Clara Åhlvik var projektledare för utställningen Ond design på Röhsska museet i Göteborg förra året. Hon är också den som arbetat mest intensivt med idén, både före och efter själva utställningen. Ond design kom nämligen att bli mycket mer än bara en utställning eftersom man behövde undersöka ett helt nytt och för många paradoxalt begrepp. Här beskriver hon hur Ond design föddes och utvecklades till ett allmängiltigt koncept för att diskutera design på museer.
Idén bakom utställningstiteln Ond design växte fram ur en frustration. De som intresserar sig för design betraktar sig gärna utifrån ett underläge i relation till den oförstående omvärlden; så till brädden fylld av fulhet, inkompetens, profittänkande, massproduktion, plagiat och billiga kopior. Designens vapendragare ser det därför som sin livsuppgift att lyfta fram designens kvalitéer: det vackra, det funktionella, det kvalitativa, det nyttiga och goda.
Museer med design i sina samlingar tenderar att ha en liknande attityd gentemot design. En vacker böjträstol, en utsökt glasbägare, ett snärtigt randat tyg – dessa ting definieras som god design och får därmed status som något positivt och njutbart. Begreppet ”god design” verkar sitta djupt förankrat i kultursfären. Men om god design finns, vad är då dess motsats – ond design? Med utställningen ville Röhsska museet skapa ett debattinlägg för formgivare, producenter, beställare och konsumenter. Hur kombinerar vi en hållbar utveckling med intressen som design och shopping? Hur vill vi ha det i vår designade värld?
Ond design kom att bli en framgångsrik utställning på Röhsska museet, både publikt och medialt. Men kanske var själva processen väl så viktig. Att kurera, att ställa samman en utställning, innebär att välja vissa föremål och vraka de flesta, att marginalisera somliga företeelser och lyfta fram andra, att lägga till och ta bort och genom detta försöka skapa en sorts berättelse. Ofta är det utställningens curator som gör urvalet, men här ville vi pröva andra metoder för att involvera fler i formulerandet av utställningens synopsis.
Vi visste på ett ungefär vad god design är, men ond design, vad var det? För att få med så många aspekter som möjligt arrangerade Ted Hesselbom, dåvarande chef för Röhsska museet, och jag referensgruppsmöten i Göteborg, Stockholm och London. På mötena deltog personer med olika erfarenheter och ingångar till design, som forskare från olika ämnesdiscipliner, formgivare från skilda verksamheter, präster, kritiker och journalister. Men också ett antal museimän, som i London där vi hade medverkan från Wellcome Collection, Victoria & Albert Museum och Imperial War Museum. Under dessa möten diskuterades begreppet ”ond design” och det blev ännu tydligare hur komplex frågan var. Projektet rönte stort intresse från deltagarna, både de svenska och de brittiska. Det finns uppenbarligen ett stort behov av att dela erfarenheter och bryta ny mark inom gränsområden och mellan genrer.
En central del i processen var ett engagera fler av museets medarbetare i utställningens framväxt. Vi arrangerade tre workshoppar för hela personalstyrkan under projektets gång och bjöd också in externa föreläsare för att ta upp särskilt svåra frågeställningar. Workshopparna resulterade i flera idéer och uppslag som senare kom att införlivas i utställningen. Det gavs också utrymme för diskussioner kring utställningens syfte och innehåll. Här kan nämnas en särskilt livlig debatt kring det rimliga i att ställa ut föremål från samlingarna som varnande exempel på västerländsk konsumism. Den interna processen innefattade också ett omfattande researcharbete för att hitta föremål ur samlingarna till utställningen. Utmaningen här var att hitta nya och oväntade ingångar till föremålen som kunde ge andra perspektiv och ställa andra frågor.
Ganska snart blev det tydligt för oss i den interna projektgruppen för Ond design att vi saknade en kompetens som kunde ge mer globala utblickar och tillföra mer filosofiska resonemang kring frågor om rättvisa och fördelning. Detta resulterade i att Klas Grinell, idéhistoriker och global intendent på Världskulturmuseet, kom att ingå i projektgruppen för Ond design. Hans medverkan i gruppen ledde till att vi blev lite modigare vad gällde att våga beröra känsliga frågor i utställningen. Utöver samarbetet med Världskulturmuseet skapades också nya samarbetsformer med Högskolan för Design och Konsthantverk, Magasin Bruno, Tidskriften Camino, Jordens Vänner och ADA Mötesplats för Design och Marknadskommunikation.
