Utställningskritik #4 2019, Recensioner, Reportage, Världen

Det nya Nationalmuseet i Qatar

Jag anländer till museet när det öppnar klockan åtta på kvällen. Det är Ramadan och det sprillans nya Nationalmuseet i Qatar har nattöppet eftersom ingen orkar gå på en utställning på dagtid när temperaturen går upp emot femtio grader och man varken äter eller dricker på allmän plats.  

Museet är ritat av den qatariska kungafamiljens favorit; den franska arkitekten Jean Nouvelle och formen är inspirerad av den karaktäristiska öken-salt-rosen som bildas när persiska vikens sälta möter dammet i den Qatariska öknen. I den fantastiska byggnaden huserar en ny basutställning om landets natur och kultur, samt den tillfälliga utställningen The Making of Doha,vilken fokuserar på de senaste decenniernas snabba framväxt av huvudstaden i det lilla ökenlandet med den stora gasexporten. Före oljan, för 50 år sedan, fanns här pärlfiskare och beduiner, nu är Doha en stad av skyskrapor med 2 miljoner invånare, varav 90% är utlänningar. När jag flyttade hit för 13 år sedan var Doha i storlek som Göteborg, nu rymmer staden lika många människor som Stockholm. 

Byggnaden består av ett kluster av sammanlänkade cirkelformade ytor som bildar varierade och oväntade rumsligheter vilket ger besökaren en spännande promenad genom täta passager till öppna vyer.

Det nya Nationalmuseet i Qatar ritat av Ateliers Jean Nouvel. Formen är inspireread av ökenrosen som har en slags kristalliserad salt och sand struktur.  Foto: Maja Kinnemark.

Basutställningen lär oss att geologiska krafter lyfte den Qatariska peninsulan ur havet för ungefär 20 miljoner år sedan. Qatar var då ett korallrev och det första som möter besökaren är fossiler av trilobiter och stromatoliter effektfullt inramade av jättelika filmprojektioner från golv till tak som snabbspolar universums uppkomst och jordplattornas förflyttning till den planet vi känner idag. Det är vackert och spännande och många nyfikna besökare tar selfies mot bakgrund av ett hisnande universum. 

Att röra sig genom utställningen är som att utforska en enorm korall inifrån och glasmontrarna blir snarare till utblickar, ifrån interiören ut i det stora blå. Vi blir en del av dioramat när vi rundar stilleben av rekonstruerade djur mot en filmisk fond som gör rumsupplevelsen levande och ombytlig. Även golvet lutar lite, vilket skapar en konstig känsla, och som vatten sköljs man igenom utställningen. 

Vi lär oss om jägar– och samlarsamhälle Al Khor, med de äldsta lämningarna av människors liv i Qatar som dateras till år 4500 före Kristus. Utställningen gör en kraftansträngning för att etablera Qatar som en tidig global handelspartner genom att hitta likheter mellan skattlämningar från det sjunkna skeppet Cirebon Wreck som hittades utanför Java med lämningar från byn Murwab i Qatar. Kanske hade handelsmännen på skeppet Cirebon varit på den Arabiska halvön tidigare och bytt till sig föremål av folket i Murwab, spekulerar texten i anslutning till de båda skattlämningarna. 

Med hjälp av en dataspelslik detaljerad projektion ner på en stor slipad oval sten redovisas hur beduinfolken rörde sig över landet under året. Under hösten lämnade människorna sina bosättningar vid kusten och förflyttade sig i kamelkaravaner inåt landet mot de gröna områdena vilka bara uppstår i öknen under vintern. De bodde i tält och männen jagade småvilt med falkar. När sommaren närmade sig flyttade folket tillbaka till sina hem vid kusten och när den indiska monsunvinden börjar blåsa gav sig handelsskeppeniväg norrut mot Iran, lastade med pärlor ifrån Persiska viken. När vintern kom var det åter dags för Al Barr – Öknen. Jag kan inte låta bli att reagera på den förskönande tonen i utställningstexten ”The people of Al Barr depended on one another. Between families and communities there was warmth, trust and solidarity. People passed on essential knowledge and shared values of hospitality and respect”. I mitt cyniska sinne funderar jag på om textansvarige påverkats av det nuvarande känsliga läget i regionen med grannar som är allt annat än hjälpsamma. 

