Revolutionsutställningen

Utställning: Mostra della Rivoluzione Fascista (Revolutionsutställningen)
Plats: Rom, Italien 
29 oktober 1932 – XI
Målgrupp: Så många som möjligt från landets alla hörn

Den 28 oktober 1922 gavs Benito Mussolini av Italiens kung Viktor Emanuel III uppdraget att bilda regering, vilket blev inledningen till det så kallade Ventennio, De Tjugo Åren av fascistiskt styre i landet. Detta datum högtidighölls därefter under de år regimen bestod. I god tid förbereddes firandet av tioårsjubileet 1932 av den fascistiska revolutionen. Bland de mest uppmärksammade, och ur propagandasynpunkt vikigaste, inslagen i firandet var den mycket stora utställningen Mostra della Rivoluzione Fascista (Revolutionsutställningen), som hölls i Rom 1932-33.

Inför Revolutionsutställningen engagerades tidens mest framstående arkitekter och bildkonstnärer för gestaltningen av utställningen, exempelvis Adalberto Libera, Mario De Renzi, Giuseppe Terragni, Mario Sironi, Achille Funi och Enrico Prampolini. Vid den centralt belägna Via Nazionale fanns sedan 1882 Palazzo dell’Esposizione. Dess fasad anpassades inför utställningen till att relatera till det innehåll som där skulle hysas under en begränsad tid. Kravet var att den nya, tillfälliga fasaden skulle ge uttryck för modernitet, men också vara ekonomiskt försvarbar. Sedan åtskilliga förslag granskats gavs uppdraget åt de båda unga arkitekterna Mario De Renzi och Adalberto Libera, båda i arkitekturhistorien kända som rationalister. De båda förlänade 1800-talsfasaden en gestaltning som dels med all tydlighet informerade besökaren om utställningens idé, dels uttryckte just modernitet och därtill fascismens revolutionära sida. 

Den tillfälliga fasaden gestaltades av Mario De Renzi och Adalberto Libera.

Revolutionsutställningen öppnades den 29 oktober 1932, det vill säga på första dagen av det andra decenniet enligt fascismens tideräkning. Utställningen var en konkret, i bild och i text, sammanfattning av partiets egen historieskrivning, från 1910-talet och framåt, med ambitionen att ge besökaren den önskade bilden av historien. I första salen möttes besökaren av en framställning av den instabila situationen i Europa före första världskrigets utbrott – och grundandet av Benito Mussolinis, blivande Duce, dagstidning “Il Popolo d’Italia” 1914. Här börjar således fascismens historia. Därefter följer interventionsrörelsen och Italiens inträde i kriget 1915, krigsåren 1915-18, Italiens seger 1918, de dramatiska händelserna som under åren efter kriget ledde fram till partiets formella bildande i Neapel 1921 och året därpå den legendomspunna marschen till Rom och att Benito Mussolini av kungen ombads bilda regering.

Med en kollageartad, emellanåt starkt fragmenterad blandning av foto, måleri, skulptur, reliefer och text, pressklipp varvade med slagord, citat och deviser, sökte man i utställningen återuppväcka atmosfärer och känslor.

Sal F, Målning av Enrico Prampolini, “15 april 1919”. Bilden var hela 5×6 m och visade en sammanstötning mellan fascister och socialister i Milano.

Längs en bestämd rutt fördes besökaren genom sal efter sal, dramatiska rum med kraftfulla färger, fyllda av dynamik och rörelse, tills stillheten inträdde i “Sala del Duce”, förrum till det heligaste, “Martyrernas sakrarium” (ordet “martyrer” användes om dem som dött för fascismens sak).

Sal O (Giuseppe Terragni) visade det turbulenta året 1922 – fram till oktober (vänster) 
I sal P framställde Mario Sironi med viss högtidlighet den legendariska Marschen mot Rom 1922. (höger)

 

Sal U, ”Martyrernas sakrarium”. 
Arkitekter var Adalberto Libera och 
Antonio Valente.

I centrum av ett cylindriskt, kupoltäckt rum stod på ett blodrött podium ett ensamt kors, med texten “Per la Patria immortale”. Podiet i blank metall belystes på ett sådant sätt att korset föreföll sväva över en sjö av blod. I sex metallringar på den inre cylinderns väggar upprepades ordet “presente” (närvarande), tusentals gånger som ett mantra, som martyrernas svar.

Rader av stiliserade fanor, var och en med namnet på en stupad, tycktes marschera runt, runt i en evig cirkel. Där framstod med all tydlighet hur fascismen betraktade sig som en tro, en världslig och politisk religion, innebärande vördandet av fosterlandet på ett religiöst vis, en livsåskådning, som utvecklats till en sorts parallellitet med kristendomen, med sina fallna och sina martyrer. 

Revolutionsutställningen gavs mycket stor uppmärksamhet inte bara i italienska media utan även utomlands. Givetvis var den inhemska befolkningen den primära målgruppen, men man bortsåg på intet sätt från den önskvärda positiva bild av “det nya Italien” som kunde förmedlas över hela Europa – och inte minst USA och de stora grupper av emigranter som sågs som en mycket effektiv propagandakanal. “Utlandsitalienarna”, och framför allt regimens uppmärksammande av dem, ägnades en egen sal, med bilder som visade på moderlandets förändring till ett modernt land med framtiden för sig.

På övre plan visades i bild och text det ”nya” Italien. Denna del av utställningen riktades särskilt till utlandsitalienare.

Sammanfattningsvis vågar jag hävda att denna för regimen oerhört betydelsefulla utställning visar på fascismens revolutionära sida, inte minst vad gäller kulturpolitik, men också på förmågan att utnyttja utställningsmediet för den egna historieskrivningen.

Bildkälla: Samtliga bilder är hämtade ur utställningsguiden ”Mostra della Rivoluzione Fascista”. Guida storica a cura di Dino Alfiera e Luigi Freddi, Roma 1933 – XI.
Enligt denna tideräkning löper året från och med 29 oktober till och med 28 oktober med början 1922 som år I. Den 29 oktober 1932 var således första dagen år XI, den dag då det första decenniet av fascistiskt styre var fullbordat.

Recension: 070228
Text: Eva Nodin 
Bilder: Utställningsguiden ”Mostra della Rivoluzione Fascista”

Eva Nodin arbetar sedan hösten 2003 som lektor i konstvetenskap vid Högskolan på Gotland. Disputerade 1999 vid Göteborgs universitet på en avhandling med titeln “Estetisk pluralism och disciplinerande struktur. Om barnkolonier och arkitektur i Italien under fascismens tid”. Jag har därefter ägnat min forskning åt Carl Milles skulptur, åt kvinnliga fotografer i Italien, samt åt monument över stupade vid sydfronten i första världskriget.