Turerna kring Förintelsemuseet

Kerstin Parker reflekterar över diskussionen kring regeringens utredning om ett framtida Förintelsemuseum. Vad är egentligen museets syfte? Och var i landet bör det ligga? 

Den 4 juli 2019 beslutade regeringen att tillsätta en utredning om ett Förintelsemuseum och ärendet gick ut på remiss till många olika instanser. Instanserna inkom senare med sina svar, och i april förra året föreslog regeringen att ett museum om Förintelsen skulle inrättas. Hösten 2020 fick myndigheten Forum för levande historia uppdraget av regeringen att förbereda för, samla in och dokumentera bland annat föremål och berättelser inför det nya museet, som enligt planen ska öppna i januari 2022. Den 26 januari i år meddelade statsminister Stefan Löfven (S), utbildningsminister Anna Ekström (S) och kulturminister Amanda Lind (MP) på DN Debatt om regeringens beslut att öppna ett självständigt museum om Förintelsen med placering i Stockholm.  

Frågan om det planerade Förintelsemuseet är minst sagt komplicerad. Enligt regeringen ska det nya museets huvudsyfte vara att bevara och föra vidare minnet av Förintelsen med utgångspunkt från de överlevandes berättelser. Kunskapen om de överlevandes historia, som idag är utspridd på en rad arkiv, bibliotek och museer i landet, ska samlas under ett tak.

Flera remissvar välkomnar förslaget om ett nytt museum, men understryker att det redan finns en institution i Sverige som har till uppgift att bevara och förvalta minnet av Förintelsen, det vill säga Forum för levande historia. Denna synpunkt instämmer forumets ledning i. I en artikel i Dagens Samhälle (25/11 2020) ställer dess överintendent Ingrid Lomfors frågan vad det nya museet ska bidra med och klara av. ”Museet ska fånga upp och sprida kunskap till nya generationer och finnas till för hela landet”, skriver hon i artikeln. 

Just den geografiska aspekten är något som andra instanser också påtalar. Länsmuseerna gick exempelvis ut tidigt med att frågan berör alla museer i Sverige. De menar att en ökad kunskap om Förintelsen kräver utställningar och pedagogiskt museiarbete i hela landet, inte bara på en plats. 

En fråga är också varför inte Forum för levande historia får fortsätta att utveckla sitt befintliga uppdrag. Regeringen framhåller att myndighetens arbete har varit framgångsrikt, men att det saknas en museiverksamhet med en egen samling. Men forumets överintendent Ingrid Lomfors menar att man har den struktur och stora delar av den kompetens som krävs. I vår intervju undrar hon även vad det nya museet får för konsekvenser för Forum för levande historia. 

– Inledningsvis arbetade vi framför allt med pedagogik. Nu är det så mycket mer. Vi samlar in vittnesmål och samarbetar med forskningen. Under våra snart 20 år har vi byggt upp en speciell kompetens och pedagogisk metod som gör att det blir en koppling mellan då och nu. 

Lomfors säger att Forum för levande historia skulle kunna utvidga verksamheten och samlingarna med en instans som har överblick. 

– Det gör ingenting om samlingarna finns på en annan plats. Ett modernt museum behöver inte vara på en och samma plats. Det är bättre att det finns en samverkan med många olika institutioner. 

Hon framhåller samtidigt att de är många som länge försökt att få till stånd en plats där det här materialet kan samlas. 

– Det har dröjt och Sverige är senkommet. Jag tror att det kan ha att göra med den svenska självbilden, att vi under många år inte har sett oss som delaktiga i Förintelsens historia, säger hon i en intervju med SVT på Förintelsens minnesdag den 27 januari. 

Hon tror också att det nya museet kommer att bidra till att Sverige blir en del av en internationell historieskrivning och minneshållning. 

Ett argument för att det nya museet ska bli en självständig institution är att Förintelsen inte får instrumentaliseras eller relativiseras. Lomfors betonar att Förintelsen är en unik händelse som inte kan likställas med andra händelser. Däremot anser hon att det går att jämföra stegen som ledde fram till Förintelsen med händelser här och nu. 

– Och för att nå nya generationer måste kunskapen om Förintelsen bli relevant och begriplig.  

I medier har det diskuterats flitigt var museet ska ligga. Stockholm och Malmö har varit de två huvudalternativen. Beslutet från den 26 januari om att förlägga museet i Stockholm blev därmed en besvikelse för politikerna i Malmö. I en artikel i Svenska Dagbladet säger kommunstyrelsens ordförande, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), att staten nu går miste om möjligheten att synliggöra de historiska platser som finns i Malmö. Hon lyfter även fram att det redan finns liknande institutioner i Stockholm, såsom Forum för levande historia, Judiska museet och statliga museer. 

Det avgörande skälet till placeringen i Stockholm är enligt ministrarna att det underlättar för skolelever och allmänheten runtom i landet att komma på besök. Exakt var och hur museibyggnaden ska etableras ska regeringen återkomma till. 

Kerstin Parker

K.P. är frilansjournalist, författare och har en magisterexamen i historia

Reflektion/Intervju

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Läs gärna Pia Cederholms intervju med Marcel Rådström på Forum för levande historia från UK nr 4, 2020.

Stöd Utställningskritik!

Om du uppskattar tidskriften och vill stödja vår fortsatta utgivning, bidra gärna med en gåva. Swisha valfritt belopp till 1233647708 (UtställningsEstetiskt Forum) eller använd QR-koden i Swish-appen. Du kan också bli medlem i föreningen.