UEForum #5 2018, Reportage

Kollektivets triumf

Ett nyrenoverat Nationalmuseum i Stockholm. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum

Det nyöppnade Nationalmuseum har mötts med stort intresse och övervägande lovord. UEForum stämmer in i hyllningen och välkomnar de ljusa salarna, vackert och varsamt renoverade, med växling mellan tätt och nästan tomt. Den tablåliknande utställningsgestaltningen utmanar andra stora museers identiteter, skriver Gunilla Lundahl och reflekterar över alla som bidragit i detta stora arbete.

När Nationalmuseum nu står där och tindrar medan applåderna brusar är det inte en, två eller tre mans verk. Omkring tusen personer har strävat mot att tillsammans göra sitt allra bästa. De har utfört ett arbete, där så många vittnar om det glädjefyllda i att finnas med i ett projekt där alla delar ambitionen att höja ribban. Arbetets ära. Att skapa något nytt. Fast det också handlar om ett gammalt hus och gamla samlingar. Om att återerövra gammal kunskap, tillföra ny och säkra framtiden för ett stolt projekt.

I denna väl orkestrerade kollektivitet har mångfalden fått blomma ut. Så många professioner har mötts, hävdats och samsats. Tid och pengar har funnits. De stora linjerna har varit tydliga. Uppdraget – mer konst till fler människor. I rum och klimat som tillåter även det mycket ömtåliga att ta plats. Samarbete blev en förutsättning.

Övre trapphallen. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum

Arkitekterna har benat fram den ursprungliga strukturen från 1866, dokumenterad i August Stülers vackra ritningar. Under lagren av påbyggnader framträdde en kropp, ben och mage, huvud och armar, korsetterad i stram geometri och symmetrier, som ger tydlighet och självklarhet åt gestalten. Form som gör det lätt att uppfatta hela byggnaden redan när man kommer in. Stor, men inte överväldigande. Det finns proportioner att mäta sig mot. Trapphusen drar besökaren in i ett riktigt stort rum för möten, inte bara med konst utan också med människor. En överblickbar offentlighet och inbjudan till samvaro. Besöket görs till en händelse utöver konstbetraktandet.

Med sitt stora omfång tillåter volymen att en rikedom av färg och material kan omsluta konstverken utan att ta kål på dem. Marmor, kalksten, porfyr och alabaster, målade marmoreringar, ek och mässing, slipat glas, lister, rosetter och inramningar. Fält och öppningar i en lugn rytm. Regnbågens färger i brutna kulörer ger olika anslag för tonfallet i de olika rummen.

På väg in i industriåldern, 1800-1870. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum

En stor vidd har skapats i bottenplanet när ljusgårdarna öppnats och förbundits till ett stråk på tvärs genom hela byggnaden. I denna axel finns de sociala utrymmena, en gård för själens vila tillsammans med vita skulpturer, en gård för bildning i hörsalen med en stor korg där hissarna rör sig upp och ner. I fonden butiken. Åt ena hållet matsal och kafé, åt det andra ateljéer. Barnens konstvärld och Designmagasinet. Ljus som flödar från alla håll.

Det finns en andning mellan tätt och nästan tomt, den starka tätheten i de stora salarna och nästan tomma hörn och avbalkningar för vila och utblick. Ett exempel är överintendentens gamla kontor, ett hörnrum mot Mälarens vatten. Fri sikt, tomt så när som på en bänk och en karusellhylla med ett litet urval konstböcker. Ett rum att bara njuta av. Rytm finns även i pulsen mellan de stora salarna, packade med intryck, där Tidslinjen härskar och i de små kabinetten med sina stilleben av måleri, möbler och ting. Små konstverk i sig. Med denna åter moderna tablåliknande utställningsgestaltning, där konst, möbler och konsthantverk blandas, utmanas identiteterna hos såväl Nordiska museet som ArkDes.

De stora salarna återupptar 1800-talets gallerikänsla. Överväldigande utbud. Det blir dock hanterligt för ögat genom rumsligheter och riktning, som skapas av fristående skärmar, podier och montrar, hörn att vika runt. Utblickarna ger upphov till överraskande bildmöten. Texter finns samlade på låg höjd i en linje. Läsbart och kort. Den som vill veta mer får söka information i hörlurar. Engagerat arbete har lagts ner på dem. Nätet är en viktig resurs för museet, som vill nå långt utanför väggarna med än mer material, forskning, bild och berättelser. Det räcker inte att stanna i byggnaden. Utlån är viktiga. Filialen i Östersund är nyinvigd.

Med Nationalmuseums lätt magiska midnattskonserter i trappan i minne börjar jag också hoppas på att dans, musik och teater ska få komma in i byggnaden för att vidare levandegöra de berättelser som utgår från varje verk. Vad museet utlovar är att de uppsättningar som nu finns inte ska bli stillastående. Verken ska bytas ut i basutställningarna. De tillfälliga ska avlösa varandra.

Till invigningen fans flera olika teman eller block att genomströva. Ett är Tidslinjen från 1500-talet till idag som tar det största utrymmet och går genom alla plan. Flera utställningar hör till de tillfälliga. Överst hos det gamla måleriet finns en som visar sekelskiftesmålaren John Singer Sargent. Inte en presentation jag längtat efter precis, en amerikansk Zorn. Den försvarar sin plats i en lucka i historien genom att den är så omväxlande och omsorgsfullt framlyft. En invändning är kanske att borgerligheten ändå är väl representerad i museet.

