Utställningskritik #4 2019, Recensioner

Carbon Ruins eller framtidens förflutna

“Året är 2053 och den svenska regeringen har just öppnat sitt museum Fossil. Som ni alla redan vet har Sverige under 2045 nått netto-noll utsläpp av växthusgaser. Detta är startlinjen för den guidade turen i utställningen Carbon Ruins. Här måste besökaren resa tillbaka till framtiden och lära sig om vårt förflutna.

Jag besökte utställningen i maj när Carbon Ruins visades på Lunds Medborgarcenter Kristallen. Utställningen är avgiftsfri och erbjuder guidade turer av forskarna själva, Prof. Johannes Stripple och Dr Alexandra Nikoleris, vilket gör det till en än mer engagerande och interaktiv upplevelse. När man går in på utställningsområdet välkomnas du av en stor panel som visar en tidslinje vilken spänner över 196 år. Ur pedagogisk synvinkel uppmanar den här tidslinjen oss att komma ihåg vår nutid och framkallar en lekfull och reflekterande dynamik om händelser mellan 1849 och 2045.  Detta gör att jag engagerar i utställningen från första stund.

Utställningsentrén med en tidslinje som spänner över 196 år. Foto: Paloma Berggren (gäller alla bilder i artikeln).

Utställningen är ett resultat av ett samarbete mellan Narrating Climate Futures Initiative, LU Futura och Climaginaries forskningsprojekt. Den består av en tvärvetenskaplig grupp forskare i ett större samarbetsprojekt mellan universiteten i Lund, Utrecht, Durham och Warwick.

I ett slags meta-meddelande att vår planet lider av en sjukdom, visar ett sjukhusskåp i stål från 50-talet den fossila bränsleeran; stenkol och flaskor med råolja och bensin. Bensin var det viktigaste transportbränslet under förra seklet. Emellertid var försäljningen av bensinmotorer och fordon, förbjudet i Sverige och andra EU-länder sedan 2030. Alla dessa föremål ligger intill ett stift med texten: “Steel shapes a better future” vilket var en del av kampanjen som lanserade av Swedish Steel Association, en suggestiv paroll som leker med semantik och fantasi. På nästa hylla finns en Erlenmeyerkolv fylld med sand från Ravlunda och ett dubbelvikt vykort som visar Lunds domkyrka 1920 jämte 2023 då byggnaden utrustades med solceller. En iPad som räknar koldioxidutsläpp per sekund, bredvid Peter Lågs roman ”Fröken Smilas minnen av snö” sammanställer tid och rum i ett slags omen. Frön från bekämpningsmedelsfria odlingsmetoder berättar historien om ett fossilfritt samhälle och inverkan på en vildart för att hålla ett säkert utrymme för biologisk mångfald. Slutligen bidrar ett amalgam av plast och snäckor likt en varelse vilken är född av föroreningar en del av denna samlings berättelse om miljöförstöring och förändring.

På motsatt sida ligger en träbyrå med fem halvöppna lådor, vilket skapar en slags konkret berättelse om användning och missbruk av plast, som till exempel konstgräs och nylonstrumpor i vårt vardagsliv. Ett av föremålen som visas i lådorna förkroppsligar en av vår tids ambitioner: status och framgång, sammanfattad i ett PVCA Frequent Flyer Card. “Mer mil, mer koldioxidutsläpp” upplyser vår guide.

Däremellan finns två medicinska stålvagnar med en oljeplattform byggd av LEGO-bitar samt en bit asfalt. LEGO-bitarna som visas här är vintage. Oljebaserade LEGO-klossar är inte längre tillgängliga. Det här skiftet kom efter protesterna ‘Dirty oily hands’ som hölls i Billund under 2025 och lyckades att sätta LEGO-produktionen i rampljuset, vilket i sin tur påskyndade förändringar gällande råvaror för produktion av ikoniska klossarna. Numera producerar LEGO bara biobaserade klossar vilket för övrigt är ganska dyra. Men för dem som inte kan bekosta klimatvänliga klossar finns det alltid möjlighet att låna dem på biblioteket. Asfalten som ligger bredvid, tillhör här det förflutna, och är sedan mitten av 2030-talet ersatt av materialet lignin.

