Kolonialism, postkolonialt tänkande och sega museistrukturer. Kommer de etnografiska museerna att sprängas inifrån eller finns det utvecklingsmöjligheter för de museer som hittills levt på myten om den Andre. Det diskuterar Mirjam Shatanawi, intendent på Tropenmuseum i Amsterdam.
När jag tillträdde min tjänst som intendent på holländska Tropenmuseum år 2001 blev jag snart medveten om den kris som det etnografiska museet som institution var på väg in i. Från början skapades dessa museer för att visa hur de kolonialiserade folken – senare omdöpta till ”icke-västerländska folk” – levde. Föremål av, som det tycktes ringa historiskt eller konstnärligt värde, användes som statiska vittnesbörd om exotiska liv. Det traditionella exotiska museet visade kulturer i form av berättelser om ”typiska aktörer”, för att citera antropologen Talal Asad.
I de museala iscensättningarna fanns inte plats för ursprungsbefolkningarna egna sätt att uttrrycka sig. Människorna som visades upp varken talade eller tänkte, de betedde sig. Tack vare billiga flygresor är numera verkligheten – förstahandsupplevelsen av det genuint exotiska – inom nära räckhåll för den europeiska allmänheten, och de etnografiska museerna har förlorat sitt kuriositetsvärde. Över hela Europa stängs de, slås samman med konstmuseer eller återuppstår ibland som centrum för multikulturell debatt.
Även om dagens museer desperat försöker avlägsna sig från sitt essentialiserande förflutna så kan de inte undkomma sin historiska börda. Essentialism är inbyggt i Tropenmuseums nuvarande struktur; verksamheten är uppdelad i avdelningar specialiserade på olika geografiska regioner, var och en med sin intendent, samlingar och utställningsrum. I denna i olika kulturer uppdelade värld är naturligtvis endast halva klotet representerat – eller rättare sagt klotets ”icke-halva”. Att vara intendent på ett etnografiskt museum innebär att man måste inta sin plats inom museets speciella historiska förhållande till sitt ämne, den konstruerade Andre.
I dag försöker Tropenmuseum hejda krisen genom att omvandla sig självt till ett kulturhistoriskt museum, något som jag vill påstå ingår i en bredare trend där konstmuseerna börjar likna etnografiska museer och vice versa (gränserna mellan ”konst”, ”populärkultur” och ”etnografi” blir alltmer suddiga). Den historiska metoden siktar mot ett kulturöverskridande perspektiv. Den gör det också möjligt för intendenterna och kuratorerna att inta en kritisk hållning till museet och de speciella förutsättningar på vilka det är grundat.
Ett exempel: år 2003 producerade jag en utställning som fick namnet Urban Islam (Det urbana islam). Där försökte jag tackla det konventionella etnografiska museet och dess sätt att förmena andra kulturer en egen röst (en sorglig vana som äveen karaktäriserar den holländska debatten om islam) genom att visa upp en bred samling olika åsikter i stället för fastslagna sanningar. Men trots att mitt syfte var att problematisera idéerna om islamsk identitet som en allt avgörande social faktor, särskilt när det gäller dagens holländska debatt, kan det hända att utställningen på grund av att ordet ”islam” förekom i titeln – ett krav från museiledningen – ändå reproducerade rådande stereotyper.
Exemplet med Urban Islam visar hur tiotals år av debatterande om postmodern antropologi har lämnat sina spår; de gamla etnografiska museerna existerar inte längre. Tropenmuseum visar numera konstverk från alla tider och platser och sätter regelbundet upp utställningar som intar en kritisk hållning till etnografi, kolonialism och museets egen historia. Men är detta tillräckligt?
År 2006 var jag kurator för en utställning, som skulle ge en överblick över konstnären Khosrow Hassanzadehs verk. Utställningen fokuserade på konstnärens egna reflexioner kring sin verksamhet. Alla texter bestod av hans kommentarer. Museet bidrog med en introducerande text. I den problematiserades relationen mellan ”att tillhöra” och ”vara exkluderad”, liksom vanan att automatiskt sammankoppla konstnärernas ursprung med deras verk. Trots det reagerade publiken med upprördhet över den dystra bild som förmedlades av Iran. Den tog för givet att museets huvudsyfte var att ge en bild av landet, inte presentera en konstnärs unika karriär. Jag tror faktiskt inte att utställningen skulle ha uppfattats särskilt annorlunda i ett konstmuseum – det beror på allmänhetens osäkra förhållande till all konst som den anser främmande – men dess placering i en institution med en historia av alienation gjorde inte det hela bättre. Det var inte heller till hjälp att museets marknadsföringsavdelning kallade utställningen Inne i Iran.
I långa loppet kanske inte intendenternas inställning – hur kritisk och väl avvägd den än må vara – kan rädda det museum som tidigare var känt som etnografiskt, eftersom det misslyckas med att ta itu med sitt grundläggande problem: dikotomin på vilken det är byggt. I dag måste de etnografiska museerna erkänna att den Andre inte existerar utanför västvärlden och följaktligen har de aldrig någonsin representerat andra kulturer; de har representerat västerländsk kultur och dess syn på världen. Tropenmuseum kan rädda sig självt endast genom att upplösa särskiljandet mellan västvärlden och resten.
Liksom många av mina kollegor är jag medveten om den här dynamiken och vi fortsätter att utmana den, men museer i egenskap av institutioner är svåra att påverka. En anledning är lockelsen i den förledande blandningen av konsumtionsanda och kulturell representation. Museer, liksom andra kommersiella företag, behöver underhållning för att höja besökssiffrorna. Och underhållning har en tendens att bygga på konventioner, stereotyper och klichéer. När allt kommer omkring skulle vi alltså, om vi överger dikotomin mellan oss och dem, omedelbart avskaffa de museer som levt på denna dikotomi. Vi skulle arbeta bort oss själva.
På grund av denna paradoxala situation verkar det som om enskilda intendenters strategier i opposition mot det dualistiska sätt att uppfatta världen som institutionerna vilar på, är dömda att misslyckas. Verklig förändring är mer genomgripande än att intendenterna förändrar sitt sätt att arbeta; själva systemet som uppehåller institutionerna måste förändras. Så länge det etnografiska museet fungerar som specifikt fenomen kan jag inte som kritiskt arbetande intendent och utställningsmakare nå en annan förståelse. Det enda möjliga är att begränsa skadorna; ibland tror jag att jag lyckas. Men tills dess att, eller om inte, en systemförändring inträffar, kan jag bara ängsligt invänta att museet till sist sprängs sönder inifrån.
Text: Mirjan Shatanawi
Mirjan Shatanawis artikel Tropical Malaise var publicerad
i BIDOUN:arts and culture from the Middle East 2007/10.
Översättning: Carin Ardelius
Fackgranskning: Wille Östberg, april 2008
Mirjam Shatanawi är fil dr och intendent på avdelningen för Mellanöstern och Nordafrika på Tropenmuseum i Amsterdam. Hon har producerat flera viktiga utställningar, t ex den ovan avbildade Urban Islam (2003) och nu senast Palestine 1948. Remembering a past homeland (2008). I fokus för hennes skrivande står bildkonst och populärkultur i de områden som hon är forskningsansvarig för. Just nu skriver hon en bok som kritiskt granskar Tropenmuseums islamska samlingar.
Utställningsbilder: Tropenmuseum
Tropenmuseums utställning Eastward Bound. Konst, kultur, kolonialism
