Speaking Memories – Förintelsens sista vittnen
Porträttfotograf: Karl Gabor
Producenter: Historiska museet och Judisk kultur i Sverige i samarbete med USC Shoah Foundation och Auschwitz-Birkenau State Museum
Historiska museet, Stockholm 25 jan–1 sep 2019
I samband med Förintelsens minnesdag i slutet av januari öppnade flera nya utställningar varav Speaking Memories på Historiska museet var en. Den utgår från knivskarpa porträtt (fotograferade av Karl Gabor) av svenska Förintelseöverlevare och deras livsöden i korthet. Pia Cederholm hittade dit.
När jag kliver in på Historiska museet har jag av någon anledning fått för mig att utställningen Speaking Memories ska finnas en trappa upp. Men då jag går och går utan att hitta den tänker jag att den måste ligga ännu längre in i museets väldiga komplex, kanske på andra sidan medeltiden? Så jag fortsätter genom utställningarna, lyssnar i lurar på det rekonstruerade ljudet från världens äldsta kyrkorgel och förtränger världens ondska med hjälp av Magnificat. Också Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361 känns som en lisa inför det jag vet ska komma, trots de gapande dödskallarna som så effektfullt placerats ut i montrarna. Men på tredje varvet genom Medeltida liv blir jag ändå tvungen att fråga vakterna och de upplyser mig om att Speaking Memories finns på entréplan bortanför museishopen.
Massakern vid muren
– slaget om Gotland 1361
De talande minnena i utställningstiteln syftar bland annat på en interaktiv installation med Eva Schloss och Pinchas Gutter som i förinspelade intervjuer ska svara på alla upptänkliga frågor från besökarna. Då måste man dock infinna sig på särskilt angivna klockslag. När jag är där ser jag bara Pinchas Gutter sitta och vänta. Han blinkar, nickar, lägger huvudet på sned, liksom för att begrunda eftervärldens frågor om Förintelsen. Naturligtvis är det här en del av lösningen på problemet med att ögonvittnena snart är borta, också de allra sista. Nu finns de tack vare denna avancerade teknik åtminstone kvar i digital form. USC Shoah Foundation har ett videoarkiv med över 55 000 vittnesmål. Dessa går att nå via Speaking Memories.
Själva utställningen fyller ett enda rum. Först övermannas man av alla ansikten, berörs av den talande tystnaden i blickar, rynkor, ögonbryn. Skärpan i fotografiet matchar obönhörligheten i vittnesmålen. De är gamla nu, jag ser bara en som är född efter 1936 (vilket i sig är ett isande faktum värt att begrunda: småbarn överlevde inte i förintelselägren). Ett åldrat ansikte, ett livsöde och ett personligt budskap riktat till den som är mottaglig. Och så nästa, och nästa.
Berättelserna följer ofta ett mönster: Jag föddes på en viss plats och vid en viss tidpunkt, jag växte upp i en vanlig familj omgiven av mina anhöriga, men så en dag kom nazisterna … Eller också börjar den med gömstället, gettot, transporterna, lägren, lidandet, befrielsen till en värld som nyss gjorde allt för att döda en. ”Jag är den ende överlevande från min familj”, konstaterar Mietek Grocher enkelt. Ödsligheten i sådana meningar fortsätter att eka i mig länge efter besöket.
Den enkla, konsekventa utställningsformen med ett ansikte och en berättelse i taget skulle kunna bli monoton, repetitiv, som en massverkan av många röster i samma kör. Men effekten blir den rakt motsatta och det känns i hela kroppen när jag med några få steg kan gå ett varv runt dem: så få de är! Dessa nu gamla individer är ju bara en liten spillra av ett nästan utrotat folk! Var är deras föräldrar och syskon? Var är ättlingarna till alla de judar som för åttio, nittio eller hundra år sedan levde i Polen, Ungern, Rumänien, Tjeckoslovakien, Tyskland? Utställningen lyckas i all sin stramhet iscensätta detta gigantiska hål i Europas befolkning.
Efter en stund, när jag gått runt och mött alla blickar, blir jag varse andra inslag i rummet. Som näsdukarna utplacerade på borden vid sittgrupperna. Visst inbjuder utställningen till tårar och allvar men vid ett ställe får man också le en aning och det är framför teveintervjun med Livia Fränkel och Adèle Schreiber. Båda är de klädda i rött, som en hyllning till livet mitt i det förfärliga de fått utstå. Sommaren 1945 hörde de till en grupp unga flickor som räddats med de vita bussarna från Bergen-Belsen till en barack på Lovö utanför Stockholm. Här, på den ö i Mälaren där Drottningholm tronar, låg alltså ett flyktingläger under ett par år innan alla spår ovan jord utplånades. Arkeologer har nyligen grävt fram de synnerligen enkla föremål – en trasig kam, en tandborste, en sminkburk, knappar och pärlor – som vittnar om dessa kvinnors första stapplande steg på vägen mot den nya tillvaron som överlevare.
En monter i Speaking Memories visar fynd från Lovö, en annan monter innehåller en sliten resväska inlånad från Auschwitz-Birkenau State Museum, en tredje en tvättad och struken fångdräkt som tillhört Jan Gondek och vars röda triangel-märke med ett P avslöjar att han var politisk fånge i Auschwitz. Men det föremål som suger åt sig mest syre i rummet är Torah-skåpet. När jag närmar mig och uppfattar de hebreiska tecknen tycker jag att det är vackert i sig men när jag läser texten på väggskylten intill växer innebörden.
Det här skåpet från en synagoga i Hamburg visar sig också vara en ensam överlevare. Först undgick det mirakulöst att förstöras under Novemberpogromen (som med en förskönande beteckning kallats Kristallnatten) 9–10 november 1938. Därefter sändes det till Stockholm men vandaliserades av nazister under transporten och fick restaureras. I kontrast till de kommunicerande blickarna och mänskliga berättelserna utstrålar Torah-skåpet ett mer stumt vittnesbörd men samtidigt skänker det en sakral atmosfär åt hela utställningen.
Att Speaking Memories även utan de interaktiva inslagen lyckas så väl med att visa och vittna om det ofattbara beror inte bara på de noggrant utvalda föremålen och den enkla iscensättningen med ansikten och berättelser. Även besökarens intellekt involveras genom omsorgsfullt formulerade texter. På en enkel väggskylt förklaras vad Förintelsen egentligen var på ett i mitt tycke oöverträffat pedagogiskt sätt.
I ett hörn av rummet får vi följa ”Vägen till Förintelsen” månad för månad, där också samtida händelser i Sverige redovisas längs tidslinjen. Genom detta grepp får vi klart för oss vad svenskar gjorde och vad vi kunde ha gjort. För exakt åttio år sedan genomförde till exempel Socialstyrelsen en ”utlänningsräkning” sedan studenter i Stockholm, Uppsala och Lund protesterat mot att så många människor kom till Sverige på flykt från nazisterna. Så var det inte. Det fanns bara 2029 judiska flyktingar i Sverige då, en förfärligt ynklig siffra med tanke på hur många fler som kunde ha räddats. Utställningen riktar sitt skakande budskap till nutiden, till var och en som har öron, ögon och hjärta.
Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och ledamot i UEForums styrelse.
