För hundra år sedan öppnades Nordiska museets nuvarande byggnad, ritad av den då uppdraget gavs 1888 fortfarande unge arkitekten Isak Gustaf Clason. Först 1907 var byggnaden klar för invigning. Med den ”skapade Clason, ur de säregna rumsliga förutsättningarna, med en enda stor galleriförsedd hall, en i sin tids Europa unikt uttrycksfull offentlig byggnad”, enligt Nationalencyklopedin. Inredningen var anpassad efter Artur Hazelius museiideal och utställningsestetik, som redan vid invigningen var lätt föråldrade. Nu pågår ombyggnader överallt i huset och utställningsutrymmena krymper betänkligt. Det är i och för sig en internationell trend, som bland andra museologen Walter Grasskamp uppmärksammat. Nya toalettutrymmen och det nya rymliga biblioteket/faktarummet behövs naturligtvis, men förlorade utställningsytor måste ersättas så att möjligheterna att berätta med föremål och andra originaldokument inte försvinner. Kan man i de med kubikmetermått fortfarande stora fria utrymmena skapa en flexibel, elegant och smart arkitektonisk lösning för tillfälliga både stora och små utställningar? Man skulle önska en offentlig diskussion, kanske följd av en internationell arkitekttävlan, om hur nya, anonyma men teknikintensiva ”scenrum” skulle kunna uppstå och försvinna utan att den kulturskyddade byggnaden tar skada. Om nu Nordiska museet skall fortsätta vara en plats för utställningar, vill säga. Det finns ju idéer om hur byggnaden kanske vore lämpligare för andra, inte mindree viktiga museiuppdrag – att göra de enorma, aldrig visade samlingarna tillgängliga för allmänheten i välkomnande öppna magasin. Då behövs också ett djärvt och helt nytt tänkande för den under alla förhållande nödvändiga ombyggnaden av hundraåringens interiör.
Istanbul 070424
Text: Eva Persson
Foto: Eva Silvén
Mer om byggnaden och dess innehåll se Ansvaret för utställningen
