Producent och formgivare: Anders Rabenius, Mondo arkitekter
Texter: Lars Forsberg
Art: director: Henrik Nygren, Henrik Nygren Design AB
Grafisk formgivare/Original: Parasto Backman, Henrik Nygren Design AB
Tekniker: Anna Hellman
Pedagogik: Jenny Westfält, Länsmuseet på Gotland
Marknadsförare: Anneli Strömberg Fatty, Riksutställningar
Turnéansvarig: Anders Göransson, Riksutställningar
Projektledare: Annmarie Kastrup, Actit kommunikation
Riksutställningar, Vetenskapsrådet, Kungliga Vetenskapsakademien
och Länsmuseet på Gotland
Nyrenoverade Fornsalen i Visby invigdes den 16 juni i år med pompa och ståtlig kronprinsessa, samt inte mindre än dubbla utställningar* om Sveriges mest uppmärksammade 300-åring.
Den nya entrén leder genom innergården, och på så sätt har Fornsalen fått ett lugnt rum som välkomnar sina besökare och vidgar museet. Det omfamnande entrérummet är som gjort för att samla grupper av besökare över en bit mat eller inför en konsertkväll, vare sig man firar medeltidsvecka eller inte.
En skön doft av kylig kalksten stannar tiden i dessa medeltida hus med metertjocka väggar och verkar lugnande som kontrast till semestervisby strax utanför. De vackra bildstenarna från järnåldern har fått en ny dunkel framtoning i guld och purpur som bidrar till att bygga upp ett dunkelt skimmer kring dessa vardagsberättelser från förr.
De medeltida stenbyggnaderna som tillsammans hyser Fornsalen är egentligen minst lika delaktiga i utställningarna som utställningsföremålen. Besökaren går rundgång, våning för våning med början i kryssvalvsförsedda källarrum och vidare upp genom kvarteren runt innergården. Man kan inte göra så mycket annat än att följa arkitekturen i dess egna spår så det är relativt lätt att styra berättelsen om man skulle vilja. Rummen talar, men främst om andra saker än innehållet i de basutställningar som ska förmedlas. Byggnaderna verkar humma sin egen berättelse på släpigt medeltida gutamål ”naaj, de va vel int’ så merkvardigt det naj, men jag minns minsann en gång nar…”
Som en frisk fläkt högt upp i Fornsalen uppenbarar sig plötsligt en fräsch och sympatisk utställning med ett stort innehåll på liten yta. Ja, man skulle kunna säga stort hjärta, för det här är en generös produktion som i lättsam tom talar om människans behov av att ordna omvärden så den blir begriplig.
Utställningen heter Kaos von Linné och är en samproduktion inom ramen för Linnéåret 2007 mellan Riksutställningar och Länsmuseet på Gotland i samarbete med Vetenskapsrådet och Kungliga Vetenskapsakademien.
Det här är en textutställning, och ett mycket bra exempel på en lyckad sådan. Så här kan man förmedla text; se, läs och lär alla som tycker att text är ett nödvändigt ont som finns till för att förmedla viktig bakgrundsfakta i en utställning. Citat ”Bakom varje framgångsrik blomsterkung står en förvånad dalkulla”, bara ett sådant påstående ger ju lust att läsa vidare.
I en charmfull trevlig samtalston talar Kaos von Linné till besökaren om ordning och reda, kategorisering och struktur, av både högt och lågt, stort som smått, gud och fan och hans moster och alla hennes katter, allt på en gång. I rätt tonläge kan man förmedla hur mycket text som helst, så länge utställningstext inte automatiskt likställs med ord på ett papper.
Kaos von Linné är inte det minsta hitech utan bygger på den enkla mekaniska rörelsen att besökaren öppnar luckor, som i en slags fysisk adventskalender i full skala. Ett plättlätt och ändamålsenligt sätt att uppnå den där välkomnande och inbjudande interaktiviteten som siktet ofta är inställt på men sällan inträffar. Informationen är osynlig så länge luckan är stängd. Själva essensen i det välkomnande är just att man som besökare kan få strunta i att möta och ta del av alla gestaltningar, man greppar spelet och öppnar så många luckor man själv känner för, i trygg förvissning om att det funkar ändå.
Linnés sätt att sortera upp naturen står som bakgrundskontext, men utställningsproduktionen verkar ha genomgått en självdistansierad granskning och vuxit vidare till att bli större än sin ursprungliga idé.
Tänk en utställning där avsändaren är så tydlig att besökaren via en liten filmsnutt till och med får följa med projektledaren Annmari Kastrup på studiebesök till gården Hammarby under researcharbetet. Vi får dela hennes fascination vid mötet med ”den verkliga Linnés verkliga musikpositiv”, och sen får vi verkligen både se och höra samma toner som Linné. Föremålet i sig är inte så unikt, men gestaltningen är både inkännande och smart, ett bevis på att det går att ta samtida visningsfilosofi på allvar, utan att proklamera avsändare i torra termer. Just detta gör Kaos von Linné så bra.
Det här är inte bara en textutställning, utan också i stora drag en skärmutställning och det är lite av ett under hur resultatet inte tyngts av den feber som brukar uppstå i en mässmonter. Genidraget i det här fallet ligger i det simpla. Med en humoristisk entré med två ingångar (besökaren har möjlighet att sortera in sig själv i facket Allmänt ointresserad)** och ett litet visningsrum som är lätt att överblicka, är utställningen i hamn.
Efter att tidigt proklamerat sitt relativistiska förhållningssätt till fenomenet att ordning ger reda, frossar utställningen i olika mätmetoder och försök att gå från klarhet till klarhet.
Ordningsmannen gör måttstocken som i sin tur gör resultatet. Linné uppfann sin ordning, som vi fortfarande skriver under på år 2007, men kunde växternas systematisering ha sett annorlunda ut om ordningsmannen varit en annan?
Text: Maja Kinnemark, maj 2007
Bilder: Anders Rabenius
Maja Kinnemark arbetar just nu som lärare i inredningsarkitektur i Qatar vid Persiska viken.
* Läs också om Fornsalens egen utställning Linné – återkomsten
** Som framgår av bilden högst upp kan utställningen ibland ha fler än två entréer. (Red.anm.)
