Platsen utanför på Stockholms läns museum

Jag väljer att se utställningen från en laptop. Den går visserligen att uppleva från en mobilskärm, men behållningen blir en annan och alla funktioner kommer inte till sin rätt, vilket även framhålls på museets webb. Jag läser en kort stämningsbyggande text, ackompanjerad av ett märkligt, obehagligt ljud, då jag träder in i utställningen:

 ”De finns i urberget under dina fötter, bakom det ombyggda husets tegelfasad och bland resterna från en utbränd husgrund i skogsdungen. De finns i ditt minne. Alla de ställen som är viktiga delar av din historia och det moderna samhället – samtidigt som de inte är det.  Välkommen till Platsen utanför.” 

Jag minns från min barndom upptäckten av ett övergivet hus. En liknande känsla slår mig, jag vill veta mer om dessa ställen och anar kusliga historier bakom de stängda dörrarna. De fyra platserna presenteras sida vid sida, en bild med en rubrik, vilket inger ett enkelt och tydligt första intryck.

Jag börjar med Ågesta. Här kan vi som besökare scrolla nedåt, likt telefonanvändandets och hemsidornas naturliga sätt att läsa. Vi får bland annat se filmklipp inifrån reaktorn i Ågesta, läsa om atomkraft och samhällsbygge, vända på faktakort som beskriver olika delar i reaktorn och läsa om det politiska motståndet, allt placerat på en klassisk tidslinje. Utställningen avslutas med berättelser om rivning och arvet av reaktorn i ABC staden. 

Bakom kortet Elefanten är det likt bakom Ågesta en form av ett vertikalt flöde. Inledande mot svart bakgrund visas en filmsnutt av ett mörkt bergrum. Med ljudet påslaget blir dramatiken påtaglig. Jag får i en kort och koncis introduktionstext bakgrunden för denna underjordiska plats, vilken byggdes under det kalla kriget för att rymma totalförsvarets organisation i händelse av krig eller skydd mot en eventuell atombomb. I utställningen går att läsa personliga citat, i vilka den enskilda människans rädsla speglar ett politiskt spel. Som besökare får vi vända på kort och läsa fakta om de olika rummen i Elefanten. En station behandlar broschyren ”Om kriget kommer” i vilken det går att bläddra i varianten från 1961, och dra paralleller till 2018 års broschyr. 

Platsen Lissma i utställningen är byggd av historier, tidningsartiklar, fotografier och personliga berättelser. Allt material är kronologiskt visat längs en horisontell tidslinje från Då till Nu. Den här delen av utställningen upplevs i relation till de andra delarna mindre omfattande i material och något svårare att ta till sig, kanhända beror det på platsens egenart av okända historiska händelser och lösa faktatrådar.

Jag väljer att fördjupa mig i utställningsmediet vid presentationen av platsen Beckomberga. Efter rubriken och underrubriken erbjuds jag klicka på knappen ”Utforska”, bakom vilken en välskriven introduktionstext upplyser om platsens historik, följt av en beskrivning av utställningen och svårigheten att just beskriva en plats och dess livsöden. 

Att navigera sig fram är lätt. Jag erbjuds klicka på små utspridda kort, bestående av fotografier och brev, till synes liggande på en virtuell bordsskiva framför mig. Med pilar upptäcker jag flera små bilder under vilka enkla rubriker skvallrar om innehåll som ”Ernest journal”, ”Parken”, ”Snövitpudding” och ” Psykiatrireformen 1992”. 

Under kortet ”Konst” finns ett svartvitt fotografi föreställande konstnären Sigrid Hjertén, taget av Isaac Grünewald. Hjertén är klädd i en vit klänning och sitter bredvid en bebis. Det är svårt att inte bli berörd. Texten till bilden berättar kort om hur ett flertal konstnärer under åren befunnit sig på Beckomberga, och hur samhällets syn på psykisk sjukdom hos kvinnor ändrats med åren. Texten är precis lagom lång för att hålla intresset uppe. 

Under kortet ”Jennys journal” finns ett ljudspår på vilket en röst läser innantill ur samtal med Jennys läkare på Beckomberga. Återigen blir det svårt att värja sig för den ångest och de livsöden som måste ha funnits på platsen. Under kortet ”Lobotomi” beskrivs den kontroversiella behandlingsmetoden för att lindra psykisk sjukdom. 

Vissa av korten erbjuder en fördjupad historisk kontext, som ”Den stora utskrivningen”, vilket beskriver 1960–70 talets politiska beslut att psykiskt sjuka istället för att vårdas på hem skall etableras i samhället. Här finns även beskrivet hur området gjordes om till bostäder, och på kortet ”Går det att bo i ett före detta mentalsjukhus” berättar boende hur de bemöter vanliga frågor om spöken och platsen i sig. 

Formen i Platsen utanför manar till upptäckarglädje, jag får känslan av att hitta spännande ledtrådar, vilket leder fram till en historia om dessa mytomspunna platser. Utställningsproducenterna har skapat ett användarvänligt digitalt format. Som besökare har jag lätt att navigera och ta till mig fakta. Jag fångas av livsöden från platserna, många gånger gömda i dunkla historier. Inslagen av varierad art av ljud, film, fotografi och text är väl anpassade till det digitala formatet. Genom att lyssna på röster, läsa utdrag ur tidningsartiklar, se på filmer från arkiv och höra på citat från en svunnen tid blir jag berörd, rakt genom datorns skärm. 

Susanne Fessé

S.F är chefredaktör på Utställningskritik.