I detta nummer av UEForum finns en mycket kritisk artikel om den etnografiska avdelningen på Nationalmuseet i Köpenhamn: nedgången och med föråldrat innehåll, lyder domen.
Det handlar om ett tidigt exempel på det vi kallar öppet magasin. På Nationalmuseet står det mitt bland de konventionella utställningarna, men skiljer sig från dem genom att föremålen visas lika okonstlat och sammanpressade som i museimagasinen. Dessutom finns datorer där besökarna skall kunna klicka fram de traditionella kataloguppgifterna, se bilder och ibland t o m höra ljud som vidgar kunskapen om föremålen.
Jag besökte detta öppna magasin för tjugo år sedan och blev förtjust. Här var början till något som radikalt kunde förändra den traditionella utställningsstrukturen med stora försiktiga basutställningar med officiell prägel (därav namnet kommittéutställningar) som snabbt åldrades och bara lämnade småutrymmen kvar för tillfälliga utställningar.
Min och även Nationalmuseets framtidsvision var ju den motsatta: många olika rum för kortvariga, personliga och debattskapande utställningar (ibland kallade signerade utställningar), kompletterade med komprimerade öppna magasin där besökarna sökte information i datorer.
Att öppna magasin med en neutral och museologiskt korrekt föremåls- och faktapresentation också skulle åldras nästan lika hastigt som de ”tillrättalagda” basutställningarna, föreställde jag mig inte. Mariana Alves artikel ger mig en tankeställare.
Från öppet magasin till basutställning
Udo Grösswald har i många år varit chef för Museum Neukölln i Berlin och hela tiden ”varnat” sina kollegor för basutställningar. (Det tyska ”ständige Ausstellung” låter lika avskräckande som vårt permanent utställning något vi avskaffat som ord men knappt i handling.) Under året har Grösswald återinvigt museet i nya lokaler med – just det – en basutställning, 99xNeukölln, som huvudnummer.
Som om han inte riktigt ville avsvärja sig sin ungdoms övertygelse om det fördärvliga med fasta utställningar har han skapat något som har karaktär av öppet magasin.
I rummet finns 99 objekt konstlöst utställda, isolerade från varandra så att de inte samtalar eller berättar något tillsammans. Till varje föremål finns i stället en överväldigade text- och bilddokumentation redigerad och lagrad på pekskärmar vid montrarna och i datorer. Det är många hundra korta och långa berättelser framtagna av forskare och överlämnade av dem som skänkt föremålen, som spänner över flera generationer och som ofta motsäger varandra. Och detta är poängen, ty det som gör kulturen vital är enligt producenten en sammanflätning av personligt och vetenskapligt tolkade berättelser med motstridiga förgreningar såväl bakåt i tiden, som i nutiden och för framtiden.
Museet vill alltså inte presentera en färdig, entydig bild av historien utan besökaren skall själv reda ut betydelsen av enskilda föremål och därvid känna igen sig i historien, ”sich selbst in der Geschichte wiedererkennen”, säger Udo Grösswald i tyska MuseumsJournal 2/2010.
Kommer detta basutställningskoncept klara åldrandet bättre? Man kan ju också se den nya ordningen som en naturlig följd av en informationsteknik i ständig utveckling kombinerad med museernas behov att hävda det handfasta föremålet som sitt trumfkort i mediekonkurrensen.
I dagarna står den nya basutställningen I industrialismens spår – Sundsvalls industridistrikt 1880-1960 klar på Sundsvalls museum. Föremålen i stilleben på utställningsbord följs upp i väggprojicerade filmer, konstverk och information på dataskärmar. Konsekvent och renodlat påminner det något om utställningskonceptet i Museum Neukölln. Naturligtvis utgör behandlingen av förmålen en betydande skillnad. I Sundsvall berättar ju redan sammanställningen av föremålen en historia – eller rent av många. Men att inom ett och samma koncept föremålen kan visas på så olika sätt stärker min tes att här anar vi i vilken riktning den nya tidens basutställning kan utvecklas.
För övrigt anser jag fortfarande att man bör varna för kommittéutställningar och understödja de signerade.
Eva Persson, UEForums chefredaktör
I nästa nummer av UEForum (1/2011), recenseras utställningarna 99xNeukölln och I industrialismens spår. Mariana Alves artikel om Nationalmuseet i Köpenhamn kan läsas här och nu.