På den andra vagnen ligger en relik från 2045, en välbevarad hamburgare, tillsammans med Koert van Mensvoorts bok “In Vitro Meat Cookbook”. Här berättar vår guide att den sista snabbmathamburgaren serverades i Sverige 2038 och hur vegetariska livsstilar hjälpte skeptiker att lämna köttprodukter till förmån för en positiv och etisk kost. Längsmed finns en stålflaska tillverkad under 2010. I direkt anslutning till denna flaska finns en bild av fem forskare, och i bakgrunden syns den sista svenska smältugnen i Luleå. Bilden togs 2044 under ett besök att studera demonteringsprocessen. Vid denna tidpunkt har vi lärt oss att olika fronter av aktivism såsom ‘rust-shaming’, bidrog till att driva stålindustrin i miljövänlig riktning. Många av dessa flaskor återvanns under många år av stålbrist i 2030-talet. Numera är denna flaska en antikvitet!

Den sista snabbmatshamburgaren som serverades i 2038, vintage stålflaska och Koert van Mensvoorts bok ‘In Vitro Meat Cookbook’.

Den stora hängande panelen redogör för övergångsåren 2015–2045 med viktiga händelser som förändrade historiens gång; såsom ‘milk riots’ i Bryssel under 2025; eller hur militanta veganska terrorceller under 2020-talet kom nära att provocera en backlash. I denna tidslinjepanel kan du läsa att EU 2026 införde ett nytt skattesystem i den så kallade Transitional Agricultural Policy (TAP) och att unionens största koldioxid utsläppskälla Bełchatów-kraftverket i Polen stängdes av 2036. Utställningen sveper upp som en reflektion över resan för att nå ‘The Climate Policy Framework and Climate Change Act’ som anges i 2018.

Utställningen handlar om att föreställa oss vår framtid. Idén är lysande, och lyckas i genomförandet beröra nästan alla viktiga frågor utan romantiska inslag och med vetenskaplig noggrannhet. Men det finns viktiga frågor som saknas, vilka skulle kunnat ha bidragit till ett bredare och mer övergripande perspektiv. Inte bara av en fossilfri framtid utan snarare av ett samtida samhälle som är överväldigat av ekonomiska, politiska och sociala ojämlikheter som direkt påverkar vårt förhållande till vår miljö och andra arter. 

Carbon Ruins fick mig att tänka särskilt på två perspektiv från humaniora som utställningen saknade; en antropologisk och arkeologisk blick, som båda har en potentiellt stor roll att spela i sammanhanget. Perspektiven kunde ha hjälpt oss att förstå att vår samtida och framtida värld som en blandning av material och idéer från en mängd olika processer och tidsperioder.Vad kan exempelvis samtida arkeologi berätta om förhållandet mellan klimatförändringar och föremål? Inte från ett tekniskt perspektiv, utan från en mängd olika berättelser om det senaste förflutna och nutiden som också väcker grundläggande frågor om vår materiella värld och våra relationer med objekten. Hur interagerar vi med saker, vad gör vi med dem och hur de påverkar oss i våra dagliga liv?

Utställningen väcker tankar om fossilbaserade objekt, bjuder in oss att tänka igenom saker som vi har producerat, använt och gjort oss av med. Men den ger oss inte utrymme att närmare observera eller förstå de sociokulturella processerna under dess fiktiva övergångsår. Exempelvis: Kunde studier av avfall från svenska hushåll som producerades under övergångsperioden 2015–2045 berätta för oss radikalt olika historier? Såsom berättelser om konsumtionsmönster i olika städer och till och med stadsdelar. Berättelser som kommer att variera mellan olika sociala grupper och individer. Denna variation är nyckeln till att svara på frågor om tillgång till varor, social status och förändringar i konsumtion över tid, vilket i sin tur kan relateras till klimat, politiska och till och med religiösa förändringar. Dessa skildringar som samtidsarkeologi producerar kan skilja sig från den officiella diskursen (stat, media och statistik etc.).

