SYNPUNKTEN
200-års jubiléet av Sveriges sista stora krig, det då vi förlorade Finland, är under uppsegling. Finlands sak är vår: biljetterna till Armémuseums föreläsningsserie Den svensk- finska relation är slutsålda långt i förväg och på Finlandshuset finns inte en ståplats kvar när historiker och författare från den forna rikshalvan är på besök. Minnesutställningen på Armémuseet, Sveriges sista stora krig. Napoelonkrigen och förlusten av Finland 1808-1809, är dock glest besökt. Det är inte svårt att förstå. Att öppna en så ofärdig utställning är ovärdigt ett ansvarsmuseum.
Vid mitt första besök förvånas jag över att utställningen inleds med en film om slaget vid Waterloo (1815) och att skärmen Kriget börjar (1808) uppenbarar sig först i slutet av utställningen. Vid andra besöket har skärmarna numrerats (lite snett och vint som i hast) och jag upptäcker efter ett tag att skärmen om Napoleons nederlag vid Waterloo har nummer 33 medan Kriget börjar har nummer 11. Jag måste ånyå ha gått in bakvägen! Tredje gången finns det en ljuspil i golvet som pekar ut rätta vägen – rakt fram. Då följer jag pilen, samtidigt som jag ser några förstagångsbesökare reflexmässigt ta vänstersväng.
Hur kommer det sig att jag två gånger tar fel väg in i utställningen? Jo, kroppen spelar mig ett spratt.
Efter introduktionskärmen på vänster hand fortsätter jag ”automatiskt” vidare åt vänster, också uppmuntrad av en starkt belyst skärm i fonden. Samtidigt bedömer jag – omedvetet – att om jag i stället skulle gå rakt fram kommer min väg nästan omedelbart att spärras av en stor metallåda uppsatt mellan några björkar. I en utställning är det kroppen och sinnena som styr hur man rör sig, inte läshuvudet.
När hela dramaturgin bygger på kronologin är det faktiskt viktigt att man omgående sugs in på rätt väg. Även om denna väg sedan blir en tröstlöshetens vandring mellan essäliknande textblock, tomma ”pausbilder” i form av dammiga dioramer (i den naturalistiska stil som det vimlar av i museets snart 10 åriga basutställning) och fladdriga filmprojektioner från krig och fältslag i största allmänhet. Här och där står glasmontrar vars föremål, som vilar i dunkel, blir extra diffusa på grund av ofokuserade montertexter.
I detta för både Sveriges och Finlands framtider så avgörande krig måste det finnas några distinkta spår att följa, några avgörande händelser att koncentrera uppmärksamheten på, någon historisk tvistefråga att pigga upp publiken med. Amiral Cronstedts bevekelsegrunder för sin kapitulation på Sveaborg i mars 1808 kunde man ju vänta sig få pedagogiskt förklarade. Hur och när förvandlades han från landsförrädare till humanistisk realpolitiker? Jean-Baptiste Bernadotte olika roller i napoleonkrigen borde vara tacksamt att dröja vid. Marskalken finns på bild i början av utställningen, när han är inriktad på att erövra Skåne för Napoleons räkning. Men han framträder inte visuellt då han bekämpar Napoleon och som svensk kronprins fattar sina för Sverige och Finland mest avgörande beslut. Sådana ledtrådar mot nuet vill utställningen uppenbarligen inte ge.
Däremot skall allt gammalt historiskt bråte redovisas. Stort som smått. Trettio A4 sidor text fördelas i en jämn ström över trettionio grovt tillyxade träskärmar. Det börjar med Tacitus beskrivning av finnarna 98 e Kr och slutar vid Waterloo 1815 e Kr. Svenske militären och diplomaten Curt von Stedingk får lika stort skärmutrymme som Napoleon i det rum som handlar om franska revolutionen. I en monter där ett av föremålen inte är original passar man på att utförligt berätta om de ”reenactmentgrupper med militärhistorisk inrikning”, som tillverkar kopior av museiföremål. Och fastän det inte fanns några kvinnliga marketentare (alltså inga levande förebilder för Lotta Svärd) måste det pressas in något om kriget och kvinnorna. På skärmen En kvinnlig soldat berättas om en till man utklädd kvinna. Det är att förlöjliga museernas numer ganska ambitiösa genusarbete, att ta sin tillflykt till den gamla ”och” – modellen från kvinnoforskningens barndom.
Om Armémuseum sköter sina övriga uppgifter – samla, vårda, bevara – lika oprofessionellt som uppgiften att ställa ut, oroar man sig över de 30 miljoner kronor som nyligen har överförts från försvarsbudgeten till de försvarshistoriska museerna för driften av landets alla militärhistoriska samlingar. UEForum kan bara hoppas att departementet tar tillfället i akt att till ny chef för Armémuseum välja en person som begriper att även utställningsverksamheten behöver sina experter, konstnärligt engagerade och kritiskt tänkande människor.
Stockholm 080324
Eva Persson
Chefredaktör
Sveriges sista stora krig. Napoleonkrigen och förlusten av Finland pågår på Armémuseum till 081206 2008
