I händerna på en nationalistisk diktatur kan utställningsmediet, om det hanteras med skicklighet, bli ett mäktigt vapen. Museet blir då en laddad arena där nya generationer skolas in i våldets och revolutionens logik. Klas Grinell berättar om sitt livs mest omskakande museibesök.
I år är det 40 år sedan den islamiska revolutionen i Iran genomfördes. Det var en världsomvälvande händelse vars verkningar fortfarande är starka. Inte minst har den varit livsavgörande för alla de svenskar som inte skulle ha varit svenskar om det inte vore för att revolutionen och dess efterspel tvingat dem att fly från Iran. Den iranska regimen har sedan dess varit en drivande faktor i Mellanösterns oroligheter och därmed också indirekt format både 2000-talets krig mot terrorismen och andra världspolitiska skeenden.
Iran är på många sätt ett isolerat land, föremål för sanktioner och misstro. Men som i alla länder finns så mycket mer än regimens förtryck. I oktober 2018 hölls den första internationella museikonferensen i den islamiska republikens historia, organiserad av ICOM Iran och den internationella kommittén för museologi, ICOFOM. Jag såg det som ett tillfälle att besöka och se landet, utan att alltför tydligt legitimera regimen. Representanter från många av Irans över femhundra museer fick chansen att möta internationella forskare och praktiker och vi fick i vår tur tillfälle att höra om deras villkor, se Teherans fantastiska kulturarv och försöka förstå var gränserna går för vad som får och inte får sägas.
Den mest omskakande upplevelsen under denna vecka var för min del besöket vid det museum som på engelska kallas Islamic revolution and holy defense museum. Museet öppnade 2012 men fick sin nuvarande storlek och form av italienska Studio Comoglio Architetti 2016. Med trädgård, bibliotek och andra installationer täcker det 21 hektar. Till skillnad från de flesta andra museerna i huvudstaden som följer en förhållandevis klassisk, föremålscentrerad modell är detta immersivt, fyllt av rörelsesensorer, höga ljud, rörlig bild, vindmaskiner och specialgjorda konstinstallationer. Tekniskt och upplevelsemässigt utmanar det brittiska landmärken som Imperial War Museum i Manchester och Science Museum i London. Dessutom fungerade all den påkostade tekniken.
Rent utställningstekniskt var det en upplevelse som imponerade; innehållsmässigt var det motbjudande. Krigets fasor visas mycket explicit men knyts mer till motståndarens grymhet än till krigets väsen. De två mest avbildade personerna i utställningen är Iraks Saddam Hussein och Irans Ayatollah Ruhollah Khomeini. Den ene rakt igenom ond, den andra en frälsare och ledare. Sensmoralen är att vi måste vara beredda att offra oss för nationen, för Gud, för regimen.
Krocken mellan form och innehåll skapade den mest omskakande museiupplevelse jag utsatts för i mitt liv. Utställningsmediets kraft att nå djupare än språkliga budskap blev uppenbar. Min tro på denna kraft blev bekräftad, liksom att kraften fortfarande spelar stor roll. Det hävdades att regimen lagt 150 miljoner dollar på museet, vilket inte förefaller otroligt. Vill man skapa en nation kan museer fortfarande bidra med en viktig pusselbit, och kanske framför allt för dem som inte har demokratisk legitimitet …
Museets vicedirektör Seyyed Mohsen Hajbabian har sagt att museets budskap handlar om uthållighet, motstånd och att försvara sin ära. ”Vi undervisar den yngre generationen om stridens anda. Irak hade hela världen bakom sig och Iran stod ensamma i sitt försvar, men tack vare Gud segrade vi.” Man riktar sig alltså uttryckligen till de unga som inte själva var med under kriget 1980–1988. Vi såg flera grupper av barn i åldern 6–8 år. Det var smärtsamt.
Martyrskapet har i och för sig en framträdande roll i många delar av det samtida iranska identitetsskapandet, vilket inte bara bottnar i den unga islamiska republikens historia. Shiitisk islam formerar sig till betydande del kring det sätt på vilket profeten Muhammeds familj närmast utplånades i de tidiga inom-islamiska maktkamperna, där splittringen mellan det segrande sunni och martyrernas shia hade sin början. För en tillfällig besökare blev försvarsmuseet ett förtydligande av den krigiska nationella fostran som i och för sig kan anas i många delar av stadsbilden.
