Nationalmuseum i Stockholm stängde portarna i början av 2013 för en välbehövlig totalrenovering, den första sedan invigningen 1866. Det kommer att dröja ända till 2017 innan byggnaden öppnar igen. Under sommaren har museet ställt ut Carl Larsson på Konstakademien. Det är passande att det är denna av nationen älskade konstnär som leder Sveriges konstskatter in i ökenvandringen, menar Axel Andersson, men riskerar inte marknadsföringen att föra oss alla vilse?
Det är med och genom Larsson som generationer har lärt sig att drömma om en idealiserad svenskhet. Larssons väna akvareller från Sundborn är så vanligt förekommande att hans uttryck uppfattas som en kollektiv drömbild snarare än som konst. Här finns det ljusa hemmet, de äppelkindade barnen och de nakna björkarna. Marknadsföringsindustrin har förstått. Allt går att sälja med Sundborn.
Bilden av Carl Larsson, och Carl Larssons bilder, är mogna till bristningsgränsen för att analyseras, problematiseras och kontextualiseras. De mår inte speciellt bra av att ständigt befinna sig på en ikonisk upphöjdhet. Larsson var också en så spännande konstnär att han förtjänar att tas på ett nytt allvar. Per I. Gedins biografi Jag Carl Larsson från 2011 var ett första steg. I Gedins text träder en djupt splittrad klassresenär fram, en människa som drabbar oss med sin egen osäkerhet. Mot slutet av sitt liv stångar han sig trots det blodig för att få Nationalmuseum att acceptera den gigantiska ”Midvinterblot”, en kamp som knäcker honom. Larsson blir den som både blottar och blotar sig själv i ett envig med sin konst och samtiden.
Titeln på Nationalmuseums utställning är Carl Larsson – vänner & ovänner. För en konstnär som alltför ofta uppfyllde marknadens och mecenaters längtan efter hans minst komplicerade akvareller och som fått sota för det genom att bli utnyttjad och uttjatad av reklam, ligger den titeln misstänkt nära marknadsföringens standardspråk. Det är också detta språks inflytande över utställningen som väcker ett antal frågor. Vilken påverkan har marknadsföringens diktat på hur museerna väljer att visa samlingar och separatutställningar? Förhoppningarna om en djupgående uppgörelse med Larssons bildvärld i Nationalmuseums utställning hotas att kvävas i sin linda av att dessa ”vänner & ovänner” utlovas. Såpoperor har vänner och fiender. Det utgör det enklaste verktyget i lådan, dramaturgins otympliga hammare. På senare tid har vi också fått vänja oss vid att den digitala tropen ”på/av” spridit sin svartvithet in i gillandet och ogillandet, tummen upp eller tummen ned. Det är ett ställningstagande i brist på analys och reflektion.
Utställningens separata hemsida gör en inte ett dugg lugnare. Här leder det digitala spåret in i en menlös återvändsgränd. Hemsidans underrubrik är ”Vilken sida står du på?” och nu är det vi som ska välja. Förklaringen lyder: ”Carl Larsson var en man med fasta principer. Detta ledde ofta till mer eller mindre häftiga diskussioner med omgivningen. Antingen var man vän – eller så var man ovän. Det har blivit dags för dig att bekänna färg och välja sida.” Varför? Har inte Larssons eftermäle lidit av precis detta eviga positionerande där den folklige säger ja medan den radikale springer så långt bort från leende barn som möjligt? Och sedan när handlar en utställning om att ”gilla” ett konstnärskap? Vad hände med den pedagogiska tanken?
