Utställningskritik #3 2020, Reflektion, Uncategorized

Det digitala vs. det fysiska rummet

I en tid av pandemi, och därmed restriktioner för samvaro med andra människor, tvingas många institutioner och gallerier att lägga om sina verksamheter och siktar då av naturliga skäl in sig på nätet. Intresset för att erbjuda digitala alternativ till den fysiska upplevelsen i rummet har funnits länge, men nu måste aktörer som visar konst skynda på den digitala utvecklingen inom de egna plattformarna. Den digitala upplevelsen ska nu inte bara komplettera utan ersätta konstupplevelser på en specifik fysisk plats. 

Hur har det fungerat så här långt? Det är naturligtvis omöjligt att överblicka, då det skett globalt i en enorm hastighet och med nya förhållningssätt till kommunikation via nätet dagligen. Det går dock rent allmänt att fundera över vad som går förlorat och vilka vinsterna är. 

Vissa vinster med digital visning blir naturligtvis uppenbara, som att museerna begränsar smittspridning när besökarna tar del av en utställning hemifrån. Ur miljöaspekt finns en stor fördel i att det inte behövs en resa för att besöka ett museum eller ett galleri långt borta, kanske i en annan del av världen. För personer som av andra anledningar inte har möjlighet att besöka en utställning är vinsten självklar. För att snabbt göra research eller för att lätt kunna återvända till verk gång på gång är en digital utställning oslagbar. Att ta del av konst via sin dator, telefon eller surfplatta erbjuder en möjlighet att ta in verk sin ensamhet, i lugn och ro och i en miljö man känner sig avslappnad och trygg i. Det gör det också möjligt att ta med sig upplevelsen på resan i tunnelbanan eller hem till en vän samt att dela inlägg med människor oavsett var de bor. Som konstnär och curator finns det möjlighet att använda sig av den digitala kontexten på ett kreativt sätt, dvs. använda sig av exempelvis redan existerande plattformar samt anspela på och leka med hur vi förhåller oss till dessa. Det finns också en möjlighet att nå ut brett. 

Om vi då ser på vad som går förlorat i en digital presentation så handlar konstupplevelser oftast inte bara om motiv, flöden, ljud etc. utan inbegriper bland annat materialitet, rumslighet och möten. Som besökare av en konstutställning i ett fysiskt rum tar man med alla sina sinnen in rummet och får via dessa intryck exempelvis en upplevelse av storlek och avstånd i förhållande till den egna kroppen. Framför allt är just detta med storlek på verk svårt att variera eller återge digitalt, då en skärm har en så begränsad yta. För att uppleva ett verk nära eller långt ifrån finns verktygen att zooma in och ut, där helheten går förlorad i önskan om att ta in en detalj när du zoomar. 

I rörelsen i det fysiska rummet skärps vissa sinnen och via dessa samlar man in information om tyngd, ytor, materialitet och former ur olika vinklar. Det kan vara viktigt att cirkulera runt en skulptur, att finna sina rörelsemönster i en installation, att titta på strukturen i en målning från olika håll och därmed i olika ljus, eller att känna in en stämning i ett rum där man befinner sig ensam eller i grupp. Konstupplevelser är ofta en form av fysisk aktivitet som aktiverar många olika sinnen. Att visuellt förflytta sig runt en skulptur i 3D är inte samma sak som att göra det med hela kroppen. Minsta kroppsliga förflyttning ger ett helt nytt perspektiv.

Vad händer då när kroppen befinner sig i stillhet vid en skärm? Hörsel och syn blir de sinnen vi kan använda. Den digitala upplevelsen visar inte nödvändigtvis på de färger konstnären valt, eller på blänk i glas vid ramade bilder (vilket är ett element man som konstnär kan välja att använda sig av) eller i vilken höjd eller vinkel verket hänger eller står. Konstnären gör med stor omsorg en mängd val både i skapandeprocesessen och i presentationen där många av dessa val helt enkelt bara försvinner i den digitala överföringen. Här är det givetvis annorlunda när konsten skapats för att visas på nätet och för att primärt visas i det digitala rummet.

Är den digitala konstupplevelsen i högre grad styrd än den fysiska? Jag vill påstå det, då det är mycket i upplevelsen som skalats bort. Fördelen kan vara att den som gjort utställningen tydligt kan rikta fokus mot vad den tycker är väsentligt, men för mycket styrning kan å andra sidan vara problematisk och lämna för lite utrymme för egen tolkning. Samtidigt finns den motsatta problematiken med förlusten av kontroll över hur och var konsten visas och i vilket syfte. Verk kan vandra på nätet, det vill säga delas och helt byta kontext. Att konsten är tillgänglig för alla på nätet är både positivt och negativt. Positivt för att sprida konstupplevelser men negativt om verk missbrukas, det vill säga används utan lov och utan att upphovsperson anges samt att meddelanden kan förändras/förvanskas.

Att själv upptäcka, att själv till viss del styra i vilken ordning och takt intryck intas samt aktivt själv göra val samt använda sig av flera sinnen är ofta viktigt. Visst finns det välfungerande presentationer av utställningar i exempelvis 3D med möjlighet att ”röra sig” i rummet men som jag redan hävdat försvinner många intentioner och möjligheter även där. 

Det går lätt att konstatera att mycket går förlorat när konst visas på nätet men det går också att konstatera att det är en otroligt stor fördel att det finns så många sätt att uppleva konst på idag. Det är inspirerande att uppleva att vi i en tid av begränsningar hela tiden finner nya vägar att kommunicera.

Linda Bergman

LB är konstvetare, curator, skribent och chefredaktör för VERK tidskrift (en digital tidskrift om nordisk kamerabaserad konst). 

Reflektion

Åsikten i texten är skribentens egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.