Eskilstuna stadsmuseum
Faktotum från 20030126
Projektgrupp: Elisabeth Lagvik, Göran Andersson och Kenneth Åström
Formgivare: Maria Holmelid
Slottet som försvann från 20130412
Produktion: Eskilstuna stadsmuseum
Knivar från Eskilstuna från 20120606 till augusti 2014
Producent: Carin Andersson
Laddat – om vapen tillverkade i Eskilstuna från 20131102
Produktion och formgivning: Unna design
Se Eskilstuna från 20120606
Producenter: Ann Hellman, Elin Eriksson och Susanna Pousette Blome
Formgivare: Katharina Wahlström
I UEForums inkorgar dimper det rätt ofta ner inbjudningar till vernissage på nya utställningar. Men det har hittills bara hänt en endaste gång att någon törs bjuda in oss för en inspektion av ett helt museum, med både gamla och mer moderna utställningar. En modig representant för Eskilstuna stadsmuseum vågade det.
Stadsmuseet i Eskilstuna ligger i den före detta faktoribyggnaden på en av holmarna i Eskilstunaån. Läget är utmärkt och den kulturhistoriska miljön minst lika attraktiv. Jag inleder min rundvandring på museets övre plan, i den stora teknikutställning som heter Faktotum och som är ett eldorado för upptäcktslystna barn i alla åldrar. Här kan man lära sig om fallregellås, domkraft och robotar med hjälp av autentiska föremål, förklaringar och egna experiment. Det innebär att man själv får bygga en valvbro, sköta spakarna i lastmaskinens hydraulik, köra modelljärnvägens tåg, rita spegelvänt, känna trycket i magnetens längtan, pröva effekterna av olika utväxlingar, viska i talröret och spegla sig både konkavt och konvext.
Knappast någon människa, oavsett ålder, kan få tråkigt i en omgivning där det överallt finns något att bygga, testa eller försöka begripa sig på. Däremot slår det mig att estetiken så som den framträder i skyltarnas illustrationer inte är toppmodern. Jag kan också känna mig tveksam till vissa pedagogiska grepp. Till exempel handlar texten under rubriken ”Världens snabbaste robot” inte alls om hastighet utan om att olika slags robotar är bra för olika uppgifter och att robotar framför allt utmärks av sin noggrannhet. Hela utställningen ger intryck av att vara en aning sliten, vilket inte är konstigt efter mer än ett decenniums lärorik lek. Traktens skolklasser besöker Faktotum gratis termin efter termin och självklart sätter det sina spår.
Hur mycket formspråket har åldrats inser jag dock först när jag träder in i nästa utställning, Slottet som försvann. Denna enrumsutställning är relativt ny och därför genomsyras den också av vår tids estetiska preferenser: luft och ljus och enkelt eleganta lösningar. Framför ett av fönstren finns en uppförstorad teckning med ett kikhål på en skärm, från ett annat fönster silas ljuset milt genom en karta och utanför övriga fönster rinner vattnet nära i Eskilstunaån.
Utgångspunkten är nog så intressant: ett kungligt slott uppfört omkring år 1600 brinner och försvinner år 1680. Vad finns då kvar? Jo, dekorerade stenar som forslats bort till andra byggen, kartor och teckningar, minnen och berättelser. Det försvunna slottet var en scen för dramatiska händelser. Här föddes eller dog prominenta personer, här fick en prins korgen, här konspirerade Johan och Karl mot brodern Erik om makten över Sverige och här satt (ännu långt efter branden, i ett torn som stod kvar) samhällets olycksbarn i fängsligt förvar medan de inväntade döden. Utställningsrummets hjärta är bilden av Eskilstuna Huus ur Svecian som stiligt återgiven svävar i en båge runt en modell av hur slottet kanske såg ut.
Men trots att det är så luftigt hamnar en del inslag på fel höjd. Regentlängden sitter så högt att besökaren får böja nacken bakåt. Skyltarna till porträtten över kungligheterna sitter i stället så lågt att de fungerar optimalt endast för personer i rullstol eller kortvuxna barn – som dock torde ha svårigheter med att tolka den komplicerade informationen. Man får läsa flera gånger om porträttet av Elisabet Vasa, som möjligen snarare föreställer Anna Vasa, trots att det står Karin Månsdotter på det. Informationen som besökaren behöver för att fullt ut kunna ta till sig innebörden i utställningen blir beroende av långa, komplicerade och abstrakt formulerade texter som förtar något av det luftiga och sinnliga i utställningens övriga form.
