Basutställning på Upplandsmuseet
Invigd 2008
Referensgrupp:
Bent Syse, chef för arkeologiska avdelningen
Irene Flygare, forskningschef
Tuula Autio, utställningschef
Projektledare:
Berit Schütz
Katja Jahn
Ylva Fontell
Formgivare:
Katharina Wahlstedt
www.upplandsmuseet.se
Upplandsmuseets nya basutställning skildrar den uppländska forntiden med fokus på vardagsliv och hemmiljö. Det är en kolossal mängd tid på en liten utställningsyta: från 3500 f Kr, då de första spåren av bofast liv har identifierats till år 1000 e Kr då medeltiden står för dörren. De besökare som läser texterna ordentligt får även en inblick i den forntida fåfängan – en bonus utanför programförklaringen.
Utställningen befinner sig på Upplandsmuseets andra våning och består av ett mindre och ett större rum. Det livshjul som är målat på väggen bredvid ingången ger en föraning om utställningens genomgående tema och form. Upplänningens livscykler framstår som ett centralt tema och utställningsformen präglas lämpligt nog av den symbolmättade cirkeln.
I det mindre ovalformade utställningsrummet finns tre gravklot uppställda på vita piedestaler. Besökaren får veta att gravkloten symboliserade kvinnans fruktsamhet och släktens fortbestånd. Här inne finns också en programförklaring. Den upplyser om utställningens tre röda trådar, vilka är familj och vardagsliv, traktens historia och slutligen vad som pågick samtidigt i resten av världen.
Väggarna i det mindre utställningsrummet är klädda med ett antal gyllene påståenden och frågor. Bland annat frågar man besökaren om vi människor kan förstå varandra över tid och rum eller om vi alltid förblir främlingar för varandra. Frågornas filosofiska karaktär vidgar fokus ytterligare.
Då skjutdörren till det större utställningsrummet öppnas, möts besökaren av mörker och lysande stjärnor. Som en snygg effekt glider dörren igen av sig själv. I mitten av det större utställningsrummet tar fem höga cylinderformade stationer upp det mesta av ytan.
På stationernas flata sidor är knallfärger som lila och orange rådande. Montrarna är mörka, men har i vissa fall uppiggande färgglada hyllor för föremålen att kontrastera mot. Förutom arkeologiska fynd visas även forntida måltider som dukats upp på nutida tallrikar med bestick och duralexglas. Det finns även föremål att känna på såsom brons, kvarts, päls och textilier. Bredvid varje station finns en mikrovärld. Den har byggts upp i ett glasklot på piedestal och innehåller en representativ boendemiljö från den tidsperiod som berörs i stationen. Det tillhörande ljudlandskapet nås genom hörlurar. Vid stationerna möter det enskilda föremålet den miljö det brukades i och det audiella synliggör i sin tur brukaren och miljöljuden.
I hörlurarna delar en kvinna med sig av sina bestyr i vardagslivet. Dramatiseringen är av en mer generell karaktär och synliggör varken specifika föremål eller den geografiska kontexten. Dessutom har endast den vuxna kvinnan fått en röst, vilket tråkigt nog inte är helt ovanligt i utställningar som skildrar det vardagliga. Hon berättar hur hon sliter i vardagslivet och hennes roll i tillvaron problematiseras inte. Männens och barnens röster reduceras till bakgrundsljud.
På kortsidan längst in i utställningen kommer vändpunkten. Forntiden går mot sitt slut och medeltiden står för dörren. Här finns en monter som innehåller ett skelett. Besökaren får veta att man före medeltiden ofta brände sina döda, men med medeltiden och kristendomen började man begrava de avlidna i befintligt skick, dvs jordbegravning. Kvarlevorna symboliserar den nya tiden.
Tiden i rummet har sin styrka i de enkla lösningarna. Att välja en skjutdörr med texten ”Här väntar forntiden” till det stora utställningsrummet väcker nyfikenhet. Att ha ett entrérum där fönsternischerna förvandlats till sittplatser är ännu god idé och de föremål som jag uppfattar vara utställningens nyckelföremål, gravkloten i entrérummet och kvarlevorna i vändpunkten, upplevs som omsorgsfullt utvalda och beskrivs med härligt kortfattade texter.
Den öppna titeln, det långa tids-
spannet och de omfattande röda trådarna som möter besökaren i inledningsskedet gör dock utställningen framtung. Fokus är så brett att berättelsen blir svårtillgänglig.
Formen i det stora utställningsrummet bidrar till detta med sin symmetri. Det finns en station samt en monter för varje avhandlad period och dessa skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Denna lösning är visserligen demokratisk, men bortsett från gravkloten i entrérummet och kvarlevorna i vändpunkten finns det inga föremål eller texter som tillåts sticka ut.
Utställningen innehåller den skildring av vardagligt slit och släp som utlovats i programförklaringen, men påfallande mycket utrymme har också ägnats åt att skildra människans tidlösa habegär!
Med hjälp av välformulerade texter träder en intressant historia fram som inte saluförts i utställningens inledningsskede – en tankeväckande historia om fåfänga, kroppskultur, skrytkultur, trender, avund, makt och rikedom.
Föremålen presenteras i intressanta sammanställningar och upplevs som omsorgsfullt utvalda. I beskrivningarna bråkar man något med forntidsstereotyperna, den starke mannen med yxan och hans vackert smyckade hustru. Kring år 1000 f Kr arbetar mannen för att ha råd med rakknivar och pincetter för att göra sig själv fin. Holkyxan har därför placerats i samma monter som rakknivarna. Här finns också smycken och statusprylar från år 200 e Kr då den romerska looken var inne och svenskarna importerade romerska statusprylar. Avunden väcktes hos grannen som inte hade råd. Den för forntidsutställningar obligatoriska grabbnäven silvermynt som ligger bredvid känns plötsligt aktuell!
De stora ambitionerna gör att de djupare analyserna uteblir, men det är en intressant historia som berättas – en historia om vardagsliv, fåfänglighet och förgänglighet. De praktiska förutsättningarna i vår tillvaro må vara i ständig förändring, men vårt meningssökande är konstant.
Text: Ingrid Blomkvist 080619
Utställningsbilder: Bengt Backlund
Ingrid Blomkvist är antikvarie på Fängelsemuseet i Gävle och redaktionsassistent på UEForum.