, avsaknaden av människorna som en gång använt föremålen är mer än en skön befrielse från överlastad museipedagogik. Det skall handla om liv och död, och folkkonst i glädje och sorg, men här har utställningsformen tagit över så till den milda grad att innehållet försvunnit. Ornament och dekor har flyttat ut från föremålen och ut i utställningsbygget men människorna är borta.
Vad är då folkkonst? Frågan ställs en bit in i utställningen, i det andra rummet. Vad är folkkonst frågar rummet, och måste anses självt besvara frågan, eftersom detta rum, med vita väggar, är klätt med svar, en film körd i modern plattskärmstv berättar med ljud och bild det som utställningen annars är rätt sparsam med. Dessutom finns ett antal småmontrar som illustrerar folkkonstens gränslösa utbredning i världen med rubriker som ”dekor överallt”, ”återbruk”, visar glädjen att pryda sig och andra märkligt funktionalistiska perspektiv på urvalet föremål som bygger upp utställningen. Var är samhället, politiken, spänningarna mellan sociala skikt, mellan kvinnor och män, unga och gamla…?
Filmen startar med undersköna landskap i Dalarna, faluröda knuttimrade gårdar och glittrande vatten, illustrerat med ljuv folkmusik. Bondemålaren Mats Persson Stadig från 1800-talet Bjursås jämförs obegripligt med dagens hotrod-byggare från Hedemora. ”Vad är folkkonst igår, idag…? Det finns en skaparlust som verkar vara evig…”
Nästa rum är rödbrunt, målat i kamteknik enligt gammalt folkligt dekormåleri. Här visas människans mått och former som inspirationskälla för folkkonsten. Det är snitsigt och lustfullt gjort med golvur i manliga och kvinnliga former, men även här saknas människorna som använt dessa saker. Vilka kvinnor och män? Hur blev man kvinna i det så kallade bondesamhället? När uteslöts man ur identiteten ”kvinna” och blev oren eller ingenting? Hur blev en man man? Vilken dräkt bar de utstötta? Vilken dekor och formgivning gav deras liv och kroppar inspiration till, eller motsatsen: Varför var det bara vissa som fick inspirera till golvursdesignen? Vad säger detta om samhället? Det paradisiska anslaget känns alltmer problematiskt.
Det ljusgröna rummet visar hur naturen inspirerat till form och färg på keramik, skåp, möbler korgar mm. Här är en monter gjord som ett växthus, och en gök tittar fram ur en holk. Scenografin böljar och krumbuktar i samspråk med pallar snidade ur rötter och knotiga grenar. Det är finurligt och färggrant, men återigen: Var är människorna? Det är en paradisvärld utan människor, utan motsättningar, utan förändringar i tid, utan skillnader mellan folk och fä…
Kyrkorummet välver sitt vita tak över mitt huvud, och den stora montern är verkligen snitsigt uppbyggd med en scenografi där prosten verkar tillfälligt ha kilat ut ur sin krage, med Bibeln uppslagen och paradisets orm slingrande lömsk underifrån. Väggbonaderna blåser omkring på ett kul sätt, men vad finns mer än lustfylld utställningsformgivning, var är samhället, människorna, var är kyrkans makt över människor, genusskillnader och utanförskap?
Nästa rum gestaltar maktens symboler som utgångspunkt för folkkonsten. Grå väggar i dekormålad marmor inramar ett schackrutigt golv. Fyra stolspodier på olika höjd får gestalta den enda sociala skiktning som överhuvudtaget påtalas i utställningen, men detta är också riktigt bra gjort: Formgivningen samspelar med kulturhistorisk kunskap med humorn i behåll. Husägarens status byggdes av dessa stolar gentemot det övriga husfolket. Detta vill jag veta mer om, men får inte. I detta rum finns dessutom ett utmärkt tillfälle att låta föremålen berätta om historisk utveckling i de så kallade kronstängerna med sin tydliga formgivning á la vikingatid. Om detta nämns inte ett ord.
I adelns vapen som inspiration för folklig konst anar jag en ansats till det sociala perspektiv som förut kännetecknat Nordiska museet och det akademiska ämnet etnologi/folklivsforskning (som museet är uppbyggt av) den senare halvan av 1900-talet. Men inte mer än så. Var och en sägs ha varit nöjd med sin lott i det fina gamla bondesamhället:
”Men att använda sig av maktens symboler var inte detsamma som att själv vilja bli adlig. Ståndssamhället var fast rotat och bondebefolkningen visste sin plats och sitt värde.”
Detta är en förbluffande historiesyn för ett av landets största kulturhistoriska museer.
Det sista och samtida designrummet är kul och färgsprakande men också fullständigt ofarligt. Designåret 2005 har avsatt sig i en oproblematiserad syn på formgivning som skulle ha kunnat vidgas till något som relaterats till dagens samhälle på allvar, inte som nu bara i hur de gamla bygdemålarna kan skönjas i IKEA:s marknadsanpassade textilier. På de white cube-stylade väggarna projiceras en litet folkligt odjur, som för att visa att allt inte är så snällt som det verkar. Men det kan inte hjälpas, gladkonstatmosfären är ändå orubbad rätt igenom utställningen.
Vad är folkkonst? Frågan besvaras av Nordiska museet som en säljbar och lättsmält produkt med kul form och färg.
Nog tror jag att landsbygdens människors konst under 17- och 1800-talen skulle kunna inrymma både motstånd och utveckling och vara oändligt mycket mer än exempel på en gränslös och evig lust att pryda sig. En skojig utställningsform borde gå att kombinera med ett medvetet innehåll och inte som nu att formgivaren tagit över och kulturhistorian endast blivit en förlängning av scenografin.
De nedtonade texterna i montrarna är befriande, men det skulle gå att med enkla medel få fram att föremålen kommer från samhällen med olika sociala skiktningar, förändras i tid och används aktivt av levande människor utan att utställningsformen skulle gå förlorad.
En basutställning har andra krav på sig än en tillfällig utställning. Just nu känns Folkkonst mer som en pendang till den betydligt mer levande Sommarslöjd 2006i museets entréplan. Också här sägs konsthantverk vara gränslöst, universellt förenande alla folk och alla samhällen någonsin och någonstans på jorden. Skillnaden är att det i Sommarslöjd istället är uppenbart att föremålen tillverkats av levande människor, eftersom tillverkarna genomgående namnges och får etnisk och geografisk tillhörighet i textmaterialet i utställningen.
Det historielösa perspektivet i romantiserad förklädnad är det ena stora problemet med utställningen. Det funktionalistiska perspektivet på kulturhistoria som dominerade under främre hälften av 1900-talet har märkligt nog återuppstått igen i utställningen Folkkonst. Föremålen får förklara sig själva. De uppstod och fanns eftersom det fanns behov av dem, i detta fall behovet att skapa och pryda.
Det andra problemet med Folkkonst är att den är en basutställning, inte en tillfällig temautställning, och därmed får anses representera museets officiella historiesyn. En temporär utställning hade kunnat ha gladkonstperspektivet utan att den kraftiga ideologiska snedvridningen blivit lika uppenbar och problematisk. Att som nu hänvisa till Skansen för kulturhistorisk information är att smita undan.
Den historia som Folkkonst berättar är evig, universellt gällande och saknar inre och yttre motsättningar och framför allt är det en historia om färgglada prylar. Människorna får inte plats.
Text: Emma Göransson