Olivträd på Korfu av John Singer Sargent. © The Fitzwilliam Museum, Cambridge

Intill finns ett rum som visar A&E Design, ett av de mest framgångsrika designföretagen i Sverige. Diskborstar, verktyg, rörelsehjälpmedel och museipallar hör till det som producerats i miljonupplagor ibland. Arbetet bakom lyfts fram. En utgångspunkt är företagets donation av modeller till sitt arbete.

A&E Design AB. Foto: Hans Thorwid, Nationalmuseum

Annars finns 19- och 2000-talets konsthantverk och design på flera håll i byggnaden. 10 Designstories har lagt ut en slingrande bana med föremål, längre texter och videoskärmar med innehåll, som ger oss bakgrunden till föremål och koncept, skapade av tio kvinnliga konstnärer/designers. Här ställs berättelsen i centrum. Om angelägenheten och meningen med arbetet. Där kompenseras väl bristen på kvinnor i övrigt i samlingarna. Med på köpet kommer också tankar om jordens resurser och en påminnelse om att den nationella självbilden berikats med nya inslag. Välgörande.

Tidslinjen bidrar med ytterligare bilder. Där blir det trångt. Konsthantverk och design skjuts tillbaka till sina dekorativa funktioner. Vitt skilda uttryck sammanförs i collage på ett ibland ganska brutalt vis. Att 1900-talet erbjöd en väg ut i samtalet om världen, om etik och livshållning försvinner här. Att vägen mot ett självständigt konstnärligt arbetssätt anträddes.

Betydligt intressantare upptäcktsfärder erbjuder Designmagasinet i bottenvåningen, med sin air av just magasin och tittskåpets glädje. Porslin och glas genom tiden bakom rutor längs väggarna. Mitt i rummet installationer som beskriver tillverkning och arbetsmetoder. Hur material och verktyg styr och blir föremål för uppfinning. Här möter vi också en rad av de nya föremål, glas och porslin, som tagits fram till restaurang och bar.

Just restaurangen och baren erbjuder den mest fullödiga inblicken i läget för svensk formgivning. Här även i funktion. Möjlig att avkänna. Samtidigt ett välgörande exempel på den anda av samarbete och nyfikenhet på möjligheterna till förnyelse i famnen på svensk tradition, som vilar över hela museiprojektet. Någonstans finns alltid Sundborn med i bakhuvudet, konstaterar formgivare Matti Klenell, när jag pekar på blomsterhyllorna längs ingången. Tittade inte Karin Larsson fram där?

Matti Klenell har haft initiativet när en grupp på trettio formgivare bildats för att göra restaurang och bar till ännu en formupplevelse. Inga tavlor men mycket kreativitet. På en av museets mest inbjudande platser med stora fönster mot Slottet och Blasieholmen. Rymd mot taket. En vilsam inredning med plats för påhitt. Som den långa serveringsbänken längs ingången som kan förlängas med den vev som också gör snickarbänken ändringsbar. Diskret men roligt. I taket lampan Satellite med hänvisning till rymdteknologin.

Det mest magnifika uttrycket för samarbetsandan är den stora ljuskronan över barens mitt. Skapad av tio formgivare på Glass Factory i Boda tillsammans med mästare, glasblåsare, formmakare, försilvrare, slipare och belysningskonstruktör. Den samlar ihop förstadier till tio glasarmaturer som också i sitt individuella färdigskick hänger i en rad över ett långbord en bit bort. Här har alltså starka konstnärer, hantverkare och tekniker i nära samarbete åstadkommit något lysande i en kollektiv process. Samtidigt har hantverk och småindustri fått en skjuts. Småländsk möbelindustri och glas, porfyrtillverkare i Dalarna, vävare i Värmland, bland annat. Det småskaliga, hantverkskvaliteten till heders. Tradition och förnyelse.

Äldre tekniker har fått liv igen i återskapandet av hela Nationalmuseum. Lite av gammal byggnadshytta också, med mästerskap hämtat utanför Sveriges gränser. Det betyder inte att nya grepp saknas. Tekniken är avancerad men finurligt dold. Arkitekturen har fått en ny klang, inte bara som räddad historia utan också som en berättelse om vad ett storslaget nutida rum med plats för häpnad och gemenskap kan vara. Det har krävt hänsyn, men också en klar egen vision. Spännande tillägg är den stora hisskorgen av flätade mässingsband som bildar vägg i södra ljusgården. Ett fasadspråk som kommer igen i en liten tillbyggnad till museets flygel. Hus eller föremål? Vacker gestaltning av glastaken över ljusgårdarna skickar med sina tetraeder en hälsning till Stülers kupoler i de stora salarna. Snyggt och funktionsbestämt. Här blir också så tydligt hur viktig arkitekturen är för hela upplevelsen av museet. Hur nära olika delar har knutits ihop till en vibrerande helhet.

Museets utfästelse att ge stor plats åt barnen visar sig inte bara genom utställningen Barnens konstvärld utan också med de stora ljusa verkstäderna och enkla rum för matsäcksmåltider under tegelvalven i museets grund. Museet kan bli ett heldagsprojekt. Med den äran tar museet också plats som en av de stora drivkrafterna i svensk ekonomi, sedan turismen nu förväntas ersätta det som en försvunnen verkstadsindustri gav. Ett museum som kan locka alla. Då är satsningen på barnen det stora.

Villa Curiosa, Barnens konstvärld. Foto: Anna Danielsson, Nationalmuseum

När Nationalmuseum nu öppnats igen har alltså förebilder skapats. Inspiration och grunden för en diskussion om vad ett historiskt museum ska vara. Ny vitalitet.

avatar

Text: Gunilla Lundahl

GL är författare och kulturjournalist.