Hemsidan är uppdelad i fem olika delsidor (förutom uppmaningen att ”gilla” utställningen på Facebook). Det finns en ”Citatbank” med de ”skönaste citaten”, en flik med gratisbilder av Larsson med titeln ”Larsson Lover”, en ”Carl Larsson Shop” där uppmaningen lyder ”Låt prylarna föra din talan!” och ett galleri med ”Carl Larsson på Instagram” där vi kan beskåda suddiga fotografier av utställningens verk tagna av utställningens besökare. Den första fliken är den mest intressanta. Här hittar vi ett ”Lojalitetstest” ifall besökaren är ”Osäker på vilken sida du står”. Testet utgörs av att man får klicka på en av två bilder i tio omgångar. Den första är dels en detalj av ett självporträtt av Larsson, dels en detalj av hans berömda Strindbergsporträtt. Resten är på samma nivå. Det finns ingen förklarande text eller ansats till pedagogik. Det är bara att anta att vi ska identifiera oss med Larsson eller Larssons Strindberg, vad nu detta skulle kunna säga om vår ”lojalitet”.
Det är med en suck av lättnad som man kan konstatera att den fysiska utställningen inte utgörs av en bollhage eller en barnteater utan av verklig konst, men sanningen är att utställningen, trots texterna och trots den vackra katalogen, fortfarande till viss del lider av den påtvingade dramaturgin. Marknadsföringens språk har en tendens att kasta skuggor, även över Nationalmuseums professionalism. Det finns för lite som hjälper besökaren att förstå varför Larsson skapade kontrovers och ofta finns det kanske alltför lite kontrovers att skapa dramaturgi runt. Visst, Oscar II stod inte ut med det radikala i Larssons och Opponenternas konst. Och så vad det Strindberg … Det hade faktiskt varit en bedrift att inte bli ovän med Strindberg. Men vid sidan av dessa två verkade Larsson mest ha haft vänner, mecenater och beundrare. När det gäller ”Midvinterblot” säger den förklarande texten endast ”Förslaget kritiserades hårt både för sitt innehåll och för den konstnärliga stilen.” Men vad kritiken gick ut på nämns inte. Vår tids ovana att hävda att något är ”kontroversiellt” utan att förklara varför återspeglas här tydligt.
Carl Larsson var, som vi alla, en komplicerad människa och utöver detta en komplicerad konstnär som gick från teknik till teknik, från stil till stil (och sedan tillbaka igen). Det enda som han själv gjorde sig till obotlig ovän med var den ”brunsåsiga” akademismen. Vad som däremot gjorde sig till ovän med honom var marknadsföringens järnbur och dess effekter kvarlever alltjämt. Ibland misstänker man att utställningen helst vill rida på den våg av uppskattning eller trötta näsrynkningar som Sundbornakvareller ger upphov till från dem som vill ha något mer ”modernt”. De ”vanliga” besökarna ska ”gilla”, helst på kritikernas bekostnad. Om det var uppsåtet föll Mats Arvidsson i radions Kulturnytt rätt i fällan när han i sin recension drog slutsatsen att utställningen mest av allt visade vilken ”fruktansvärt bra målare Zorn var” (till skillnad mot illustratören Larsson). Larsson lider redan av gillandets och ogillandets förenklingar. Det behövs ingen mer hjälp i den riktningen.
Utställningens dramaturgi blir ett raster som försvårar precis den kontextualisering som den ursprungliga tanken ändå måste ha varit innan Nationalmuseum bestämde sig för att lägga krokben för sig själva. Det är synd, för samtidigt finns det mycket som fungerar rent utställningsestetiskt. Carl Larssons verk visas sida vid sida med verk från (den nordiska) samtiden. Rummet längs till vänster visar den tidiga periodens brott med akademismen och hur ”vännen” eller mecenaten Pontus Fürstenberg gjorde det möjligt för Larsson att satsa i en ny riktning. I samma sal hänger ett porträtt av Oscar II, gamla pengar och konservativ smak. En bländvit staty ger en fysisk förnimmelse av ett privat borgerligt galleri.
Salen längst till höger domineras av Sundborn. Här har en av väggarna träpanel som också det blir en icke-verbal kommentar till den typ av hem som Sundborn representerade. Ett lika vackert som enkelt bord med tillhörande stol står också framför Ejnar Nielsens märkligt sakrala porträtt av Ellen Key från 1907. Ett synnerligen lyckat möte mellan tvådimensionella och tredimensionella föremål. Salen i mitten upptas främst av porträtt, bland annat tre av ”ovännen” fadern, som Larsson på grund av sin idé om det idealiserade storhushållet fick bjuda hem och låtsas som om han var en ”vän”.
