Samtal med Thomas Tidholm illustrerat med bilder ur hans utställning
På Hildings tid.
EVA PERSSON Författare som vill pröva andra medier än boken brukar skriva för teatern och/eller göra film. Du tycks också ha en dragning åt utställningproduktion.
– Vilka fördelar ser du med utställningsmediet?
THOMAS TIDHOLM Jag gjorde inte På Hildings tid i egenskap av författare, även om uppdraget från början var att skriva något som skulle binda ihop Hilding Mickelssons bilder med museets allmogeföremål. Men jag sa att i så fall ville jag kunna påverka utställningen själv. Det slutade med att jag fick ”fria händer” med Jöran Österman som produktionsledare. Att göra en utställning handlar mera om bild än text, det är gestaltning. Och man får möjlighet att fokusera. Jag gör detta för att jag tycker det är väldigt roligt helt enkelt. Jag är i sådana lägen inte mera författare än något annat. Formulerandet kommer tillbaka i slutskedet, när det handlar om frågeställningar som man måste vara noga med. Man kan ju vara luddig i bild. Texten hjälper då upp skärpan. Allt får arbeta tillsammans.
EP I en dedikation i din diktsamling Notiser (1994) nämner du två dikter som möjliga ”utställningsförslag”. Den ena dikten heter myrslokar; den andra (i vilken bland annat ingår ett museibesök)heter trafiken och tabletterna.
-Har du något minne av hur du tänkte dig dessa utställningar?
TT Minns inte riktigt, men det låter intressant. En utställning är lösningen på ett pedagogiskt problem. Man vill visa något, peka på det. Det kan vara något mycket enkelt. En dikt har ingen riktning på det viset, men en utställning kan däremot vara en dikt. Trafiken och tabletterna. Eller scenografi till en gåtfull pjäs som strax ska börja.
EP Vi samarbetade i början av 1970-talet när jag var utställningsproducent på Riksutställningar och tog emot ditt förslag till det som blev vandrings-
utställningen Kannibaler och guldgrävare. Den var ett minnesalbum över utrotade folk tjugo år före Sven Lindqvists bok Utrota varenda djävel! Varje etnografiskt museum med självaktning borde egentligen ha en sådan basutställning, tycker jag.
– Går du på etnografiska museer? Har du sett något som liknar din utställning?
TT Ja, jag försöker se alla sorters utställningar, men nej just den utställningen har jag aldrig sett. Jag hade just upptäckt en viss sorts bilder som fanns i böcker från 1850 och framåt. Människor som såg rakt in i kameran, mot betraktaren. Fantastiska möten, som alla slutade illa för de avbildade. En enkel idé till en utställning. Och där fanns en spegel också, tror jag.
EP En gång föreslog du att man skulle kunna göra en utställning med titeln Fläskåldern. 1800-talets periodindelning strukturerar fortfarande de arkeologiska utställningarna: stenålder, bronsålder järnålder. Det förefaller mig som du inspireras av museernas vetenskapliga systematiserande. Men också vill raljera med det, kanske ifågasätta det helt som utgångspunkt för en utställning? Precis som många bildkonstnärer, t ex den amerikanske konstnären Mark Dion som denna sommar ställde ut Museets naturalhistoria på Dunkers kulturhus i Helsingborg.
– Så besatt som han verkar inte du, men utveckla gärna din syn på och förhållande till museet som bildningsinstitution.
TT Idén om ”Fläskåldern” handlade inte i första hand om att raljera med vedertagna begrepp. Det kunde ha blivit en helt seriös utställning om något som är lika sant som något annat. Det gäller bara att se fläsket i historien och dra ut konsekvenserna, påstå att vi auml;r ett Fläskets folk – vår kultur utgår från Fläsket. Det är tilräckligt sant även om där finns ett intressant inslag av poetiskt godtycke. En utställning behöver ju inte bara illustrera etablerat vetande, den kan ju självklart också lansera något nytt.
EP När jag kom in i din och Jöran Östermans utställning På Hildings tid slog det mig: den här utställning kan bara görs på ett museum och ändå gör museerna aldrig sådana här utställningar. Jag skulle kunna räkna upp många grepp som är nya och gör att man SER föremålen och känner igen dem samtidigt som föremålen pekar utanför sig själva, symboliserar i stället för att illustrera
– Hur har produktionen växt fram från idé till färdig gestaltning?
