Man Ray: New York–Paris–Hollywood
Millesgården, Stockholm140222–140608
Utställningsproduktion: Mjellby Konstmuseum i samarbete med
Øregaard Museum i Danmark
Han var ryss, jude och amerikan i samma kropp, den kultförklarade konstnären Man Ray som levde genom två världskrig och byggde en säregen identitet av 1900-talets svårbegripliga skärvor. Ända till sin död 1976 lyckades han hemlighålla sitt riktiga namn: Emmanuel Radnitzky. Johannes Soldal har besökt Millesgården som visar en stor utställning om Man Rays liv och konstnärskap.
Det bästa fotografiet av Man Ray är taget av en svensk. På Christer Strömholms fotografi skyggar en äldre man för kamerans blick. En cigarett hänger från hans buttert sammanbitna läppar och ansiktet domineras av ett par spetsiga ögonbryn med ett ordentligt takfall. Kontrasten är stor till Man Rays eget konstnärskap, som ofta innehåller lekfulla, humoristiska inslag. Strömholms fotografi finns nu att beskåda på Millesgårdens utställning, Man Ray: New York–Paris–Hollywood. Framförallt är det dock konstnärens egna konstverk som ställs ut.
För mig är Man Ray först och främst fotograf, det är den konstformen som jag, och många med mig, förknippar honom med. Av den anledningen hade jag förväntat mig att mötas av fotografier i långa rader. Men det var med glädje jag upptäckte att utställningen på Millesgården, som jag besökte på vårens första dag – solen försökte förgäves leta sig in i lokalerna – hade valt att ta ett större grepp om hans konstnärskap.
Man Rays arbete med fotokonsten (och rayografin, en äldre fotografisk teknik som han återupptäckte) finns skäligen representerade, men utställningen rymmer även försök i andra konstformer och andra material. Jag möts av såväl oljemålningar som litografier och etsningar. Och på tre ställen visas hans surrealistiska kortfilmer. Föremål i marmor, aluminium och trä möter min blick, och – eftersom det är en surrealist vi talar om – även en brevlåda monterad på plexiglas.
Beslutet att också inkludera Man Rays mindre kända verk svarar mot Man Rays egen konstuppfattning, enligt vilken det finns en grundläggande enhet mellan olika konstformer. Hans hafsiga oljemålningar kan visserligen på sin höjd beskrivas som lovande, men för utställningen som helhet fyller de sin funktion.
Utställningen är kronologiskt upplagd och bryter ner Man Rays konstnärskap till tre geografiska platser som metonymiskt får stå för olika stadier i hans liv: New York, Paris och Hollywood. När jag vandrar genom lokalerna funderar jag på alternativa icke-kronologiska utställningssätt. Uppdelningen tjänar till synes ingen pedagogisk poäng, förutom att säga att det var där Man Ray för tillfället befann sig. Att utställningen innehåller så många olika slags föremål öppnar dessutom för andra sätt att presentera Man Rays konstnärskap.
Jag tänker också på surrealismens oförmåga att påverka luttrade 2000-talsmänniskor. Den franske filosofen Paul Virilio menar att de senaste århundradena inte bara har utmärkts av en acceleration av transportmedlen (hästkärror ersattes lokomotiv som i sin tur blivit ersatta av jetplan) utan också av en acceleration av verkligheten. Den chockverkan som surrealisternas kortfilmer hade på publiken – filmer som utmärks av korta klipp, geometriska figurer som hastigt förändras och ett sexuellt innehåll – är för alltid förlorad för en generation uppväxt med televisionen och hastigt växlande filmklipp. Vi uppfattar numera världen på ett annat sätt.
Hur ställer man ut konstnärer vars syfte delvis var att provocera och utmana? Måste inte en sådan utställning försöka förklara vad i konstnärskapet som ansågs så utmanande? Utställningen nämner på ett par ställen att Man Ray ville utmana rådande uppfattningar. Men sådana försäkringar blir hängande i luften, okommenterade. Utställningen innehåller många texter om hans liv, men den stora bilden, Man Rays förhållande till den övriga konstvärlden och till sin samtid, saknas.
Å andra sidan är det av den anledningen lättare att försjunka i hans konstverk. Allt för utförliga texter hade förtagit något av charmen i att förbehållslöst strosa runt bland de lekfulla fotografierna, objekten och målningarna. Dessutom hade långa texter riskerat att reducera Man Ray till blott en ”provokatör”. Hans konst är så mycket mer än simpla provokationer.
Utställningen på Millesgården ger besökarna chansen att upptäcka bredden i Man Rays konstnärskap. Den är väl värd ett besök. Även om jag skulle önska att utställningen i sin presentation av konstverken hade valt en mer spännande väg, så att den hade kommit att spegla Man Rays lekfullhet och prövande inställning till konsten.
Text: Johannes Soldal
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur för Humanioraverket.
