”Där hjärtat bultar lite hårdare”: En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar och skapande av informella föremålshierarkier i museimagasinen

Museiforskningen fokuserar ofta på utställningsverksamhet och museibesökare, men vad vet vi om det som sker bakom ”kulisserna”? I min uppsats i museologi, ”’Där hjärtat bultar lite hårdare’: En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar och skapande av informella föremålshierarkier i museimagasinen”, var syftet att närmare förstå vad som sker i museimagasinen.^[1] Hur ser det intima arbetet med vårt kulturarv ut, och vad gör det med oss människor och de föremål som vi arbetar med? I denna sammanfattning presenteras uppsatsens huvuddrag.

Studien har sökt besvara tre frågeställningar: (1) Har intendenterna en personlig och emotionell relation till museiföremålen? (2) Finns det informella föremålshierarkier i magasinen? Om ja, hur skapas dessa? (3) Vilken betydelse har den personliga relationen till föremålen för skapandet av informella föremålshierarkier i magasinen?^[2]För att besvara dessa frågor har åtta intendenter från sju olika museer i Mellansverige intervjuats.^[3] Undersökningsmaterialet har analyserats genom en kvalitativ innehållsanalys, med hjälp av fem teoretiska begrepp som här kort kommer att presenteras.

Föremålskärlek

Uppsatsen visar att sju av åtta informanter har ett personligt förhållande till samlingarna som de arbetar med: en relation som främst bygger på ”föremålskärlek”. Begreppet föremålskärlek (”object-love”) myntades av Sharon Macdonald, för att senare vidareutvecklas av Hilary Geoghegan & Alison Hess.^[4] I uppsatsen har termen expanderats ytterligare. Macdonald definierade föremålskärlek som en passion för museiföremålen, medan Geoghegan & Hess pekade på hur kärleken var unik i det att den bestod av både känslomässiga och professionella band till föremålen.^[5] Det är särskilt symbiosen mellan de två banden som varit framträdande i det föreliggande arbetet. Det har således tydligt framgått hur känslorna reglerades av de professionella riktlinjerna som intendenterna behövde förhålla sig till. På så vis gick känslorna aldrig överstyr. Principen för föremålskärlek var därför enligt mina slutsatser att den upprätthöll en balans mellan det personliga och det opersonliga. 

Hur föremålskärlek kom att produceras och reproduceras i museimagasinen gick att härleda till fyra nyckelfaktorer: tid, intimitet, intresse och kunskap. Dessa verkar likt ett kretslopp, där det ena ger upphov till den andra. Att lägga tid på och arbeta nära ett föremål förklarades i uppsatsen väcka ett personligt intresse hos intendenterna, vilket bidrog till ökade kunskaper om objektet. Föremålen med tydliga berättelser blev ofta favoriter, som det lades mer tid på. Att föremålskärlek leder till ett slags ranking av samlingarna visar på ett befintligt samband mellan det personliga och hierarkier i magasinen. 

Materiellt punctum och hierarkier 

För att ytterligare påvisa sambandet mellan föremålkärlek och hierarkier användes i uppsatsen Lotten Gustafsson Reinius begrepp ”materiellt punctum”. Istället för att likt Gustafsson Reinius använda sig av begreppet för att studera konkret materialitet, har det i uppsatsen använts för att studera de människor som arbetar med materialitet – det vill säga intendenterna själva. Materiellt punctum är en utvidgning av Roland Barthes ”punctum” och definieras som en detalj eller aspekt av ett föremål som kraftigt fångar betraktaren emotionellt.^[6] Min studie visar att intendenterna drabbas av materiella punctum. De föremål som orsakar denna reaktion blir ofta favoritföremålen och ett ytterligare bevis för en rangordning. Dessa hierarkier tycks inte ha varit föremål för något mer ingående studium tidigare. Jag har i uppsatsen därför myntat tre begrepp för att beskriva de hierarkiska system som existerar på dagens museer: ”formella föremålshierarkier”, ”informella föremålshierarkier”och ”personliga föremålshierarkier”. Det är särskilt de informella och personliga hierarkierna som stod i fokus för studien. 

De formella föremålshierarkierna består främst av föremålen i museets utåtriktade verksamhet. Högst upp i en sån rangordning finns de föremål som drar besökare och används i museets marknadsföring. Till de informella föremålshierarkierna hör museets magasinerade föremål. De kan användas i forskningssyfte, men är ofta enbart hanterade av intendenter och konservatorer. De personliga föremålshierarkierna är den rangordning som personalen utifrån sina egna preferenser gör av föremålen som de arbetar med. 

Studien visar att samtliga hierarkier existerar. Som ovan nämnt uttryckte en majoritet av intendenterna att de hade föremål som de tyckte bättre om än andra. I och med att en stor del av intendentskapet handlar om prioriteringar är det inte ovanligt att intendenterna fokuserar på föremål som de själva finner intressanta. Det personliga intresset är dock ofta förenligt med museets. 

Spelar hierarkier roll? 

Den här studien har väckt många frågor: vilka ytterligare konsekvenser har den emotionella och personliga relationen inte bara för intendenten och föremålen, utan för museet, kulturarvet och det historiska narrativ som museerna producerar? Det behövs mer genomgripande studier av de olika föremålshierarkierna och deras betydelser. Jag hävdar i uppsatsen att de fyller en viktig funktion på grund av museernas ständiga prioriteringsarbete. Är det så?  

Sabina Khamoshi

S.B. är masterstudent i tidigmodern historia på Uppsala universitet och har en masterexamen i ABM med inriktning musei- och kulturarvsvetenskap.

---

^[1] Sabina Khamoshi, ”’Där hjärtat bultar lite hårdare’: En kvalitativ intervjustudie om intendenters personliga relation till museisamlingar och skapande av informella föremålshierarkier i museimagasinen” (2020). Online: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1447499/FULLTEXT01.pdf.

^[2] Frågorna är något nedkortade i den här texten. För de fullständiga frågorna hänvisas läsaren till originaluppsatsen.

^[3] Till dessa hör Nationalmuseum, Armémuseum, Scenkonstmuseet, Skansen, Judiska museet, Evolutionsmuseet och Museum Gustavianum. För närmare diskussioner kring urval, se originaluppsatsen. 

^[4] Sharon Macdonald, Behind the scenes at the science museum (Berg: Oxford, 2002); Hilary Geoghegan & Alison Hess, ”Object-Love at the Science Museum. Cultural Geographies of Museum Storerooms”, Cultural Geographies 22:3 (2015).

^[5] Macdonald, s. 65; Geoghegan & Hess, s. 452, 458.

^[6] Lotten Gustafsson Reinius, ”Sensing through White Gloves: On Congolese Objects in Swedish Sceneries”, The Senses and Society, 4:1 (2009), s. 75–76, 80f.