UEForum #5 2018, Synpunkten

Om alla ska få gå på museum

Ett museibesök kan vara lärorikt, stimulerande, avkopplande och alldeles underbart. Men för barn och ungdomar med autism kan utställningen istället vara en svår miljö att vistas i. Pia Cederholm har besökt Lödöse museum och träffat Marie Schmidt, museipedagog som arbetar för att undanröja hindren och göra museet än mer tillgängligt, för alla oavsett funktionsförmåga, i enlighet med projektet Jämlik kultur.  

Lödöse i Västergötland har en ovanlig historia. Under den tidiga medeltiden blomstrade denna knutpunkt för handel, sjöfart, politik och religion. Därefter gick det raskt utför. När Sverige växte och nya städer grundades så upphörde Lödöse i stället att existera. Folk och verksamheter flyttades västerut längs Göta älv, till det som så småningom skulle bli Göteborg. Kvar i marken, till glädje för framtida arkeologer, blev den drygt halva miljon föremål som hittills grävts upp – och många fler som ännu ligger kvar.

Sedan 1994 fyller Lödöse museum och bibliotek en spännande byggnad, ritad av arkitekten Christer Håkansson som använde Bjälbopalatset i Vadstena som förlaga. Exteriören med sina djärvt sammanbundna huskroppar, sina oväntade fönstergluggar och sin medeltida örtagård är i sig värd ett besök. Interiören höjer pulsen ytterligare, för här finns verkligen allt man kan önska av ett besök i medeltiden. Basutställningen Det medeltida Lödöse är en orgie i vackra föremål, intressanta fakta och läckra utställningslösningar. Men kan det bli för mycket av det goda?

Från basutställningen Det medeltida Lödöse kan man ta trappan upp till Dömd till döden, en utställning om dödsstraffet i Sverige.

Marie Schmidt hade många års erfarenhet som museipedagog när hon började fundera över varför en elev alltid blev kvar på bänken utanför när museet tog emot en skolklass. Det såg så sorgligt ut, tyckte hon. I samma veva stötte hon på något som är standard på många brittiska museer men helt okänt på de svenska, nämligen en beredskap att ta emot autistiska besökare. I England kan det handla till exempel om att man i receptionen får hämta ut en ryggsäck med hjälpmedel som hörselkåpor och olika taktila föremål som ska underlätta för en positiv upplevelse.

Insikten att ett helt vanligt museibesök, som borde vara en demokratisk rättighet, inte är tillgängligt för en del personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ledde fram till projektet ”Jämlik kultur”, ett samarbete mellan Västarvet, Lilla Edets kommun och föreningen Attention. För Marie Schmidt blev det början på ett helt nytt sätt att arbeta.

Från och med 14 januari 2009 ska alla svenska institutioner leva upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att miljön, mottagandet och pedagogiken på varje museum ska anpassas för ”personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar” för att säkerställa ”deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra”. Otroligt nog verkar det bara vara i Lödöse som konventionens ord riktigt tas på allvar.

Fascinerande eller förfärligt? För en besökare med autism kan redan museientrén vara så överväldigande att det blir outhärdligt.

Så vad behövs då för att en besökare med annorlunda motorik eller förhöjd intryckskänslighet ska kunna ta del av kulturarvet utan att bli hjärntrött och bryta ihop? För det första har museet tagit fram ett förberedelsehäfte med tydlig information om vad som ska hända under besöket och med bilder på personalen och lokalerna. För det andra finns en specialingång för den som behöver en lugnare entré. Och för det tredje har man inrett ett sensoriskt rum där museibesöket kan göras hanterligt.

I det sensoriska rummet tar museipedagogen emot besökare i enlighet med vars och ens behov. Väggarna är avskalat vita, en milt grå vikvägg dämpar ljudet och det fluktuerande dagsljuset är utestängt till förmån för det förutsägbara ljusmönstret i ljusforsen och lägerelden. Marie Schmidt förklarar hur det fungerar, hur rytmen i växlingen mellan olika färger skapar trygghet och fokus. I golvet har man gjutit in en bit av en medeltida kullerstensgata, vilket ger taktil stimulans för fötterna. Bakom dolda luckor i väggen finns kopior av museiföremål som visas en i taget tillsammans med enkla ord och bilder. Man får ta på allt, känna på material och delta med hela kroppen i de interaktiva dramalekarna. Som den om hur rövarbandet Slitungarna anföll Lödöse men motades bort av Eskil lagman.

Marie Schmidt visar förberedelsehäftet, en kam från medeltiden, den konstgjorda lägerelden och kullerstensgatan.

På andra sidan vikväggen står ett stort bord för skapande med anknytning till medeltiden och museisamlingarna. Det var här Marie Schmidt lade märke till hur en pojke med spasmer satt sysslolös och inte kunde delta i pysslandet, trots anpassat material som knoppkritor. Efter flera månader av grubblande kom hon på hur även han skulle kunna skapa. Hon lät tillverka en stämpelkloss som spänns fast på handen. Med hjälp av den anordningen kan också spastiska händer åstadkomma vackra mönster i lera.

Vägg i vägg med det sensoriska rummet finns den fridfulla utställningen Pilgrim² där fåglar kvittrar och vattnet porlar.

Det är ju inte klokt att vi i jämlikhetens Sverige ligger så långt efter på det här området, menar Marie Schmidt. Vårt grannland Polen har kommit längre! Men tack vare en eldsjäl som hon finns nu åtminstone den anpassade verksamheten på Lödöse museum med det första sensoriska museirummet i Norden. Och Marie Schmidt vilar inte på lagrarna. Nästa besökargrupp som hon vill nå är de dövblinda. När gav vi senast en visning för människor som varken hör eller ser? Det bara måste gå att erbjuda alla ett berikande museibesök!

avatar

Pia Cederholm

PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.

Se en kortfilm om det sensoriska rummet på Lödöse museum.