Djur och Krig
Flygvapenmuseum Linköping 160618 – 180902
Utställningsproducent: Matilda Bengtsson
Grafisk form: Anders Ristenstrand
Pedagog: Yvonne Olofsson
Flygvapenmuseum berättar i en utställning om hur militären använt djur i krig, från starka militärhästar, hundar och katter till smittbärande loppor. Utställningen vänder sig till barn, vilket känns lite märkligt för Lars Bergwall, som funderar över etik och moral. ”En vuxenvänlig barnutställning” kallas det. Barn är en prioriterad målgrupp, förklarar museet.
Den första informationen om en utställning får man ofta från titeln. Namnet har flera funktioner. Titeln ska förmedla en viss upplysning om innehållet, ha ett signalvärde och väcka presumtiva besökares nyfikenhet. Det är inte alltid så enkelt att få till en slagkraftig titel. Dessutom måste man oftast ha utställningens namn klart ganska tidigt i processen för marknadsföringens skull. Min egen nyfikenhet väcktes just genom titeln.
Museet ligger en bra bit utanför Linköpings stadskärna. Jag inleder mitt besök denna regntunga marsdag mitt i veckan med att äta lunch på museets restaurang. Ovanligt många barn, små dessutom, var också där och åt och sprang runt.
Några av dem återsåg jag senare i utställningen. De tillhörde nämligen målgruppen. Lite mer om detta längre fram.
Att hitta ett nytt perspektiv på ett välbekant ämne kan vara givande. En ny och lite annorlunda infallsvinkel kan leda till ny förståelse. Det var med den förväntningen jag gick för att se utställningen.
De inledande raderna i introduktionstexten tycker jag sammanfattar utställningen på ett bra sätt: ”Spionerande katter, ubåtsjagande sälar, och bombsniffande hundar. Djur har sedan länge spelat en viktig roll i krig. De har använts för transporter, spaning, kommunikation eller som vapen.”
Utställningen är indelad i ett antal teman med rubriker som: Träna djur, Speciella förmågor, Hästen i krig, Djur som vänner, Hjältar, Rätt eller fel och Härma djur. Varje tema får sin förklaring och har ett antal exempel som presenteras i första hand med texter och bilder. I ett antal montrar visas originalföremål. Både teman och de berättelser som redovisas känns relevanta och intressanta.
Bland annat visas, steg för steg, hur råttor tränas till minröjare, mycket fascinerande. Ett annat exempel som tas upp är hur japanerna under andra världskriget höll på att utveckla en bomb som skulle innehålla pestsmittade loppor.
Vi får veta att ”inget annat djur har haft en så viktig roll i krig som hästen”. Förutom att rida på har hästen använts till att dra kanoner och vagnar, med också varit en symbol för makt, rikedom och status. På 1600-talet kunde en armé bestå av lika många hästar som människor. ”Det delas till och med ut medaljer till djur som gjort spektakulära insatser i krig.” Ett exempel på det kan man läsa under rubriken ”Tuffa stridshästen Reckless”, som ”var en mycket stark och tuff häst som arbetade för det amerikanska försvaret under Koreakriget på 1950-talet”. Texten avslutas med: ”Efter kriget blev hon utnämnd till sergeant. Efter sina hjältedåd fick hon nio olika militära medaljer.” (Ett av alla tecken på krigets vansinne?)
Människan har dragit nytta av djurs speciella förmågor i krig. ”Djur som hundar och honungsbin har fått militära uppgifter tack vare sitt fantastiska luktsinne.” Viktiga meddelanden har kunnat skickas med duvor tack vare deras inbyggda kompass. Det berättas om schäferhunden Imre som deltog i svenska försvarets insats i Afghanistan under 2010-talet. Imre är specialiserad på att söka upp vapen, bomber och ammunition.
Vad det gäller formgivningen så är den platt och stum. De hårt stiliserade kulisserna blir livlösa. Orsaken till det kan vara att man vill ha en distans till ämnet och de ibland ganska brutala scener som skildras i utställningen. Kontrasten mellan innehåll och form blir onekligen stor. Formgivningen för tankarna till barnboksillustrationer.
