Atombomb över Stockholm
Stockholms läns museum 131011–140406
Producent: Annelie Kurttila
Projektledare: Lars Fridén
Sakkunniga: Lennart Rosander, Martina Berglund
Välkomna till Storstockholms eget museum! hälsar museichef Peter Bratt muntert. Stämningen vid pressvisningen är förvånansvärt lättsam med tanke på det dystra utställningsämnet. Men vi är som de flesta museibesökare genuint nyfikna på vad vi ska få se, och den här gången kommer ingen att bli besviken.
Det kan inte vara lätt att driva ett länsmuseum i Stockholm. Här finns ju redan en lång rad lokala kulturhistoriska museer, som Stockholms stadsmuseum och Medeltidsmuseet, och därtill de stora nationella museerna, som Historiska museet och Nordiska museet. Vad blir det då för kulturhistoria över på regional nivå? Är inte allting redan gjort – någon annanstans? Det grubblade jag på innan jag besökte Stockholms länsmuseums nya utställning. Men jag hade inte behövt oroa mig, för länsmuseet har den här gången hittat det perfekta utställningstemat som verkligen lyckas profilera museets verksamhet på ett originellt sätt.
I Dieselverkstaden i Sickla köpkvarter i Nacka har Stockholms läns museum inrett ett trivsamt men ganska oortodoxt hörn. Det liknar inget annat länsmuseum jag varit på och har inget av det där avskilt exklusiva över sig som många museer får när de byggs som kulturinstitutioner från början. Här råder inte heller någon förvirring kring museets upptagningsområde: museet handlar helt enkelt om Stockholm med omnejd. Basutställningen porträtterar chosefritt tio stockholmare under 10 000 år. Självklart är det fri entré.
Om Sovjet eller USA hade fällt en atombomb över Sveriges huvudstad 1960 så hade inte bara centrala Stockholm utplånats utan hela Stockholms län. Det är denna geografiskt konturskarpa hotbild som utgör utgångspunkten för utställningen Atombomb över Stockholm. På femton år hade stormakterna fått fram kärnvapen som var många gånger kraftfullare än de bomber som fällts över Hiroshima och Nagasaki 1945. Utställningen besvarar frågan hur kärnvapenhotet påverkade länets invånare på en vardagsnära, civil nivå. Hur hanterade man rädslan att utplånas? Hur förberedde man sig mentalt och praktiskt?
Atombomb över Stockholm har underrubriken ”En utställning om kalla krigets kulturarv” och bara det är en ögonöppnare. Vi har nog haft så bråttom att lägga skräcken för ett tredje världskrig bakom oss att vi inte insett att just den skräcken också lämnat ett kulturarv i våra händer. Att vårda det är inte bara ett ansvar inför kommande generationer, det kan också visa sig ha betydelse för vår överlevnad på jorden.
Det är ingen stor utställning och det är ganska glest mellan föremålen men utrymmet utnyttjas ändå effektivt. Längs en vägg står plakat med budskap från kärnvapenmotståndarna – ett minne från en tid då det var vanligt med demonstrationer för fred. Trots att det var nyss känns det avlägset, nästan främmande i vår självupptagna epok. En bokhylla med böckerna som lästes under kalla kriget, ett blandband med låtar i atombombens skugga, en ljud- och ljusinstallation som åskådliggör bombens verkan, ett diagram i form av kartonger med papper, bilder och journalfilmer med information riktad till allmänheten, uppslag i telefonkataloger (”Om kriget kommer”) och liknande minnen från rädslans tid. Tillsammans lyckas de återskapa en stämning av krypande fara. Lita inte på någon! Din trevlige granne kan vara spion, din duktiga arbetskamrat sabotör.
En aprildag 1961 genomfördes en utrymningsövning i Stockholm. På många sätt var den ett misslyckande, lite som när skolelever har brandövning – alla vet att det inte är på riktigt och uppträder därför som om de bara välsignats med ett välkommet avbrott i mattelektionen. Ändå var det här ett avgörande led i det organiserade civilförsvarets förberedelser. I ett så sakligt tonfall som möjligt instruerades gemene man om sin plikt att i händelse av skarpt läge packa pengar, skyddsmask, ullstrumpor, fackföreningsbok och annat som kunde vara av nöden för att därefter bege sig till den anvisade uppsamlingsplatsen. De personer som däremot hade särskilda funktioner i civilförsvaret skulle ta sig till sin speciella ledningscentral. Först under 1970-talet byggde man skyddsrum som skulle tåla en atombomb men då var det mest akuta hotet förbi. Snart skulle kalla kriget börja töa.