Utställningen väcker frågor som den hade behövt leverera svar på; särskilt den underliggande dimensioner av övergången. Vem kommer att ha råd med de nu miljövänliga men dyrare LEGO-bitarna?  Har de gamla LEGO-bitarna blivit antikviteter och därmed stigit i värde? Har dessa fossilbaserade föremål blivit en del av ett obekvämt kulturarv? Vilka andra berättelser finns bakom dessa objekt?

Som antropolog är mitt fokus här på mänsklighetens ontologiska dimensioner och dess relation till världen. Hur vardagen kan berätta för oss om rationella och subjektiva tankar och praxis i en kolbegränsad värld. Hur var denna värld ordnad och representerad? Dessa frågor skulle i sin tur möjliggöra att få mer information om hur dessa habitus är genomkorsa av maktförhållanden och drar linjer av skillnad och ojämlikhet mellan sociala grupper. 

När det gäller jordbruk och livsmedelsprodukter finns det en möjlighet att undersöka hur marknaden för ekologiska produkter har förändrats under åren när det gäller tillgången till både icke-inhemska och lokala produkter. Har alla de grupper som utgör det svenska samhället samma möjligheter att konsumera produkter som är fria från bekämpningsmedel?

Även om det finns en kort berättelse om skidresa i Österrike, saknades det några frågor om semester och det svenska imaginära. Hur reser svenskar på semester nu för tiden? Hur har turistnäringen och dess förhållande till koldioxidutsläpp förändrats? Hur har förhållandet mellan människor och landskap förändrats?På så sätt skulle jag ha uppskattat om utställningen hade gjort något omnämnande om hur den svenska befolkningen upplevde dessa övergångsår. Hur alla dessa processer, biopolitiken och teknologin, har påverkat Sverige, dess befolkning, och dess minoriteter såsom Samerna.

Utställnings optimistiska framtid ger oss ett brett panorama, som inte riktigt kommer till sin rätt. Vi behöver fler berättelser från olika perspektiv. Det är viktigt för publiken att förstå vilka processer som den svenska befolkningen gick igenom för att uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser. Dessa perspektiv från humaniora är oumbärliga för att ytterligare engagera sig med publiken och gestalta de existentiella dimensionerna av koldioxidutsläpp och klimatförändringar i allmänhet.

Carbon Ruins är ett övertygande initiativsom bryter den traditionella idén om en utställning. Dessutom är det en dialog i ständig rörelse som återuppfinner sig på vägen. Climaginaries utvecklar också en mobil version av Carbon Ruins med ett helt nytt presentationsområde som i slutet av året kommer att ha premiär i Stockholm. Utställningen är sammanställd av ett tvärvetenskapligt team som i stor utsträckning berikar materialet med sin vision och sitt uppdrag. Jag ser fram emot att följa hur Carbon Ruins utvecklar sig längsvägen. Dess offentliga engagemang och innovativa karaktär är något som bör belysas och applåderas; en utställning som alla bör besöka.

Paloma Berggren

P B är arkeolog och antropolog.

Recension

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

Carbon Ruins
Climaginaries project, Lund Universitet , Narrating Climate Futures Initiative och LU Futura.
Lunds Medborgarcenter Kristallen, Lund
Lund Domkyrkoforum (190902-190929) 
Lunds Stadsbibliotek (191001-191103)
Stockholm (i slutet av 2019)

Utställningsproduktion:
Sylvia Lysko Department of Political Science Lunds Universitet (LU)
Johannes Stripple, Department of Political Science LU
Caroline Mårtensson, konstnär
Alexandra Nikoleris, Environmental and Energy System Studies LU
Ludwig Bengtsson Sonesson, Sustainability Forum LU
Roger Hildingsson, Department of Political Science LU

https://www.climaginaries.org/carbon-ruins