Måste vi slåss? Om det är någonstans man ska börja leta efter svaret på den enkla frågan, så borde det vara på Armémuseum. UEForum bad Sture Källberg göra ett återbesök bland vapen och uniformer.
Armémuseum i Stockholm är ett intressant ställe redan innan man hunnit till entrén. Vardera grindstolpen har en palissad av förgyllda stridsyxor upptill. Innanför står en väldig stridsvagn på larvfötter. Arton bränsledunkar är fastspända på sidorna av detta törstiga monster. Tvärs över gården ligger en lång rad stycken upplagda, alltså gamla kanonrör. Järnbruk som göt kanoner kallades styckebruk. Sedan 1600-talets svenska stormaktstid var styckjunkare högsta graden för underofficerare vid artilleriet. Örlogsfartyg är fortfarande bestyckade.
I mänsklighetens långa historia är krigshistorien bara några årtusenden gammal, vilket motsvarar den tidsperiod som det funnits samhällen och egendom att slåss om. Inne i det sevärda museet finns utställningar om krig och fred med bilder och korta texter, filmer, uppbyggda miljöer och skulpturer. En jag fastnat för visar en scen för sådär hundra år sedan med en grå bondgrabb i givakt framför en färggrann officer med förnöjt glittrande ögon och ett elakt grin, en föredömligt klar gestaltning av det rådande klassamhället. Då fanns cirka tre tusen arméofficerare av vilka tusen kom från adeln som utgjorde 0,25 procent av svenska folket.
På bottenplanet rider några kavallerister med hästarna galopperande tätt intill varandra, naturtroget återgivna. Jag såg en uppvisning av verkliga krigare på Brunnsviken en vinter. Vrålande och med värjorna framsträckta kom en kavallerigrupp framdundrande ur skogsbrynet och ner på isen så att den gungade. Soldater som skulle stå emot ett sådant anlopp behövde ha goda nerver. Fredliga hästar gör visserligen allt de kan för att aldrig trampa på något levande. Men både hästar och människor kan drillas att gå emot sin natur, det är vad militär träning går ut på.
Museet berättar en hel del om det gamla Sverige. Tyngdpunkten ligger på stormaktstiden. Från 1560-talet och hundra år framåt låg Sverige nästan oavbrutet i krig, till övervägande delen angreppskrig. De svenska herrarna och deras kungar försökte erövra mark kring hela Östersjön. Deras strävan var att få kontroll över den lönsamma handeln mellan Ryssland och Västeuropa som gick via fartyg genom Östersjön. Den som härskade vid flodmynningarna kunde ta tull på varorna och det var inga struntsummor det handlade om.
Befolkningen fick betala för erövringskrigen med blod och armod, hunger och förödelse. Texterna i museets montrar är tydliga därvidlag: ”Alla arméer måste livnära sig på det område de befann sig i. Matpriserna rakade omedelbart i höjden för vanligt folk. Militären klarade sitt underhåll genom att pressa pengar ur befolkningen, s.k. ’kontributioner’, eller helt enkelt lägga beslag på maten.”
Foder till hästarna skaffades med samma metoder. När en trakt var utplundrad drog armén vidare till nästa och nästa. ”Eftersom tidens arméer åtföljdes av en väldig civil svans av hustrur, barn, marketenterskor, krämare, pantlånare, horor, gycklare osv, var försörjningsbehovet dubbelt så stort som antalet soldater. De kringströvande horderna på 20 000–30 000 personer var lika stora som dåtidens största städer. Likt gräshoppssvärmar förhärjade de allt i sin väg.” Under trettioåriga kriget minskade befolkningen i Tyskland i de minst drabbade trakterna med upp till 15 procent och i de värst härjade med två tredjedelar!
Det påpekas att de svenska fältarméerna till största delen bestod av värvade tyskar och skottar. Soldater som i villervallan kom bort från sina förband blev i allmänhet ihjälslagna av befolkningen. De svenska krigarkungarna blev inte så gamla de heller. Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII dog alla i 30-årsåldern.
På detta museum blir man inte matad med någon krigarära. Man får i stället handfasta upplysningar om tillståndet i riket: ”Adeln utgjorde mindre än 0,5 % av Sveriges befolkning men ägde vid mitten av 1600-talet 2/3 av den odlade jorden.”
Århundraden gick och tekniken utvecklades. Många arméer har haft cyklande förband men bara i den svenska höll bassarna i ett långt rep och tolkade efter lastbil eller traktor. Cyklar är inte att förakta. De var helt avgörande för transporterna av ammunition och annat på dolda djungelstigar när vietnameserna krossade den franska kolonialarmén vid Dien Bien Phu 1954.
Krig har funnits i alla tider! Så lyder ett vanligt påstående. I alla tider? Människor som vi med lika utvecklad hjärna har funnits i 200 000 år. I ungefär 190 000 år var våra föregångare fredliga samlare, asätare av det som stora rovdjur ratat och senare i någon mån jägare. Det var först när jordbruk uppstod för 10 000–12 000 år sedan som det blev överskott på mat, vilket ledde till folkökning, klassuppdelning, träldom, städer, byråkrati, handel, pengar och kamp om rikedomar.
Vår tids svenska krigare brukar ha FN-emblem på uniformen och patrullera i vitlackerade fordon. En vit FN-jeep är utställd på museet. I Kongo på 1960-talet dog 16 svenska FN-soldater och FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Under nästan 30 års tröstlös övervakning på Cypern miste 17 svenskar livet. I Afghanistan finns ingen slutsumma än.
”Äventyras Sveriges alliansfrihet när Sverige deltar i operationer som genomförs av andra än FN?” frågar en utställningstext retoriskt, syftande på svenska soldater under USA-befäl hos Isafstyrkorna i Afghanistan. Det kan man nog säga! – om man bortser från att Sverige varit inofficiell medlem i Nato i drygt ett halvt sekel.
Vissa saker bör inte sägas högt. Tysklands president Horst Köhler fick avgå 2010 sedan han poängterat att tyska soldater också försvarar västliga affärsintressen i Afghanistan.
Text: Sture Källberg
Sture Källberg är författare.
