Petroglyfiskt – virtuella upplevelser kring hällristningar
Österlens museum, Simrishamn 130510–131231
Producenter: Österlens museum, Asmiroca Kulturarvsupplevelser och Lunds universitet
Rumslig gestaltning: Jeanette Gimmerstam och Håkan Ohlsson
Museitekniker: Håkan Ohlsson och Benjamin Rembson
Den gångna sommarens största satsning på Österlens museum i Simrishamn måste vara utställningen Petroglyfiskt – virtuella upplevelser kring hällristningar. Den har tillkommit som ett samarbete mellan bland annat Lunds universitet, Linnéuniversitetet och museet, och den är tänkt att med olika tekniska grepp skapa nya insikter om bronsåldern. Med hjälp av dataprojektioner, full body motion capture, digitala pennor och pekskärmar bjuds besökaren in att interagera med en svunnen tid. Genom att relatera till dagens symbolvärld vill man få besökaren att fundera över hällristningens betydelse och innebörd. Ewa Wadell återvände till bronsåldern på Österlen.
Utställningen är uppdelad i sex delar, varav endast en är av det traditionella slaget med föremål i monter flankerade av informativa textplanscher på väggen. Två montrar lyfter fram bronsåldersobjekt från vardag till begravning och belyser att objektens inristade mönster kan vara symboler vars innebörd sedan länge glömts bort. Samma öde kommer, förmedlar utställningen, förmodligen drabba alla de symboler som vi just nu tar för givna. Syftet med detta är att öppna upp en länk mellan vår samtid och vårt förflutna för att sätta igång tankeverksamheten, så att vi inte enbart ska se bronsåldersartefakterna som gamla döda objekt, stumt vittnande om en avslutad period i den mänskliga historien. I bästa memento mori-stil påminns vi om att deras värld var lika levande som vår är för oss och lika självklar och förgänglig. Avsikten är antagligen att bygga upp rätt sinnestämning inför de kommande interaktiva delarna i utställningen.
Ambitionen är lovande, det är alltid intressant att presenteras för nya tankebanor och att hitta en tydlig tråd i utställningar. Synd är det däremot att den här delen klämts in i ett rum som domineras av ett stort matbord avsett för fikasugna besökare vid dåligt väder. Resultatet blir en lite försiktig första del som man lätt missar om man inte får en introduktion av en museivärd.
I utställningens början finner man även tre pekskärmar med uppemot fem objekt att vrida och vända på, förstora och förminska. Det här är en intressant möjlighet för alla som vill närstudera föremål som vanligtvis ligger i monter. Förhoppningsvis kommer tekniken att på sikt bli billigare och öppna upp för snabbare processorer och större skärmar. De här är i minsta laget, med en skärm i storleksordningen en halv A4, antalet objekt för litet och informationen om dem mager. Det räcker inte enbart med att se, man vill gärna lära sig mer om det man ser, om det så bara är enkla fakta kring var föremålet hittats och när.
En större pekskärm finner man dock runt hörnet. Den är stor som ett traditionellt skrivbord och innehåller ett stort antal bild- och textfiler att undersöka. Datorn skulle med sitt innehåll kunna fördjupa förståelsen för utställningens ambition att knyta samman bronsålderns symbolvärld med vår samtida, men då måste man behärska tekniken. Den information som finns på skärmen är inte tillräcklig för att man enkelt ska kunna använda den om man inte är van vid den här typen av teknik. Sällskapets IT-konsult fick klura en stund medan tvååringen förstod sig på den direkt. Den paradoxala effekten blir att de som intuitivt klarar att hantera tekniken är för små för att tillgodogöra sig innehållet, medan den som inte klarar tekniken inte heller når informationen! Förmodligen är det utvecklarna av datorprogrammet som orsakar problemen här. Det är antagligen så självklart för dem att de glömmer bort användarna. Museivärdarna hade fullt upp att förklara alla de interaktiva delarna och hur de fungerar, men ändå var det svårt.
En annan del av utställningen som var svårbemästrad till att börja med men ändå rolig, var den interaktiva bronsåldersdansen. På väggen inne i ett avskilt rum projiceras ett antal figurer i hällristningsestetik på rad. Alla figurer är rödbruna till färgen utom en som är vit och det är den som besökaren själv kan styra genom att inta en särskild plats i rummet och dansa. Antingen försöker man härma de andra dansarna och den egna figuren blir då också rödbrun eller också dansar man som man vill och då behåller eller återfår dansaren sin vita färg. Rummet fylls samtidigt av suggestiv musik som är en tolkning av hur man tror att det lät på bronsåldern.
