Ur smyckesamlarens skrin
Hallwylska museet, Stockholm 140919–141123
Producent: Lina Håkansson
Hallwylska inleder hösten med en till ytan blygsam utställning där smyckesamlandet står i centrum. Detta är en del av en serie fristående utställningar som behandlar ämnet samlande och samlare, ett tema som passar museet väl. Ewa Wadell har sett den.
Wilhelmina von Hallwyl (1844-1930) var en hängiven samlare av porslin och smycken. Detta såg hon som en kulturhistorisk gärning och lät därför registrera sina samlingar. I utställningen Ur smyckesamlarens skrin är det samlarens passion som står i centrum och man har valt att illustrera en specifik, men anonym, samlares bredd i urvalet. Här återfinns föremål som härstammar från antiken, liksom moderna verk, och även om tyngdpunkten ligger på västerländsk tradition och 1700- till 2000-tal återfinns också ett och annat objekt från andra världsdelar. Även materialen skiftar, från glas till strass och mer eller mindre ädla stenar. Somligt av ädla metaller, annat av skrot. Vissa har burits vid fest, andra vid sorg. Det mesta glittrar och glimmar.
Utställningsrummet är inte särskilt stort och begränsar sig till vapenrummet i museets inre. Rent estetiskt har man velat formge rummet som ett smyckeskrin eller -ask, och då förstår man att man valt att hålla sig till ett enda, ganska litet utrymme. Väggarna är klädda med purpurfärgade skynken på vilka man valt att trycka upp informationstexten likt stora vita bokblad med svart text. Även golven är täckta med mattor i samma färg och smyckena ligger på sammetstyg under glaskuber ställda på befintliga bord. Föremålsförteckningarna har klistrats upp på portabla skyltar som liknar handspeglar, ett grepp som på ett snyggt sätt för tanken till både fåfänga och förgänglighet. Här speglar man dock inte det egna jaget, utan gångna tiders ideal och mode så som samlaren tolkat och velat återspegla det.
Rummet är estetiskt tilltalande, vackert och kraftfullt rent visuellt. Den initiala besvikelsen över att det var en väldigt liten utställning kommer på skam eftersom det finns många föremål att titta på. Det är fyra fullsmockade montrar, kontrasterade av två som innehåller enbart ett specialobjekt var. Samtliga delar är tydligt uppdelade i teman med tillhörande informativ text i storformat på väggen: förpackningar, sammelsurium, kaméer och pärlor.
Det hela är som sagt visuellt tilltalande. Det är smått, det är fint, och greppet med handspeglar är fyndigt och roligt. Men hur fungerar detta när museet har många besökare? Det finns inte dubbletter av ”speglarna” och det blir snabbt trångt vid montrarna som tar en god stund att titta igenom. Objekten är oftast beskrivna med material, tillkomstår och ursprung, då dessa uppgifter funnits att delge. Man kan förstås inte alltid veta när det gäller äldre objekt. Men det förklarar inte varför man vid mera samtida smycken oftast valt att enbart beskriva dessa som ett ”modernt verk” utan årtal och tillverkare. Borde inte en samlare veta detta? Har smycket letats fram i en skrotbod, köpts i butik eller beställts hos en guldsmed? Att man inte känner till ”exotiska” hantverkares namn känns mer acceptabelt, om än lite stereotypt, men man vill ändå veta så mycket som möjligt om det och annars få insikt i varför man inte vet.
Ska man vara krass, så har museet misslyckats med att förklara samlarens passion. Självklart ser man som besökare att föremålen är begärliga och att de förmodligen varit dyra. Men för besökaren hopar sig frågorna. Vad är det som gör att samlare lägger enorma summor på ting? Hur har samlaren gjort sitt urval? Var hittar personen sina föremål? De där spännande resorna och givande mötena som lett till ett inköp och som nämns lite hastigt i den tillhörande katalogen, varför återberättas inte någon sådan händelse? Och vad är det som driver samlandet? Bevarande- och kulturgärningen? Habegäret? Själva letandet? Frågorna är långt fler än svaren. Visserligen återfinns en intervju i katalogen, men den ger inte många fler ledtrådar än att nyfikenheten spelar in, att magin försvinner om man pratar om samlandet och att det i stort sett bara är samlare själv som förstår samlandets dragkraft. Men hur kan utställningen då ha som ambition att förmedla samlandets passion? Kanske hade man i stället kunnat beskriva hur en samlare tänker kring inköp, avgränsning och bevarande. Det senare berörs visserligen, genom att man går in på att vissa objekt är för ömtåliga för att bäras medan annat faktiskt bärs vid olika tillfällen, men jag saknar en djupare analys av detta.
Om besökaren vill gå lite djupare än vad ögonfröjd ger måste man köpa utställningskatalogen, eller foldern, som dock har det blygsamma priset 10 kr. I den finns lite mer information än vad det gör i själva utställningen, lite smyckehistoria, en ordlista och en symbolikförteckning. Man får även stifta viss bekantskap med den anonyme samlaren, samt ta del av Wilhelmina von Hallwyls egna tankar om samlande. Det är här, i ordlistan, som den enda förklaringen till vad specialobjektet en ring med en intaglio egentligen är för någonting. Det är svårt att på egen hand se och förstå att det handlar om kaméns föregångare och att motivet är konstruerat i nedsänkt relief snarare än efterföljarens upphöjda motiv. Detta blir också utställningens enda återgivna anekdot, med en inblick i hur det är att använda och tappa bort ett dyrbart föremål. Men som besökare vill man även få insikt i samlandets historia. Hur känns det till exempel att köpa ett eftertraktat föremål som efter en tid inte längre eftertraktas av samlare, då samlarmodet är minst lika opålitligt och förgängligt som smyckena själva? Hur förhåller sig samlare till alla objekt som förstörs, slängs eller slarvas bort när de inte längre är lika moderna? För vem och varför samlar man gamla, omoderna saker? Där får man låta den egna fantasin och inlevelseförmågan ge svaret.
Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.