Den primära målgruppen för utställningen var unga vuxna, 15-25 år. Tanja Axelryd, pedagog på Röhsska museet, genomförde en serie workshops med en fokusgrupp från ett gymnasium i Göteborg. Fokusgruppen gav oss viktiga signaler om vilka frågor som uppfattades som viktiga och engagerande av målgruppen och det gav dessutom en bra input till upplägget av det pedagogiska arbetet.
Men det uppstod också kritik och missnöje, både internt och från museets samarbetspartner som vänföreningen, vissa intresseorganisationer och inte minst från den traditionella besökargruppen – designens stolta fanbärare. Det blev långt svårare än vad vi förutsett att få externa finansiärer för projektet då flera av museets vanliga bidragsgivare drog sig ur. Argumentet var att man inte ville att museet skulle associeras med något negativt. Det var uppenbarligen mycket provocerande för många inom sektorn att ett designmuseum skulle ifrågasätta det positiva värdet i själva ämnet.
Den färdiga utställningen ringade in tre problemområdet, som blev utgångspunkten för utställningens tre rum:
Det dukade bordet. I det första rummet råder ett exklusivt överflöd. Guld och silver från kolonierna i Sydamerika och den växande världshandeln gjorde europeiska handelsmän stormrika under 1600- och 1700-talen. De ville förstås visa upp sina nya rikedomar. Tidsperiodens stilar, barocken och rokokon, uppvisar en gränslös lust till överflöd som vi i dag skulle kalla för lyxkonsumtion. Ondska är inte alltid riktad mot den som drabbas. Det kan helt enkelt vara att njuta på andras bekostnad.
Den välvilliga makten. I utställningens andra rum möter besökaren nazisternas flagga, minor, betongarkitektur, tvångströjor, handklovar – allt ritat, konstruerat och tillverkat av någon. 1900-talet är samhällsexperimentens tidevarv. Längtan efter ordning och renhet, efter systematik och effektivitet, kännetecknade det moderna projektet. Inom formvärlden dominerade den räta linjen. ”Den goda smaken” blir ett begrepp som används för att skilja ut agnarna från vetet. Ondska kan kanske vara missriktad välvilja. Man vill väl, men ändå blir det så fel.
För mycket av det goda. I sista rummet beskriver och ifrågasätter utställningen hur vårt västerländska samhällsbygge vilar på att vi ständigt köper, köper och sedan köper lite mer. Design är en oupplöslig del av konsumtionssamhället. Design står ofta för det där ”lilla extra” som skapar köpsug och längtan efter förnyelse hos oss konsumenter. Vad designbranschen än gör verkar det alltid bli fler prylar, avsedda för snabb konsumtion. Ondska kan vara för mycket av det goda. Få saker är antingen helt igenom goda eller onda, rätt eller fel.
FRÅN UTSTÄLLNING TILL KONCEPT
När utställningen väl öppnade fick museet förfrågningar från andra museer om en eventuell turné. Men den konventionella vandringsutställningen har flera avigsidor. Inte minst är det dyrt att frakta runt en föremålsutställning. Så varför inte dela med sig av själva processen till andra designmuseer? Kan man utveckla en ny form för vandringsutställningar som bygger på ett koncept snarare än att dra igång en resursslösande turné med en färdig utställning? Tillsammans med Riksutställningar och med stöd av Kulturrådet arrangerades en workshop och där vaskade vi fram en grundidé kring Ond design koncept.
Vanliga vandringsutställningar anländer färdiga till mottagarmuseet. Med en konceptuell utställning kan varje museum skapa sin egen variant av Ond design – med referensgrupper, fokusgrupper, interna workshops och en genomgång av sina respektive samlingar utefter tematiken. Projektet behöver därmed inte bli en isolerad händelse utan kan komma att ge uppslag och kunskap med potential att ha ett stort inflytande över respektive museums verksamhet och utvecklandet av nya arbetsformer. Men framför allt har Ond design koncept velat uppmuntra designmuseer till en diskussion kring ökad hållbarhet och ny värdegrund för designmuseerna.