Många av historierna och exemplen är hämtade från platser från sammanhang där USA har varit indraget. Kanske inte så förvånande med tanke på deras militära dominans och alla konflikter och interventioner de varit inblandade i sedan efterkrigstiden.
Även om det är djuren som står i fokus så blir ibland infallsvinklarna i en del historier som berättas lite märkliga. Så som den om Bagdad Zoo. Här är texten i sin helhet: ”Under kriget i Irak 2003 förvandlades en stor djurpark mitt i huvudstaden Bagdad till ett krigsfält. Personalen hade varit tvungen att lämna parken och burarna hade bombats sönder. Farliga djur hade rymt, vissa hade blivit stulna och de som var kvar svalt. För att inte alla djur skulle dö reste den sydafrikanska viltvårdaren Lawrence Anthony till Irak. Tillsammans med personalen i djurparken och amerikanska militärer försökte man rädda de djur som fanns kvar. Av de 650 djur som hade funnits i djurparken innan kriget hade bara 35 överlevt.” I utställningstexten ovan framstår de som orsakat förödelsen, amerikanska militärer, som räddare i nöden! Och kanske borde det också inledningsvis ha stått: Under den amerikanska invasionen av Irak … (En invasion helt byggd på falska påståenden. Från 20 mars till 2 maj 2003 fällde amerikanska militärer mer än 30 000 bomber över Irak, liksom 20 000 precisionsstyrda kryssningsmissiler. Källa: Naomi Klein. Chockdoktrinen, sid 407. Ordfront 2007).
När jag går runt i utställningen känner jag mig ambivalent. Jag pendlar mellan olika ståndpunkter och letar efter ett förhållningssätt. Utgångspunkterna för utställningen är djur och krig för barn. ”En vuxenvänlig barnutställning” som det heter i informationen om utställningen. Djur och barn tillsammans kan vi ha föreställningar om att de är mjuka och gulliga. Något som är naturligt, oskyldigt och värnlöst. Krig är motsatsen. Vad händer då i mötet mellan dessa olikheter? Det är här mitt problem med utställningen finns. Min fråga blir alltså varför målgruppen är barn? På vilket sätt är det viktigt att vända sig till barn? Detta val påverkar ju naturligtvis både tilltal och formgivning högst väsentligt. När jag är där springer 7–8 barn som inte nått skolåldern omkring och flamsar, skojar och är glada. Deras enda intresse är plastdjuren. Kanske gott så? Men nej, krig är allvar. Men visst, barn måste väl också konfronteras med den verklighet som utspelar sig runt och i världen? Jag är tveksam. Ungdomar? Ja, men barn?
Jag bestämmer mig för att fråga Matilda Bengtsson, utställningens producent om valet av målgrupp.
Hon svarar att det är en prioriterad målgrupp och att den här utställningen vänder sig till mellanstadiet där åldern är mellan 9 och 12 år. Matilda berättar att museet inte gjort någon utställning riktad till just de här åldrarna tidigare. Under produktionen jobbade man med olika fokusgrupper i den åldern och fick ett bra gensvar när de testade materialet med barnen. Jag får veta att det viktigaste i arbetet med fokusgrupperna var diskussionerna om de etiska perspektiven.
Att det är viktigt att diskutera etik – även med barn – där är jag helt överens med utställningens producent och väljer att avsluta med ett citat från utställningen: ”Mängder av djur har fått offra sina liv i krig som människan startat. De har inte haft något val. De har dött och skadats i strider eller på grund av hårt och farligt arbete. Ibland har de använts på de mest fruktansvärda sätt. Som när man för tusentals år sedan tände eld på vildsvin för att göra dem till levande brandbomber. Djur har också utsatts för smärtsamma och dödliga experiment för att testa nya vapen. Men tack vare djurens insatser har också människoliv räddats.”
Text och foto: Lars Bergwall
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion.