TT Bilderna var mer eller mindre givna, dvs museets extraanställda personal hade inte hunnit inventera mer än en liten del av alla Hilding Mickelssons efterlämnade negativ och kopior, som skänkts till museet. Vi satt ändå i flera dagar och valde. Jag ville ha bilder på människor. Det gällde också att få bilderna att synas och se bra ut i den stora salen. Några kopior var 10 x 10 cm och måste bli femton gånger större. Men det gick. Vi vässade dem i Photoshop och tryckte upp dem på väv. Till detta skulle det vara allmogeföremål, var det sagt. Vi letade i magasinen. Museet hade en fin samling moraklockor som vi ställde upp längs väggarna, mellan bilderna. Det blev enkelt och vackert. Tid och människor. Den stora utmaningen i alltsammans var Mickelssons bildvärld som, trots att han var verksam på femtiotalet och framåt, såg ut att höra hemma långt tidigare. Hos Mickselsson levde allmogekulturen vidare i ett nästan arkadiskt tillstånd. Jag uppfann då en motpol i den obildade och slarvige diversearbetaren Hilding Kvist, vilken i likhet med många andra på den tiden hada slängt ut det gamla och öppnat för den nya tiden. På golvet uppstod alltså dels ett rum möblerat med nya ljusa björkmöblet (bild nedan), dels en hög med kasserade allmogemöbler (bild ovan). En enkel och lite barnslig dialektik, men detta brott i historien kunde faktiskt se ut just så. Hilding Kvists dagbok finns också representerad i utdrag.
I nästa sal, betydligt mindre, belyses Mickelssons engagagemang i Hembygdsrörelsen (bilderna nederst). Som motvikt finns en vacker gammal bensinpump, ett frysskåp från 1930, och på väggen en text där jag förklarar mera explicit hur jag ser på Mickelssons verksamhet som fotograf. Så gör man kanske inte,men det fanns ett behov. Jag tycker om många av Mickelssons bilder, men där finns också ett idealiserande av bondekulturen som ibland blir ensidigt, rentav förljuget, och som framförallt har varit alltför enkelt att exploatera för dem som velat sälja landskapet.
EP Ja, i telefonen nämnde du att du gärna kunde ha haft ett rum till, där du utvecklade din syn på Mickelssons bilder.
TT För mig ligger utställningens kärna där någonstans, dvs i förlängningen av det som faktiskt visas. Utställningen hade kunna fortsätta i en tredje sal. Det har också varit tal om att ha en kväll på muséet för att tala om Mickelssonsom fotograf och bilden av Hälsingland. Men dessa saker har faktiskt visatsig känsliga, och det är oklart om ett sådant samtal kommer att bli av.
EP Du har gjort utställningen tillsammans med konstnären Jöran Österman. Hur arbetade ni ihop?
TT När vårt arbete började var Jöran producent på museet. Jag kom in som ”kreatör”, jag stod för idéer, form och text. Jöran var den som visste hur man gjorde, han hittade på museet och kunde resurserna. Han arbetade också praktiskt när det behövdes. Jöran ska också ha äran av att ha stoppat mina värsta infall. Vi hade ett jättefint samarbete.
Mail- och telefonsamtal under september 2007.
Redigering Eva Persson i oktober 2007
Bilderna ur utställningen På Hildings tid, är tagna av Bonny Sjöblom, flera av dem är beskurna.
Thomas Tidholm är ansvarig för utställningen På Hildings tid som visas på Hälsingslands museum i Hudiksvall fram till 17 november 2007. Han är poet och författare, född i Örebro 1943. Sedan 1966 har Tomas Tidholm skrivit c:a femton diktsamlingar (senast Error, 2006) lika många teaterpjäser, en roman och c:a 30 barnböcker, de flesta med bilder av Anna-Clara Tidholm. Har även varit verksam som fotograf, musiker m.m. Sedan 1970 bosatt i Arbrå, Hälsingland, ibland i Stockholm.