Jag leds sömlöst genom arkitekturen där ingenting är riktigt rakt. På de sluttande väggarna projiceras långsidor av sanddyner som rasslar ner effektfullt på ett sinnligt tredimensionellt vis. Traditionellt utställda föremål, såsom det färgglada och geometriskt mönstrade kamelhårstyget till beduintälten, omgärdas av monumentala atmosfärskapande filmsekvenser av en beduinfamiljs liv och leverne med Saluki-hundar och kameler i den susande öknen. Jag urskiljer ett litet skarpt knackande ljud i den stämningsfulla iscensättningen och när jag tittar upp ser jag hur pappan i familjen lär beduinflickan att använda ett tändstål. Men det är bara knackningarna som man urskiljer tydligt i den annars susande ljudinstallationen. Jag uppskattar verkligen hur man använt sig av små väl valda ljud för att förhöja gestaltningen och ge uppmärksamhet till skeenden i den filmiska berättelsen som omgärdar föremålen i utställningen. 

Jag finner det behjärtansvärt hur den här pyttelilla remsan nomadland kämpar för att mäta sig med civilisationens vagga i grannländer som Egypten, Iran och Irak. Med all rätt hör jag min syriska vän fnysa att här finns inga betydelsefulla historiska lämningar, men däremot gott om pengar att anlita kända arkitekter. Ja det stämmer, men kanske är det just vad som gör den här utställningen så lättillgänglig och sympatisk i sitt tilltal då den fokuserar på människans dagliga liv istället för arkitektoniska teorier och historieberättande. 

Om basutställningen är en arkitektonisk rumsupplevelse är arkitekturutställningen en redovisning av arbetsprocessen som leder fram dit. I den tillfälliga utställningen Making Dohasamlas alltifrån skisser till modeller och refuserade overkliga konceptförslag, allt arrangerat i en kronologisk ordning på långa arbetsbord av spånskiva i ett industriellt ljus. I taket hänger skyltar som för tanken till en byggarbetsplats. 

Som ett mediebrus i bakgrunden löper ett imponerande långt draperi genom hela utställningen, med ett tryckt collage av viktiga händelser och personer i Dohas moderna historia. 

De tre damerna i svart abaya är Qatars mest inflytelserika kvinnor; HH Sheikha Mayasaa är chef över den växande museisektorn och den progressiva konstscenen i landet, HH Sheikha Hind ansvarar för den stora satsning av utbildningsväsendet, och deras mor HH Sheikha Moza är grundaren av Qatar Foundation, en slags välfärdsgarant i ett antidemokratiskt land utan skatteinkomster. Denna stora statliga stiftelse tillhandahåller exempelvis gratis universitetsutbildning av amerikanska toppuniversitet till alla inhemska kvinnor i stadsdelen Education City. Där samsas satellit universiteten i specialritade ikonbyggnader av kända arkitekter. Making Doha visar historien bakom genom att generöst dela med sig av skisser och modeller av stadens alla fabulösa institutioner och infrastruktursatsningar som pekar mot en inflytelserik framtid för den unga befolkningen, vars far och morföräldrar var kameldrivande beduiner och pärlfiskare utan tillgång till utbildning. 

Maja Kinnemark

MK är formgivare och Lektor i inredningsarkitektur vid Virginia Commonwealth School of the Arts in Qatar.

Recension/Reportage

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel. 

National Museum of Qatars nya basutställning
Producent: Qatar Museums & Doha Film Institute.
Utställningsarkitektur: Atelier Jean Nouvel.
 
Making Doha
28th Mars – 30th Augusti 2019
Producent: Fatma Al Sehlawi.
Utställningsarkitektur: Rem Koolhaas, Samir Bantal.
 
National museets hemsida: www.nmoq.org.qa
Qatar Museums hemsida: www.qm.org.qa/en
Majas hemsida: www.tenyearsinqatar.com
Universitetets hemsida: www.qatar.vcu.edu