Jag stämmer träff med Per I. Gedin som medverkat i utställningskatalogen. Han visar mig runt på utställningen vilken han ser som ett viktigt led i att problematisera bilden av konstnären Carl Larsson genom att också diskutera människan bakom bilderna. Gedin kommer tillbaka till Larssons osäkerhet som går att spåra i hans eklektiska förhållande till både teknik och motiv. Och visst har han en poäng i att utställningskommissarien Martin Olin har lyckats understryka detta genom att speciellt kontrastera Larssons tidiga verk med samtida konstnärer.
Larsson var både behjälpt och hindrad av sin tekniska färdighet, enligt Gedin. Han kunde, och gjorde, det mesta i en evig strävan efter erkännande och förblev präglad av sin önskan att avbryta familjens nedåtgående klassresa. Det var, för Gedin, först i ”Midvinterblot” som Larsson kompromisslöst gav sig hän åt sin egen övertygelse. Det tragiska var att då var det ingen som förstod, de ville ha den ”vanlige” Larsson, han med de väna akvarellerna. Gedin formulerar kärnan i dåtidens diskussion runt ”Midvinterblot” som det inte skadar att påminna oss om: ”De konservativa tyckte det var för radikalt och de radikala tyckte det var för konservativt.”
Förmedlandet av Larssons ambivalens är också precis det som utställningen lyckas allra bäst med, trots upplägget som på ytan verkar dra åt det motsatta. Att få chansen att vandra omkring i Larssons konstnärskap omgiven av hans samtid ger upphov till en rad intressanta möten. Larssons porträtt av Zorn, ”Ansikte mot ansikte” från 1909, framstår snart som mer modernt än Zorns självporträtt från 1896, som hänger bredvid. I Larssons märkliga, och föga smickrande, verk flyter förgrund in i bakgrund på ett sätt som minner om både Pierre Bonnard och Édouard Vuillard, även om färgerna påminner mer om Matisse.
I alla dessa profilporträtt som är stöpta i Piero della Francescas renässansmall, speciellt de av Ernest Thiel och Oscar Levertin, skymtar, som Gedin observerar, George Seurats prickar fram. I en skiss av ”Midvinterblot” från 1913 finns ett parti till vänster med figurer hängda i träd som föder en flock olycksbådande fladdermöss; en Goyapastisch som senare skulle avlägsnas i den färdiga målningen. Så går det att fortsätta. Plötsligt lever Larssons verk där på väggarna och kommunicerar med konsthistorien. Då är det svårt att värja sig längre. Visst förtjänar Larsson detta utrymme och visst fungerar ”Vänner & ovänner” på så sätt att komplexiteten till slut ändå ges, eller tillåts att ta, plats.
Nationalmuseums Carl Larsson-utställning lider först och främst av ett alldeles onödigt grällt omslagspapper som hotar att färga av sig på innehållet. Även om marknadsföringsspråket skulle locka fler besökare kan det väl knappast ses som en framgång om man måste göra sig av med konceptet när man väl kommer till utställningen. I salarna på Konstakademin möts vi av Larssons mångfacetterade värld, som var så långt större än Sundborn. De samtida referenserna ramar varligt in hans säregna förmåga att vara de flesta stilar, förutom akademismen, till lags.
Om man själv är vän eller ovän med Carl Larsson blir då en absurd fråga. Det finns inga sidor att stå på utan bara en enda sida som handlar om att försöka förstå. Allt annat är i sammanhanget endast en högst tvivelaktig positionering. Varför Nationalmuseum inte tyckte det var nog med Carl Larsson och hans samtid i stället för att med käck försäljarglöd tala om ”vänner & ovänner” förblir en gåta. Lite mer respekt är väl en nationalklenod ändå värd, trots hans egen fäbless för att ibland anpassa sig allt för mycket till marknaden.
Text: Axel Andersson
AA är kulturhistoriker och konstkritiker.
