Livrustkammaren, Stockholm
23 november 2007 – 28 februari 2009
Producenter: Carl Zarmén och Sofia Nestor
Formgivning: Suzane Crepault och Gert Wibe
Krigsbyte är årets utställningssatsning på Livrustkammaren. Förutom museets egna stora samling av krigsbyten ingår föremål från bibliotek och museer runtom i Sverige. En nästan 300-sidig välillustrerad skrift (och katalog) finns till försäljning. Tillsammans med en mängd föredrag och paneldebatter med namnkunniga debattörer och experter kring teman som Segrarens rätt, Krigsbytesböcker och Kulturerövring och krigsförbrytelse, kommer projektet som helhet att bli dynamiskt. Utställningen i sig är en konventionell konst- och konsthantverksutställning utan dramaturgiska experiment. De moraliska aspekterna på krigsrov och den samtida diskussionen om repatriering är inte integrerade i gestaltningen utan finns som ett litet sidospår i form av frågor till publiken.
I vackra lokaler på Livrustkammaren gestaltas krigsbyternas historia i Sverige kronologiskt från Gustav II Adolf till drottning Kristina vidare till Karl X Gustav för att att avslutas med Karl XII. Det är en överväldigander samling enastående vackra och märkliga föremål. Den moraliska aspekten på segrarens rätt att lägga beslag på fiendens kulturarv kan man följa i ett sidospår. I varje rum står ett litet svartlackerat barockskåp med vidöppna dörrar. Där finns ett påstående följt av en fråga; i det första rummet möter vi sålunda texten ”I krig är allt tillåtet! Eller?” Som åskådare får man bestämma sig för att lägga en guldslant i facket ja, kanske eller nej.
Regenterna har fått var sitt rum, och bakom deras porträtten finns en kort och mycket bra beskrivning över Sveriges hur Sverige såp ut vid den aktuella tiden. Från Gustav II Adolfs föremålserövringar ligger i den stora väggfasta montern böcker som togs som krigsbyte från jesuiternas bibliotek i Riga 1621, vapen, rustningar och korkåpor.
På fotografier ser man epitafier och predikstolar som kom hit som krigsbyten under 1600-talet och idag inlemmats i svenska kyrkosamlingar, som naturlig del av vårt kulturarv.
Belysningen är dämpad för att föremålen inte ska ta skada och ett antal spotlights bidrar med mer ljus på punkter där detta behövs, även på textinformationen. Vid varje föremål ligger en liten kub med ett nummer och föremålstexterna finns samlade på utrymmeskrävande paneler. Det bidrar till en onödig plottrighet i montrarna. Jag irriteras av stavfel och saknar ett sammanhållet grafiskt program för rummets olika texter.
I drottning Kristinas rum visas en del av det berömda Pragrovet från 1648 i en mycket vackert inredd monter. Bord draperade med persiska mattor och därovanför svävar några persiska rundsköldar. På mattorna är böcker, skulpturer och en majolikaservis från 1500-talets Urbino elegant utplacerade. Man kan också titta på tavlor av den tidens mästare, till exempel Lukas Cranachs d ä:s Syndafallet, målad ca 1530 (vinjettbilden) och Guiseppe Archimboldos Kejsar Rudolf som Vertumnus från 1591.
Ur fredsfördraget efter trettioåriga kriget, Westfaliska freden, citerar utställningen en passus om den ”fredsverkande glömska” som skulle vila över beslutet. Man skulle glömma de skador och våld som kriget orsakat. Genom detta kunde alltså också krigsbytena falla i glömska. Publikfrågan handlar om Silverbibeln. ”Sverige ska återlämna Silverbibeln! Eller?” Röret märkt nej är fullt med slantar…
Det största svenska krigsbytet någonsin vid sidan av Pragrovet togs hem av Karl X Gustav efter hans polska plundringar som inleddes med Warszawas erövring 1655. Polackerna talar fortfarande om ”den svenska syndafloden”. 1974 lämnade Olof Palme tillbaka den så kallade Polska rullen, en femton meter lång bildsvit med Sigismunds intåg i Krakow. Detta väckte ont blod bland Sveriges befolkning, särskilt inom museivärlden. Nu ringlar sig en replik av den polska rullen svåröverskådlig nära utställningstaket. Kungens också mycket stora krigsbyte från fälttågen i Danmark 1658-1660 visas i original – porträtt av danska (!) kungligheter – och på bild, till exempel Drottning Margaretas gyllene klänning från Roskilde (nu i Uppsala Domkyrkas tornmuseum), en stor samling danska skjutvapen samt historiemålningar från Kronborgs slott (nu i Skokloster slotts ägo). Skåpet då? Jo, påståendet rimmar väl med eskalerandet av det moraliska frågan och lyder mer provokativt än tidigare: ”I krig ska det vara tillåtet att stjäla nationalsymboler! Eller?”
Karl XII:s rum börjar vackert: den stora montern är fylld med mässhakar, korkåpor och ryska ikonskåp. Krigsbytet från Narva bestod till största delen av kyrkliga föremål som tillhörde de ryska präster som färdades med soldaterna. En fana vajar över föremålen och ett persiskt tält ger en tydlig orientalisk inramning. De föremål som kom till Sverige efter Karl XII:s seger vid Narva år 1700 markerar slutet på den svenska krigsbyteseran och är den sista stora samlingen av det slaget som finns bevarad i Livrustkammaren.
Utställningen avslutas abrupt i samma rum. Brännande frågor om krigsbyten och förstörelse av museer idag projiceras på en skärm (”Iraks största arkeologiska museum i Bagdad, efter plundringen april 2003”) eller finns präntade på hängande vepor. Det rimmar illa med den tidigare, om än traditionella, berättelsen baserad på föremål. När jag går vidare inser jag plötsligt att utställningen är över, och jag lämnas med den sista publikfrågan: ”Man får ta krigsbyten även idag! Eller?”
Livrustkammarens intention med utställningen är att visa och berätta om de kulturskatter som den svenska armén och svenska officerare förde hem efter sina fälttåg i främmande länder. Hur synen på krigsbyten förändrats kan man läsa sig till och hur man ser på det idag kommer också fram i utställningen. Just nu är diskussionen om att repatriera museiföremål intensiv över hela världen. Mest kända exemplet är striden om återlämnande av Parthenonfrisen, men även utlån mellan länder är aktuellt. Sverige slöt till exempel i september 2007 ett avtal med Tjeckien angående ett tillfälligt lån av Djävulsbibeln. Men den diskussionen kommer inte loss på allvar i utställningen. Den antyds ständigt genom exempel då åskådaren får ta ett beslut; mer än så blir det inte. Utställningen Krigsbyten är fascinerande på många sätt, föremålen har getts en röst genom den historiska kontexten, men den moraliska frågan som subtilt löpt parallellt hänger kvar i luften.
Recension: Hanna Edsman, februari 2008
Hanna Edsman är konst- och textilvetare och arbetar på Kungliga Slottet