Den oktoberdag då jag såg utställningen kände jag tacksamhet över att få räknas till journalisternas skara. I pressvisningen ingick nämligen ett besök på den civila ledningscentralen Elefanten, belägen under berggrunden i Sollentuna. Länsmuseet ordnar guidade visningar för allmänheten där men redan innan utställningen öppnade var alla besökstillfällen fullbokade. Så jag tillhör de utvalda få som vandrat runt i denna underjordiska mardröm och häpnat över den genomtänkta estetiken – så fräsch, så modern!
Insprängda i ett hålrum i berget finns tre hemliga byggnadskroppar. Klädda med stålplåt och stående på fjädrande konstruktioner skulle de rädda en liten grupp av samhällets stöttepelare. Genom tre slussar skulle dessa personer saneras, duscha och byta kläder innan de släpptes in i borgen av vakten. Därinne väntade ett isolerat och fönsterlöst men tryggt och väldesignat litet kvarter. För att skapa illusionen av en levande omvärld har väggfältens olika färger fått antyda horisontlinjer. Dessa svävar på olika höjder, beroende på om det var tänkt att man skulle vistas i rummet stående eller sittande. All inredning, från de drömskt blåa tvålbehållarna till de gula askkopparna (jodå, röka fick man) och den milt lysande Kostalampan ”Hinken”, är lika omsorgsfullt ritad som om det vore fråga om ett designhotell. När det i själva verket är en tillfällig luftficka i apokalypsens evighet.
Jag grips av något som inte är nostalgi och inte vemod utan mer skrämmande fascination. Här planerade man, på största allvar, att låta ett par hundra strategiskt viktiga personer arbeta i 12-timmarsskift med information och räddningsaktioner medan huvudstaden ovanför förvreds till aska och död. Lejonparten av Stockholms befolkning hade då evakuerats till Kopparbergs län och Dalarna, var tanken. Men man kan undra hur man riktigt har resonerat inför det massiva dödshotet när man bestämde sig för att skippa matlagningen och förlita sig på färdiga matleveranser från ett skolkök ovan
jord …
Inredningen är ljus, redig och pedagogisk. Varje funktion har sin färg enligt ett ytterst konsekvent mönster som skulle hålla paniken borta: blått för badrum, gult för förråd, grått för ledning och kommunikation, grönt för vila. Dörrarna har olika färg på utsidan och insidan. Att öppna en orange dörr betyder att man kommer ut i en korridor. Röd dörr leder till nödutgång.
Från Elefantens både unika och tidstypiska inredning har estetiken som fyller utställningsrummet på länsmuseet hämtats. Därav denna säregna blandning av dödligt allvar och käck framtidstro i plastens glada decennium. Kopplingen mellan utställningens rekonstruktion och bergrummets autentiska men bortglömda realitet får 1970-talet att stiga mot mig som en berusande cocktail. Så länge sedan, så alldeles nyss, så oväntat annorlunda!
Här nere i underjorden är luften frisk att andas, ingen fukt, ingen mögeldoft, knappt ett dammkorn. Färgerna strålar stilla, oförändrade sedan 1977. Detta är Sveriges eget Pompeji, ett sparat ögonblick från vårt förflutna, där allt lämnats precis som det var då. Fast i stället för den oförutsägbara katastrof som drabbade staden under Vesuvius har vi begåvats med lämningarna av den förberedda och uteblivna (eller uppskjutna) katastrofen. Att byggnadsminnesförklara anläggningen skulle skydda den inför framtiden; annars kommer avfuktningsaggregaten att stängas av och då går det snabbt utför. De politiker som inte inser att det är vårt ansvar att ta vara på detta kulturarv skulle jag vilja ta ett snack med. Gärna nere i Elefantens mage.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
Se hur man sätter på gasmasken och utrymmer Stockholm..
Läs mer om Stockholms läns museum.
