Flygvapenmuseum i Linköping
Museichef och projektledare: Mikael Parr
Bitr projektledare: Patricia Kastberg
Utställningsproducenter:
Elisabeth Lagvik – Det svenska militärflygets historia
Ann-Sofie Axelsson – Flyglabbet
Olle Emilsson, Mia Sas – Om kriget kommer, Hemliga handlingar
I det förra numret rapporterade Jan Ohlin från nyinvigningen av Linköpings Flygvapenmuseum. Här recenserar Dan Jönsson museets olika delar. Han finner ett traditionellt och förutsägbart utställningsspråk som dock förbyts i något verkligt angeläget vid själva smärtpunkten i svensk efterkrigshistoria: den nerskjutna DC-3:an.
Bland det första man råkar ut för när man passerat entrén till Flygvapenmuseum i Linköping är en enorm fläkt, kallad ”Stormen”. På en ramp bakom utblåsningshålet utsätts man för en luftström på tjugofem meter i sekunden, som rufsar om rejält i både kläder och frisyr. Och givetvis förser alla barnfamiljer med det perfekta fototillfället.
Strax intill hittar man en annan rolig leksak: en knappsats med hörlurar som spelar upp motorljuden från olika militärflygplan. Själv är jag ingen flygornitolog och kan omöjligen höra skillnad på en Draken och en Tunnan – men å andra sidan har jag inte alltför svårt att tänka mig de medelålders pojkar som här tar tillfället i akt att ladda ner något gammalt buller till sina mobiltelefoner.
Flygvapenmuseum vill helt enkelt vara ett museum för alla. Från småbarn till tekniknördar: alla ska med. Jag vet, det ingår i de ekonomiska villkoren för alla stora museer numera, och vad jag kan bedöma lyckas Flygvapenmuseum tämligen väl med uppgiften. Museet är en del lekplats, en del maskinpark, en del kulturhistoria vilket när man slår ihop dem blir – ja vad då egentligen? Det är frågan.
Museets utställningar består av två huvuddelar, varav den ena, flyghistoriska delen är ytterst traditionellt uppbyggd längs en utvecklingslinje från det berömda menageri – en tupp, en anka och ett får – som 1783 lyfte i ballong från Paris, och fram till det underverk som just här framstår som flyghistoriens slutmål: JAS 39 Gripen.
Ja, jag är lite ironisk, men allvarligt talat – jag tycker mig ha sett det här förut. Det pedagogiska uppradandet av alltmer strömlinjeformade och avancerade maskinmodeller, nödtorftigt försedda med små skyltar om tekniska prestanda, snabba historiska bakgrundsskisser och godtyckliga ansamlingar av tidstypiska föremål förefaller mig helt enkelt fantasilöst – och rätt oengagerat.
Mina tankar går till Flygvapenmuseums militära systermuseum i Karlskrona, det spännande och vackra Marinmuseum, där det pliktskyldiga redovisandet fått lämna rum åt poesin – sådan den uppenbarar sig i krigets fasor, tidens djup och skeppens skönhet. Visst hade något sådant varit möjligt även här: som Marinmuseum använder sig av sin närhet till vattnet kunde man här ha använt sig av närheten till himlen. Lyft taket av huset, låtit planen lyfta. Men nej, på Flygvapenmuseum tycks man ha bestämt sig för att maskinerna gör sig bäst om de får stå parkerade i sin hangar.
Det betyder absolut inte att man inte kan lära sig ett och annat. Problemet är bara att de intressanta upplysningarna dyker upp närmast i förbifarten och lätt drunknar i mängden av tekniska data. Inte ens en liten specialutställning om ”flygbaronen”” Carl Cederström, Sveriges förste flygare, blir riktigt levande trots att här verkligen finns en både färgstark och äventyrlig historia att berätta.
Betydligt bättre blir det däremot i museets andra del. Här lämnar man i stor utsträckning den egentliga flygvapenhistorien och hamnar istället i en fängslande och mångbottnad utställning om dess politiska överbyggnad, Sverige under kalla kriget. ”Om kriget kommer”, heter den, och är uppbyggd som en serie stationer där fyra cirkulära rum gestaltar varsitt decennium. Med hjälp av rekonstruerade rumsinteriörer, populärmusik och tidningsrubriker väcks den politiska vardagsatmosfären i folkhemmet till liv på nytt, från spionskräckens femtiotal till ubåtsparanoians åttiotal.
Återigen är det en utställning jag tycker mig ha sett några gånger förut. Det är som om vi i Sverige aldrig kan tröttna på berättelsen om folkhemmet och efterkrigstiden. Men den här versionen är verkligen annorlunda. Betoningen på den kollektiva rädslan, tidvis rentav undergångsstämningen, i skildringen av en epok som annars automatiskt utmärks av sin optimism är ett både originellt och suggestivt grepp. Det förstärks dessutom av att här också finns en högst konkret definierad smärtpunkt, synlig genom en smal, glasad rämna i golvet: vraket efter DC-3:an som sköts ner under en spionflygning över Sovjet 1952.
Detta vrak är så nära man kan komma ett flygets Wasaskepp, och har man inget annat skäl att besöka museet så får man det här. DC-3:an, som bärgades 2004, framträder när man går ner i källarvåningen som ett dunkelt, halvt bortträngt minne ur den svenska alliansfrihetens undermedvetna. Den skumma belysningen skapar en skugglik, submarin atmosfär kring de illa åtgångna vrakresterna och de vattenskadade chokladkakor, spaningskartor och andra föremål som bärgades tillsammans med planet. En stämning som förstärks än mer av den opersonliga, polisiära korridor där bakgrundshistorien berättas, och där besättningens anhöriga ger sina vittnesmål ur svarta hörlurar som mystiskt hänger ut genom dörrspringorna.
Så kan ett monument över en offentlig lögn se ut. Historien om det svenska dubbelspelet och de tragedier det gav upphov till berättas sakligt, just som det den är: en nyckel till förståelsen av den svenska efterkrigshistorien. Ett besök här borde vara en obligatorisk del av allmänbildningen.
Text: Dan Jönsson
Foto: Flygvapenmuseum
Dan Jönsson är konstkritiker på Dagens Nyheter.
