Nattklubbsfeeling då Arktis is är i fokus

Att besöka en utställning som Arktis – Medan isen smälter brukar för mig vara förenat med ett inneboende motstånd. Jag vet att jag borde och att skamkänslan säkert infinner sig efteråt för att jag tvekade innan.

Det är förstås en tidsenlig utställning i ljuset av rapporteringar om klimatkris och förändringar vilka upprör och berör. I förlängningen påverkas alla, men jag upplever att museet tänkt rätt då man fokuserar på de ca fyra miljoner personer som främst drabbas, de människor vars hem är Arktis. I museihallen finns en gigantisk kub som leder oss in i utställningen mellan två monumentala väggar på vilka rasande isblock projiceras. Det är bokstavligt och symboliskt. Naturens storhet i relation till människan görs tydlig. Det känns uppriktigt lika lustfyllt som att stiga in på ett nöjesfält. Motståndet är redan bortblåst. 

Det som följer är en indelning av utställningen i pedagogiska kapitel, förlagda i varsitt rum där man som besökare får fördjupa sig i allt från mytologiska historier om isens tillkomst, militär upprusning under issmältningen och förändringarnas påverkan på renskötsel. Det låter omfattande men textutläggningen vid varje kapitel är precis så koncis och väl avvägd att en besökare kan föreställas verkligen läsa informationen, vilket känns särskilt lyckat. 

Det blir uppenbart att man varit väldigt mån om att ge temat ett överraskande formlyft bortom det man annars skulle kunna vänta sig på till exempel på ett geologiskt museum med sedvanliga byggmodeller och uppstoppade objekt. Estetiskt skiljer sig de olika rummen åt och de är ofta särpräglade i förhållande till varandra. Formen på utställningen skapar en spänning som katalyserar besöket eftersom det uppstår en nyfikenhet om vad som väntar härnäst. Jag kommer att tänka på Peter Greenaways film ’Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare’ och dess dramatiska skiftningar mellan rum. Tankarna förs också till extravaganta nattklubbslika miljöer och flådiga modeshowroom. Jag tänker Swarovski och Thierry Mugler. Utställningsformen är bäst då den fiffigt anspelar på isens egenskaper, vilket bland annat märks i ett rum där ”klimatpaniken” uttrycks genom rubriker från nyhetsmedier över bilder av ismiljöer. Där sker en svepande och rörlig projektion längs med väggarna vilken speglar isens ”mobilitet”. 

Utställningen väver emellanåt in konstnärliga alster i form av skulpturer och installationer vilka hade kunnat vara hemmahörande i ett renodlat konstsammanhang. Det sker sömlöst och är medryckande. I ett mörkt rum där minimalistisk suggestiv musik hörs, finns en konstinstallation som för tankarna till Olafur Eliasson av polstjärnan över Arktis. Utställningen känns ändå överlägset mest angelägen och vacker då den uppehåller sig vid syftet att skildra liven i Arktis.

I kontrast till storslagen form, är det finstämt när man får följa personer som bor i den isolerade kanadensiska småorten Clyde River. Videorna visas inte på storskaliga dukar med surroundljud utan på mindre skärmar, så att det blir intimt och närgånget. Jag får känslan att utställningen vilar på två intressen som inte helt känns förenliga: att å ena sidan skildra det lågmälda i Arktisbornas visserligen hotade tillvaro och å andra sidan presentera en bombastisk publikfriande form. Det senare sker till slut för mig på bekostnad av det andra och det känns som att ”exotifieringen” av livet på Arktis förutsätter en alldeles särskild omsorg för samhällena i Arktis.

Det förekommer vidare en diskrepans mellan utställningens tidigare delar och de sista där framställningen börjar likna en traditionell museiutställning, utan nattklubbsinramning. Helhetsintrycket blir att formen, som börjar starkt, mot slutet sviktar. Då jag lämnar utställningen genom en svart grotttunnel med röda symboliska inslag om att isen ”blöder”, tänker jag på orden som framförs av en man i en video: ”Jag tror på hållbarhet men tror att det är svårt i ljuset av turism”. Hur hållbar är en utställningsproduktion som berör hållbar framtid, börjar jag undra. Jag har inga svar men är nyfiken.

Ashik Zaman 

A.Z. är curator och chefredaktör för den nätbaserade konstpublikationen C-print Journal.