Nytt ljus på Grez-sur-Loing

Prins Eugens Waldemarsudde fortsätter utforska de europeiska konstnärskolonierna. Med utställningar om Skagenkolonin, Tyresökolonin och senast Worpswedekolonin i ryggen är det nu den skandinaviska kolonin i Grez-sur-Loing utanför Paris som står under luppen. Kolonin i byn utgör en viktig milstolpe i svensk konsthistoria. Dit kom den tidens stora konstnärer som Carl och Karin Larsson, Bruno Liljefors, Karl Nordström och Julia Beck i slutet av 1800-talet. Den lärdom som konstnärerna tog med sig från den franska byn till Sverige skulle revolutionera den svenska konsten.  

Just nu ser jag en tendens av att den svenska sekelskifteskonsten studeras ur ett internationellt perspektiv i både utställningar och forskning. Hur svensk var egentligen vår nationalromantik? Senast i höstas passade Nationalmuseum på att i utställningen om John Singer Sargent visa verk av Anders Zorn för att sätta svensken i ett mer globalt perspektiv. När Waldemarsudde nu visar några av landets mest folkkära konstnärer från perioden i Grez-sur-Loing står just de internationella sambanden i fokus snarare än konstens nationella särart.  

Innan de skandinaviska konstnärerna hittade till den franska byn hade en grupp anglosaxiska konstnärer flyttat dit och bildat en koloni. När skandinaverna sedan bosatte sig där levde konstnärerna från båda kolonierna sida vid sida, ofta på samma vandrarhem. Traditionellt har det hävdats att konstnärerna höll sig till sina egna och att det knappt skedde någon kommunikation alls mellan kolonierna. Ny forskning pekar dock på att konstnärerna var mycket mindre avskilda från varandra än man trott. Waldemarsudde tar vara på de nya rönen och låter de skandinaviska och de anglosaxiska konstnärerna återförenas under samma tak.  

Mötet mellan de två kolonierna sker i museets stora gallerisal. Det är en monumental upplevelse att träda ner för trapporna och se de svenska och de anglosaxiska konstnärerna sida vid sida. Det mest iögonfallande i salen är kanadensaren William Blair Bruces enorma målning som gestaltar hans fru Carolina Benedicks i sin ateljé. Benedicks var en svensk skulptör som träffade Blair Bruce i Grez-sur-Loing. I utställningen har kuratorerna placerat två av hennes skulpturer på var sin sida av makens målning och installationen blir närmast altarlik. Med upplevelsen i åtanke förstår jag inte varför installationen är placerad vid salens ena sidovägg snarare än på hedersplatsen mittemot trappan. Utöver de två verken (båda i kroppsstorlek) visas också fyra andra av Benedicks skulpturer. I en utställning där endast de fasta väggarna har använts i hängningen skapar skulpturerna en viktig dynamik. 

En svårighet i en sådan här utställning är att hitta rätt fokus. Hur mycket plats ska man ge åt den anglosaxiska konsten i en utställning som primärt handlar om den skandinaviska kolonin? Här kunde Waldemarsudde stundtals ha hittat en bättre balans. Eftersom den anglosaxiska konsten i Grez-sur-Loing är så pass obekant för de flesta av oss besökare hade jag önskat lite mer fördjupning i den. Urvalet kunde också ha mått bra av större bredd. Nu består den anglosaxiska representationen främst av William Blair Bruce vars verk utgör mer en halva urvalet (femton av totalt tjugosex anglosaxiska verk). 

Att hänga anglosaxerna och skandinaverna tillsammans är hursomhelst ett tacksamt sätt att studera stilistiska likheter. Försvinner till exempel den svenska karaktären hos Carl Larsson och Karl Nordström när man jämför dem med sina internationella kollegor? Waldemarsudde gör klokt i att inte ge oss alla svar. Istället får besökaren utforska själv. Det speciella ljuset i Grez-sur-Loing är något som båda kolonierna velat fånga i konsten. I Blair Bruces ljuvliga Friluftsateljé hittar man likheter med Karl Nordström och Carl Larsson men i andra av hans målningar tycks färgpaletten vara något starkare än hos svenskarna. Frank O’Mearas Hus i Grez har en suggestiv penselföring som påminner om Julia Becks men hans Flicka med slända har en tydlig brittisk ton som ekar av prerafaeliternas bildvärld. Det är denna dubbeltydighet som gör utställningens koncept så lyckad.  

Rasmus Sjöbeck

RS är konstvetare och museiguide