Att dansa på rätt sätt är inte så lätt som man först tror. Egentligen har intentionen varit att en besökare åt gången vistas i rummet, men det måste man ha frångått eftersom där finns en stol i ena hörnet och det är uppskattat att titta på den dansandes trevande steg. Att man valt att inte redogöra för vad för slags dans det handlar om beror nog inte bara på att man inte vet detta säkert utan också på att man inte velat styra besökarens egen tolkning. Är det en offerritual, en begravningsceremoni eller något annat som symboliseras? Hur uppfattas dansen av de andra besökarna? Det skulle vara intressant att få tillgång till den enkät med frågor kring bland annat detta som museet delade ut i samband med besöket.
Ett problem med dansritualen är att det är svårt att klura ut hur den fungerar. Även om museivärdarna initialt beskrivit dess funktion, så behöver man lite fler ledtrådar. En sådan skulle kunna vara symboler som tydligt visar var man ska stå i stället för det långa svarta avskiljande streck som ritats över golvet. Tekniken är dessutom för långsam i återkopplingen. Börjar man tveka och flyttar sig, tar det längre tid för sensorn att känna av att någon står i position att interagera.
En annan del som också hade vunnit på ytterligare förtydligande var det rum där man via en sensor vid ingången satte igång en intressant film om bronsålderns föreställning om solens dygnsvandring, projicerad direkt på väggen. På golvet framför filmväggen låg en stor gymnastikmadrass på vilken barnen genast sträckte ut sig. På museets blogg kan man läsa att den ska inbjuda till att göra de akrobatiska rörelser som syns i projektionen. Det gör den inte automatiskt, snarare lockar den till vila, och man hade önskat någon information om möjligheten till rörelse eftersom det hade varit uppskattat av de yngre besökarna. Museer brukar sällan inbjuda till fysiska övningar, därför kan det vara idé att vara övertydlig när detta ändå är meningen.
Innan man kommer till den avslutande delen, med ytterligare en pekskärm i form av ett lågt bord, finner man faktiskt ytterligare en monter med proffsigt utförda reproduktioner av bronsåldersinstrument. Det är dock hällristningsbordet precis intill som lockar mest och där hänger man sig gärna kvar för att rita. Med en specialpenna får man rita sina egna symboler direkt på bordsskärmen, men det gäller att vara snabb då ytan med korta mellanrum töms på innehåll för att kunna fyllas på nytt. På väggarna återfinns bilder på hällristningssymboler som är tänkta att fungera som inspiration. Här hade man kunnat fördjupa innehållet med mer information om vad man tror att dessa symboliserar eller jämföra olika typer av ristningar med samma motiv. Hur skiljer sig hällristningar åt? Finns det estetiska skillnader mellan representationer av båtar eller ser alla ungefär likadana ut?
Utställningen är överlag intressant och rolig. Ska den kritiseras för något så är det för att den låter tekniken stå för mycket i centrum samtidigt som informationen om hur den ska användas hamnat i bakvattnet. På hemsidan och tillhörande blogg kan man också läsa om dessa nya spännande inslag och man får lätt intrycket av att det är den nya möjligheten att med hjälp av animationer och projektionsteknik berätta sagan om solen som är intressantare än själva sagan. Dessa tekniska innovationer hade gärna kunnat få en blygsammare roll i utställningen och marknadsföringen av den. Projiceringen av Solsagan känns inte mer innovativ än att gå på bio; projektionsteknik framstår i sammanhanget som ett nytt fint ord på något som funnits länge. Pekskärmar är vardagsmat för många numera, även om man fortfarande har sådana i små format. Stenåldersdansen är det som sticker ut mest tekniskt, men om besökaren inte begriper sig på hur den fungerar så faller egentligen hela konceptet.
Det är spännande och roligt med allt som ny teknik har att erbjuda. Den kommer också att bli både billigare och mer lättillgänglig i framtiden och vi kommer att få se mer av den i utställningssammanhang. Förhoppningsvis kommer användarvänligheten att öka och tekniken att fungera som en mer ödmjuk och osynlig bakgrund till den information som man oftast i första hand vill åt när man går på ett museum. Österlens museum är inte riktigt där än, men man har kommit en bra bit på vägen!
Text: Ewa Wadell
Foto: Österlens museum samt Henrik Olofsson
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
Läs mer på Österlens museums blogg och i Lunds universitets magasin, LUM.
Simrishamns kommun har ytterligare information om museet.