Luftigt är det också i den utställningsdel som följer därefter, Magasinet, där glest ställda montrar visar ett urval av de 60 000 föremål som dväljs i museets gömmor. ”Här ska tingen tala och ge möjlighet till nya tankar och kunskap om vår historia”, utlovar introduktionsskylten. Till en början noterar jag att det verkar vara mest knivar av olika slag, innan jag inser att det bara är knivar och att utställningen faktiskt heter Knivar från Eskilstuna. Formspråket är återigen ett helt annat, mycket mer traditionellt. Prydligt ligger knivarna uppradade i montrar, enligt sin för en lekman obegripliga taxonomi, och på väggarna finns fotografier och texter. Jag noterar att texterna även här är för långa och krävande. Substantivet ”skollor” används flera gånger utan att förklaras (jag har googlat efteråt, men förstår ändå inte riktigt). Det är som om den intellektuella punkt utställningen utgår från inte räcker för att rubba min värld.
Vilken kontrast då till den utställning som följer! Det heter Laddat – om vapen tillverkade i Eskilstuna, och man skulle ju tro att den hade något gemensamt med knivutställningen i rummet intill. Men icke. Redan innan man lämnar knivarna för vapnen läser man sådana här meningar i innehållsdeklarationen: ”I Eskilstuna har det tillverkats miljontals bra vapen.” Sug på den en stund! Just så vill jag ha språket när jag går på museum – koncentrerat, lättläst men mångtydigt, så utmanande att man hickar till.
Laddat är en utställning som man går in i (i motsats till skyndar förbi eller hastar igenom). Den kräver en passage genom en stämningsskapande sluss, där videoverk med våldsamma ljud och en konstinstallation förbereder besökaren mentalt och känslomässigt. Fönstret är mörklagt, som under krig, och golvet har en mörk färg. I själva utställningsrummet finns dramatiska väggmontrar där lådor i olika storlekar skjuter ut mot betraktaren på ett raffinerat sätt, inramade av grön färg som medvetet slarvigt rollats halvvägs upp på väggen. Texterna är genomarbetade, nedslipade till det enda nödvändiga, och samtidigt överraskande: ”Om du vänder dig om ser du rakt in i mynningen på ett Remingtongevär.” Så här rakt och personligt kan tilltalet vara, tänker jag förtjust. För vem läser inte texten under rubriker som ”Hurra! 1813 startar gevärsfaktoriet”, ”Sprängas i luften”, ”Skjut eller stick”?
Blir man provocerad? Kanske till en början, innan man ser hur sinnrikt utställningen fungerar. För den här når mig på ett helt annat plan genom att åskådliggöra de känsliga ämnena vapentillverkning och vapenexport på ett isande klart sätt och ändå utan moraliska övertoner. Då blir det inte utställningen som står för fördömandet, utan besökaren – jag. Skickligt!
Stora, skrymmande fraktlådor mitt i rummet bromsar upp rundvandringen. På dem står vitt skilda nationers namn tryckta. Kors och tvärs fraktas vapen i vår värld, något som vi vanligen är omedvetna om. Nu snubblar besökaren nästan på lådorna. Det är ohyggligt konkret alltsammans. Vapenexportens statistik presenteras pedagogiskt med ett diagram byggt av patroner i olika storlekar. Här finns också den överensstämmelse mellan rubrik och text som jag saknade i Faktotum. Till exempel handlar texten under rubriken ”Ett bra vapen håller länge” om vidareförsäljningen bortom all statlig kontroll. Texten avslutas med en klatschig second hand-symbol som på ett intrikat sätt samspelar med rubriken, texten, en mängd handslag med texten ”Deal!” runtom och själva ämnet vapenhandel.
I en monter hänger två ytterplagg. En uniformsrock som enligt namnskylten tillhör sergeant Katya Hilding, inköpsansvarig på Försvarsministeriet, möter en kavaj som till vardags sitter på Leo Rist, senior consultant på ett företag som tillverkar vapen. Runt dem finns lösryckta fraser från en affärsuppgörelse, ackompanjerade av ordet ”Deal!” och förtätade meningar som ”Ännu en vapenaffär är klar.” Inget mer behövs, vi förstår med magen varför det viner och smäller i världen, hur vapen och ammunition forslas runt i en oavbruten malström. Döden är alltid lönsam för någon, men i betongväggen intill syns ett fult granathål och därbakom ligger ett hem i spillror. Effekten är lika träffsäker som den lakoniska jämförelsen på textskylten: ”Vardagsrum i Sverige är hela.”
Korta berättelser på väggarna i det demolerade vardagsrummet låter överlevande vittna om fasorna. För första gången i mitt liv tänker jag tanken att överlevarna också bär en del av krigets kostnader, samma kostnader som i nästa kolumn blir vinster för någon helt annan. Det är sällan en politiker eller en samhällsinstitution gör sig besväret att förklara hyckleriet med svensk vapenexport. Utställningen Laddat gör det, under rubriker som ”Förbjudet men tillåtet”.
