På Hälsinglands museum i Hudiksvall har man under hösten haft invigning av den nya stora basutställningen om textil, De brutna mönstren. Det gav Po Tidholm anledning att fundera över de berättelser om landskapet som det hälsingska linet lånar sig till.
Varje landskap har sin berättelse, och i Hälsingland har den under en längre tid handlat ganska mycket om lin. Denna gröda, som när den processas på rätt sätt kan bli den vackraste damast, gjorde Hälsingland berömt under 1700-talet. Vissa har också hävdat att linet gjorde landskapet rikt, och att det var just linet som gav upphov till de stora gårdarna och den mustiga allmogekultur som frodades här fram till industrialismens genombrott. Ingen har egentligen vetat säkert, men om skon passar så blir det så småningom om en sanning.
Samtidigt finns det nästan alltid ett glapp mellan den bild ett landskap vill förmedla utåt och den självbild man faktiskt har. Och ingenstans blir den diskrepansen så tydlig som när det handlar om turism och de berättelser som skapas för att sälja landskapet. Det här måste självklart de lokala museerna hantera. Och det har man gjort på lite olika sätt genom åren. Under större delen av nittonhundratalet vore det fel att prata om en konflikt, för fornminnesvården och turismen strävade länge åt samma håll. Att turista betydde nästan alltid att man reste runt och intresserade sig för berättelsen om svenska landskaps historier, så som den tolkats av professorer, intendenter och adjunkter. Det fanns inga kommersiella baktankar, och inte heller någon verklig vilja att ifrågasätta berättelsen.
Först på senare år har det blivit rörigt. Postmodernismen fick, av någon anledning, ett sällsamt hårt grepp om museivärlden. Kanske hade sanningsanspråken varit särskilt intensiva just där, kanske fanns det en mottaglig generation människor i tjänst, eller kanske var det något som behövdes vädras ut. Basutställningarnas spiksäkra montrar ersattes av dovt ljussatta skärmar och rubriken ”Vems berättelse?” hängande i luften. Och sedan har vi den nya tidens kommersiella krav. Ett museum som ägnar sig åt kulturarvet blir automatiskt en del av besöksnäringen, både direkt och indirekt. En del av uppdraget är givetvis att berätta för en utsocknes besökare vad som utmärker just detta landskap och i någon mån spegla den stolthet som förmodas prägla området. I detta ligger ett implicit krav på enkelhet, på att enas om en bild av landskapet och att kommunicera denna bild brett och över hela linjen, att ta marknadsandelar och äga berättelsen. Allt för att locka turister till landskapet.
Det här är inga nyheter, men det kan vara värt att påminna om, för när Hälsinglands museum bygger en basutställning om det lin som mer än något annat anses vara landskapets signum – och därtill landskapsblomma – så finns det givetvis ett tryck och en rad förväntningar och fällor man måste se upp för, både nya och gamla.
”Här ha funnits karska bönder, som behövt svängrum i sina gårdar och haft glädje av att se lite pompa och skönhet omkring sig”. Sigurd Erixon, den berömda etnologen, var i och för sig inte först med den bilden, hämtad från Turistföreningens årsskrift 1923. Carl von Linné uttryckte sig på ett liknande sätt när han sammanfattade en resa genom landskapet redan på 1700-talet: ”Folket är humant, har täcka hus och inuti snygga och rena, bättre byggda än på annor ställe”.
Hälsingarnas byggnader har i alla tider imponerat på besökare, och eftersom det var bondgårdar det handlade om har Hälsingland blivit förknippat just med dessa stolta, karska, självägande bönder. Det har blivit som ett mantra, upprepat i varje sommarbroschyr sedan turismens barndom. Det har alltid sagts att det var Hälsinglands fina linneprodukter som skapade den rikedom som gjorde att man byggde stort. Modern forskning stöder inte denna teori, men det har sannerligen inte hindrat mindre nogräknade turistbroschyrförfattare från att fortsätta upprepa den.
Linet hade betydelse, men även djurhållningen, skogen och jordbruket. Att man byggde stort handlade kanske framför allt om att det inte fanns någon adel i Hälsingland, och därmed inget socialt tak att förhålla sig till. Bönderna var, näst efter präster och ett fåtal ämbetsmän, det högsta ståndet. De har inte varit flest, men de har varit ovanligt inflytelserika.
Växer man upp i Hälsingland får man, oavsett om man är son till en ingenjör eller dotter till en undersköterska, veta att landskapet präglats av sin linhantering och de stora gårdarna. Att Hälsinglands museum väljer att svara på historieskrivningen med en omfattande basutställning är alltså fullt rimligt.
Utställningen har tre delar: i den stora salen berättas om textilproduktionens historia från bondesamhälle till industri med organiserad arbetskraft, sedan följer en mindre del som handlar om den lokala högerkvinnan och hemslöjdsmecenaten Stina Rodenstam, som var en av dem som vid sekelskiftet tolkade Hälsinglands textilhistoria och stöpte om den till något som passade den moderna människans pysselkvällar. Sist återfinns en mer abstrakt och normkritisk del som handlar om kläderna, kroppen och kulturen. Den är, ironiskt nog, den mest förutsägbara delen av utställningen och sannolikt det inslag som kommer att åldras snabbast. Det som är normkritiskt i dag är ju inte nödvändigtvis normkritiskt i morgon.
För det befriande med de två tidigare delarna är faktiskt att utställningen vågar säga att det finns en historia och inte bara en subjektiv berättelse. Det finns en enkelhet här som är bra. Stora skyltar med informativa raka texter, glesa montrar, tydlig ljussättning, en linjär tidsaxel och ett tydligt fokus på kön och klass. Ingen behöver tvivla på vems berättelse som berättas, det är tydligt redovisat. Det börjar i 1700-talet, det uppenbara decenniet. I Hälsingland tillverkades högkvalitativa linneprodukter till Europas hov. 1 500 linberedningsverk sysselsatte 2 000 spinnerskor i hemmen, vars trådar sedan vävdes till tyg av 176 anställda på Flors manufaktur under ledning av Stephen Bennet från England. I hundrafemtio år pågick tillverkningen. I gårdarna givetvis under en ännu längre period. Sedan tog maskinerna över, och några mil norrut, i Sörforsa, byggs Nordens största linnefabrik med eget dagis och särskilda bostäder för ogifta kvinnor. Man tittar på damasten i montern och vill stryka över blomstermönstren, känna strukturen.
Epoken är snabbt över. Kanske har man odlat lin i tusen år när man i början av nittonhundratalet lägger ned, plöjer och sår om med andra grödor. Moderna material tar över, importen ökar, den urbana livsstilen får pigan och drängen att söka sig till städerna för bättre betalda arbeten. Snart kan de till och med läsa vidare, och reda sig själva, i en egen bostad. Den stora linfabriken börjar tillverka dukar i rayon. Det är en effektivt berättad historia, illustrerad med väl utvalda föremål. Skolklasser begriper den.
Kulturen blommade och dog. Men berättelsen då, den som vi väljer att hålla fast vid och återberätta i turistbroschyrerna? Föreställningen om linlandet Hälsingland är i dag inget annat än en historiebeskrivning, ett narrativ som passar vår tid. I Växbo väver de tyger av råvara från Polen och Kina, dukar och gardiner som sedan säljs i hela landet med ett löfte om äkthet, som i sin tur lånar sin autenticitet från historien. Nu vet vi ungefär hur den ser ut.