Själva utställningen på Islamic revolution and holy defense museum består av en kronologisk vandring genom ett tjugotal olika rumsligheter. Det börjar med en bred bakgrund som presenterar den rika och gamla iranska kulturen, den som bland annat producerat en rad av UNESCO utnämnda världsarv. Detta är vad som står på spel. Det som måste försvaras. Sedan går utställningen in i en mörk passage där en bakgrund till revolutionen 1979 tecknas. Där visas hur västmakterna intrigerat och hur makten korrumperats. Nyhetsbilder och nyinspelade iscensättningar av historiska händelser blandas. Vi får lära oss om shahens grymma förtryck och ett starkt folkligt motstånd. När Khomeini återvänder efter 25 år i politisk exil och 98 procent av befolkningen 1979 röstar för den islamiska revolutionen öppnar sig rummet i ljus. Men bara året efter attackerar Saddam Hussein Iran.
Besökaren leds genom en fullskalig modell av sönderbombade kvarter i den tappert försvarande gränsstaden Khoramshah. De irakiska trupperna drog sig inte för något, berättar texterna. De attackerade civila, vilket iraniernas tro däremot inte tillät dem att göra. Det iranska folket stod ensamt och hotat. FN och världssamfundet var undfallande och vägrade till och med att benämna ”situationen” som ett anfall från Irak. Tack vare sin tro och sammanhållning, och Guds nåd, kan Iran ändå försvara sig, får vi veta.
I ett slutet bombsimuleringsrum visas en iscensatt bombräd mot Teheran. Sirenerna tjuter riktigt högt, golvet skakar, bomber kreverar och på den väggtäckande filmduken framträder död, förstörelse och panik. Det luktar damm och rök. Det känns i bröstet, både bokstavligt och bildligt. Sedan blir det blir mörkt. Alldeles tyst. Vardagslivet i det bombade kvarteret återupptas sakta på filmduken. Det iranska folket är tappert. Vi går vidare i utställningen.
Flera rum kombinerar mer traditionella delar om försvar och vapen med nya konstverk, fladdrande fanor. Vi leds igenom en rekonstruktion av bunkrar – den ena iskall, en annan kväljande varm. Vid en passage över en vassomgärdad bro är minor projicerade på golvet, trampar man på dem detonerar de med ljud och ljusblixtar. Här tappar dock utställningen taget om publiken och många besökare hoppar runt och försöker detonera så många som möjligt.
Martyrernas öde, de 188 015 personer som enligt officiell iransk statistik dog i kriget, gestaltas genom en lång bro ljussatt i rött där tiotusentals id-brickor hänger från taket. På väggarna finns porträttbilder på unga stupade soldater. Vi ska inte förfasas, vi ska vilja bli en av dem. Martyrerna. Passagen leder in i ett ljust rum där imamerna Hassans och Husseins gravmonument återfinns i fullskaliga kopior. De iranska soldaternas offer knyts till profeten Muhammeds barnbarns orättfärdiga lidande. Martyrskapet omnämns som en dyrbar pärla.
I ett stort rum sitter en vaxdocka föreställande Ayatollah Khomeini på en balkong och håller tal till folket. Han säger bland annat att ”I kriget gjorde vi vår fruktbara islamiska revolutions rötter starka. Vårt krig var ett det godas krig mot det onda och det kommer aldrig ta slut. […] Vi ångrar inga av våra krigshandlingar, inte för en enda sekund. Detta krig är verkligen en evig skatt.” På en annan vägg visas filmklipp från Khomeinis begravning där det sägs att 15 miljoner människor deltog.
Den sista delen av utställningen ägnas lite abrupt och överraskande åt Irans kärnkraftsprogram och visar hur nationens fiender återigen försöker hindra landet från att utvecklas. Därefter leds besökarna ut till en öppen plats där vi får se ett martyrspel om slaget vid Kerbala då imam Hussein ibn Ali mördades av kalifen Yasids armé. I fonden av scenen ligger en fullskalig replika av moskén i gränsstaden Khoramshah som förstördes av irakierna.
Jag går in och sätter mig på golvet för att få lite ro, för att bokstavligen andas ut. Jag tänker på Beverely Serrells bok Exhibit Labels. Man kan tro att utställningsmakarna läst den. En bra utställning kännetecknas av att den har en tydlig bärande idé som allt innehåll och alla texter relaterar till. Här är fullt och effektivt fokus på behovet att offra sig för nationen, och belöningen martyrer får. Men kanske avslöjar det lika mycket som det legitimerar?
Text och foto: Klas Grinell
KG är docent i idéhistoria och kulturstrateg vid Göteborgs stads kulturförvaltning.
