Vardagsföremål i fokus på Sörmlands museum

Sörmländska minnen heter den första utställning jag stöter på – en till synes traditionell museiutställning med föremål under kubiska glasmontrar på vita fyrkantiga podier. Blicken dras snabbt till det storblommiga lakan som Ashref Ramadan från Eritrea tog med sig som minne av den oroliga tid han levde i en flyktingförläggning och Migrationsverket avslog hans första, hans andra och hans tredje ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. – Då var det jobbigt, medger Ashref Ramadan. I montern bredvid ligger smycken i guld och hår. De har tillhört systrarna Lydia och Hulda Sundelin som 1909 på grund av faderns konkurs lämnade Stockholm och bosatte sig i Sörmland – med ett betydligt rikare bohag än Ashrefs knyckta lakan. Under en annan välputsad glashuv står en trasig pappmugg som Marioanos från Bulgarien har ”använt under flera år när han tiggt pengar framför ICA i Nyköping.”

Ett surrealistiskt möte mellan en stenbumling och en herrhatt får sin naturliga förklaring i en text på ett A4 blad inne i montern: Arvid Edvard Andersson (född 1878) var i Grönstaskogen i Eskilstuna och plockade svamp då en stor sten träffade honom bakifrån, han föll till marken, hatten flög av och han dödades med ett skott i ryggen. Detta hände 1930 och mördaren har förblivit okänd.

Museet låter regelbundet montrarna i Sörmländska minnen byta plats sinsemellan och byter även ut föremål så att nya perspektiv på samhället och historien skapas. En ovanligt och lovvärt förhållande till en utställning som redan är öppen för publik.

I Tack för din ansökan prövar man texten mot objektet på annat sätt. Utställningen består av en enda jättemonter raffinerat uppdelad i 8 delar, där åtta sörmlänningar som flytt från sina hemländer berättar om flykten i varsin två meterhög text. Storyn konkretiseras av ett eller flera objekt som har med flykten att göra. Nedanför afghanska Dianas berättelse ligger ett halsband av dadelkärnor som hon trädde i fängelset under sin flykt till Sverige 2008. I en medveten estetik – en dominerande text med bokstäverna hängande över en för stor och naken utställningsyta – blir det oansenliga lilla halsbandet gripande.

Historiska ögonblick är museets enda basutställning och berättar om Nyköpings nyare historia, 1850 till idag. Varje ”historiskt ögonblick” är daterat i tid och rum och utgår från ett föremål – i händelsernas centrum just den angivna dagen. Det är både exakt och dramatiskt. I bild och text berättas historien om föremålet som i sig självt ser helt odramatiskt ut: ett alnmått, en ölflaska, en lavemangsspruta i tenn, en Nokia mobiltelefon, en trädgårdssax, några värmespolar (för håret) från 1969. Varje episod börjar och slutar inom samma blickavstånd. 

Utställningen gör först ett rörigt intryck. Men historien upplevs inte så linjär  som våra basutställningar i allmänhet redigerar den. Upplever man inte snarare livet ”rörigt” när man lever det så där ad hoc. Jag tycker Birger Lipinski skapat en kongenial utställningsscenografi. Fylld av olika viljor och mål. Fylld av mänsklig energi. I Historiska ögonblick finns bara en kort övergripande text för hela utställningen; om dess avsikter. Man skippar den sedvanliga innehållsmässigt och grafiskt styrande ordningen: de största bokstäverna i den teoretiska omvärldsbeskrivningen, de minsta på föremålsetiketterna, däremellan texter med bokstäver i ”halvstor” grad och skiftande innehåll. Det är en skolbokspedagogik som lever vidare på många läns-och regionmuseer liksom på centralmuseerna i Stockholm. I Historiska ögonblickhar man mod att bryta denna snart hundraåriga museitradition.

Sammanlagt är det dock många separata och personrelaterade berättelser att ta del av, men jag kastar mig girigt över dem, sporrad av de vardagliga föremål som vittnar om att vi alla lever i historien och måste stanna där (även om vissa skönandar tror sig kunna lämna den triviala vardagen och höja sig över historien). I ett mycket vackert collage utmed ena långväggen (t v på bilden ovan) skildras stadens plan- och bebyggelseutveckling de senaste 150 åren. Yviga arkitekturvisioner, nyktrare stadsplaner, vägar som måste dras, hus som rivs parker som anläggs, småhusområden som växer upp i utkanten av stan. Denna lärorika och pedagogiskt komponerade ”väggbonad” överröstas av sorlet i utställningens centrum. Där har människorna och deras berättelser erövrat museigolvet.

Tycker man att det bara finns ”tarfliga” föremål i utställningarna vänder man blicken nedåt eller uppåt eller rakt fram mot de öppna magasinen. Där visas, i museivärldens största glasmonter, tiotusentals ”finare” museiobjekt från högborgerliga hem i staden och på omgivande gods och herrgårdar. Raderna av hyllor och utdragbara förvaringslådor avbryts här och där av små scenerier där föremål från en och samma proveniens åter sätts samman i stämningsskapande miljöer. Oavsett vilket material de är gjorda av! Två gånger dagligen öppnas magasinen och någon ur personalen – nästan alla anställda kan leda grupper genom dem – visar och förklarar samlingarnas innehåll och uppbyggnad.

Museiförnyelsen sker numera ofta utanför huvudstaden. Denna gång i Nyköping! 

Eva Persson

EP är grundare av UEForum och utställningsproducent.