Under vintern har jag rest runt med Ond design koncept och besökt Designmuseet i Köpenhamn, Designmuseet i Reykjavík, Kunstindustrimuseet i Oslo, Design Museum i London, Designmuseet i Helsingfors för att snart avsluta turnén på Museernas vårmöte i Umeå i april. Programmen har sett lite olika ut beroende på hur respektive museum valt att lägga upp besöket. Jag har gjort kombinerade workshoppar och föreläsningar med personalgrupper och även större workshoppar med inbjudna gäster, som designers, forskare och studenter. I några fall har jag också haft öppna föreläsningar.
Vid det här laget har jag pratat ond design med många som jobbar på designmuseer. Det har varit långa och engagerade diskussioner under resans gång. Själva sammanställningen av orden ond och design har väckt många invändningar. Är det inte väl generaliserande begrepp? Det vet väl alla att design inte alltid är något positivt? Föremål kan väl inte i sig vara onda? Borde vi inte i stället prata kring negativa aspekter av design? Borde inte begreppet definieras, det är för vitt och brett?
Visst är ond design ett förenklat koncept! Det mesta visste vi ju redan innan. Men varför tas frågeställningarna då inte oftare upp på våra museer? Varför väcker det så stort motstånd att vilja problematisera design? När vi vet att design är en av de stora framtidsfrågorna, som kan ge stora problem men också skapa lösningar. Varför hamnar alltid diskussionen kring vad som är snyggt, i stället för …? Konstellationen ond + design genererar omedelbart tankar och triggar igång debatten. På så sätt fungerar ond design väldigt bra!
En förklaring till motviljan som ofta kommer upp under diskussionerna är att det verkar ”sitta i väggarna” på många museer. Vad som är tillåtet och inte tillåtet att säga på ett museum traderas effektivt, oberoende av museets inriktning. Att förändra denna outtalade konsensus är inte helt lätt och går sällan smärtfritt. Museipersonal har en tendens att identifiera sig starkt med ”sitt” museum och sin ämneskompetens och upplever sig ofta rent personligt ifrågasatta.
Under samtalen bekräftas också att designmuseerna har starka och vältaliga lobbyister, som anser att museets främsta uppgift är att stödja, marknadsföra och lansera design och som man på goda grunder antar skulle ställa sig mycket kritiska redan till begreppet ond design. Detta förtjänar en särskild diskussion. Designmuseers uppdrag kan omöjligen vara att i första hand lansera design, stödja design, promota design. Museer är inte marknadsföringsorgan och inte heller intresseföreningar; museer är plattformar för att diskutera, visa, samla, lyfta fram och problematisera sina respektive ämnesområden. För designföremål gäller detta inte bara designmuseer. Många andra museer har designföremål i sina samlingar, till exempel länsmuseer, stadsmuseer, kommunala museer, etnologiska museer och historiska museer. Dessa museer bör därmed inte bara visa sina designade föremål som exempel på god formgivning och designhistoria, utan de bör också fundera kring hur de ska problematisera design för att kunna diskutera ett hållbart samhälle.
Den grupp som verkar ha haft minst problem med begreppet ond design är tveklöst besökarna, såväl ”vanliga” besökare som skolgrupper. För dem verkar ond design vara en självklarhet och man är mycket medveten om designens negativa påverkan. I förhållande till besökarna kan man betrakta ond design som en mer lekfull och tankeväckande ingång till att prata om hållbar design. Utställningen fick stort genomslag bland skolorna och en del lärare skrev till museet att de gärna sett att utställningen blev permanent, då den tangerade angelägna frågor kring hållbarhet och konsumism.
Slutligen en eloge till Röhsska museet som var modiga nog att våga sig på resan – att ifrågasätta värdegrunder och schablonföreställningar inom design! En ros också till Kulturrådet och Levande historia Göteborgs stad, som gav ekonomiskt stöd till projektet och till Riksutställningar som samarbetat kring konceptidén. Det behövs många modiga aktörer för att förändra och uppdatera museerna. Som tur är så finns de – allt som behövs är att skapa bärkraftiga stödsystem som uppmuntrar fler att våga lite mer, lite oftare och därmed låta våra museer bli lite mera angelägna.
| Text: Clara Åhlvik Foto: Mikael Lammgård, Röhsska museet CÅ är utställningsproducent. |
 | Kristoffer Soldal recenserade utställningen Ond design. |