Så vad ska vi göra åt saken? På golvet finns en cirkelformad spelplan där besökaren kan fundera över frågan ”Vad behövs för fred?” med hjälp av olika begrepp: diplomati, demokrati, yttrandefrihet, nedrustning, ett starkt försvar, välfärd, bistånd, läs- och skrivkunnighet och så vidare. Strax intill kan man slå sig ner vid ett köksbord i ett Eskilstunahem och lyssna till ett middagssamtal. Mamman i familjen arbetar på gevärsfaktoriet. Barnen ställer frågan vad hon egentligen gör på jobbet och får svaret att hon ”utvecklar och förbättrar vapen”. Besökaren formulerar tyst för sig själv en följdfråga – förbättrar för vem?
Sedan 2012 tillverkas inte längre några vapen i Eskilstuna och en 500-årig epok av vapentillverkning har därmed gått i graven. Det innebär inte på något sätt en minskning av dödliga verktyg i världen, bara att de nu produceras någon annanstans (till exempel i Karlskoga). Utställningen Laddat har gjort mig vimmelkantig av sådana nya insikter och upprymd av starka upplevelser, så det är dags för en paus. Museets kafé har ett synnerligen magert utbud, jag väljer mellan den sista lilla kakan och den sista hopsjunkna muffinsen. Men kaffet är gott och miljön minst lika stimulerande – man fikar nämligen inuti en kaffeutställning (fram till 31 augusti) med kaffefakta, kaffehistoria, bilder, bönor, kaffepannor, kaffekvarnar, vackra koppar och ett interaktivt inslag där man ska gissa surrogatet innan man lyfter på luckan och får rätt svar.
Styrkt av kaffetåren tar jag mig an den övergripande lokalhistoriska utställningen, Se Eskilstuna. Den liknar inte något av det jag tidigare sett på museet utan har en alldeles egen form, en metallblank, neonbelyst och koncentrerad estetik. Fyra århundraden (1600-tal till 1900-tal) har varsin väggyta, där århundradet indelats i fyra kvartssekel och där innehållet placerats i ett schema med fyra teman: arbete, fritid, brott, hälsa. Därigenom kan vi följa en fyllig tidslinje som hela tiden har det mänskliga livet (och döden) i fokus. Här exponeras bilder, filmer, föremål, tapetmönster, ljud och listor med begrepp. Ljuset lyser blått, rött, grönt, gult och rosa i infällda montrar och kontrasterar effektfullt mot Anckarströms kniv och den bila som symboliserar avrättandet 1704 av Anna Ersdotter, då mer än 80 år gammal och ”Sveriges sista häxa”.
Om jag tidigare har gått och irriterat mig på långa och omständliga skylttexter ser jag nu lösningen – inga texter alls. All information ligger i stället samlad i pekskärmarnas vida innandömen, en pekskärm för varje århundrade, där man enkelt klickar sig fram till historiska fakta om de föremål, stilar, yrken, sjukdomar och kriminella aktiviteter som utställningen presenterar. Förutsatt att tekniken ständigt fungerar och att pekskärmen är ledig så är det här överlägset det stelbenta mästrandet hos många mer traditionella textskyltar.
Det sista jag hade väntat mig denna regniga sensommardag var att jag skulle bli förälskad i ångmaskiner. Men det är just vad som inträffar när jag når fram till Ångmaskinhallen och möter ett vackert golv, myntpressen ”Mormor” och droppande olja från filfabrikens ångmaskin, den största i salen. Här går jag i spinn, som en annan Karlsson på taket, och jag skrattar högt åt sådana här uppmaningar ur den förgångna: ”Öva den konstgjorda andningen! Det är försent att lära sig den, när olyckshändelsen redan inträffat.”
På vägen till ångmaskinsparadiset har jag tittat närmare på märkvärdigheterna i den mekaniska verkstaden och sett en fotoutställning med Jan Jörnmarks bilder av övergivna platser i Sverige. Jag känner mycket påtagligt hur vår historia sys ihop med, eller kanske snarare ångas samman med, vårt nu, på det där underbara sättet som bara ett museum kan åstadkomma. Man önskar att fler skulle få upp ögonen för hur ett museibesök berikar och berör. Fritt inträde är det dessutom.
När jag kliver ut ur museet upptäcker jag att det inte bara är äpplen som hänger i träden utanför – där dinglar också kaffekoppar i vinden. Liksom för att säga att här på museet kan man förvänta sig att möta det oväntade, bara man går lite närmare och ser efter ordentligt. Det är jag glad att jag gjorde.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.
