Mycket har hänt och samtidigt inget alls

ArkDes verksamhetschef Karin Nilsson har mångårig erfarenhet av digitaliseringsarbete i museivärlden. För Utställningskritik blickar hon bakåt och pekar framåt mot hur museer borde tänka kring digitala samlingar och digitalt medskapande.

I över tio år har jag arbetat med digitalisering av museer. Först som verksamhetsutvecklare och projektledare, sen som enhetschef och som avdelningschef. Nu som verksamhetschef på ett annat centralmuseum arbetar jag inte med digitaliseringsfrågor längre. Saknar jag det, ja absolut! Men inte alls.

Under de tio år som jag arbetat med samlingssystem, 2D och 3D, digitala utställningar, digitala kanaler, användbarhet, medskapande, skalbarhet, öppna licenser, länkad data, wikipedia ja, allt som börjar med ”digital” på museer, har mycket hänt och samtidigt inget alls. Under corona är många imponerade över museernas snabba omställning till digitala visningar och ett ökat digitalt utbud. Det pratas om att museerna fått dubbla uppdrag, ett fysiskt och ett digitalt, och om museerna ska kunna upprätthålla sin nya digitala verksamhet behöver vi mer pengar.

En del av mig tycker att jag borde vara lite mer tacksam. Vadå, jag har ju fått vad jag ville, museerna har börjat arbeta mer digitalt. Borde jag inte bara vara lite glad? Nja, det var ju inte alls det här jag menade. Jag menade inte att museerna skulle överföra sin fysiska verksamhet i digital form i skala 1:1 och jag menade verkligen inte att det fysiska museet och det digitala är två separata spår där det digitala är en ”ny” tillagd verksamhet. Den är inte tillagd och speciellt ny är den inte heller. Internet har funnits i trettio år.

För er som precis har börjat er digitala museiresa och undrar var ni ska börja finns det inledningsvis ett avgörande principbeslut att ta.

Ett alternativ är att arbeta långsiktigt för att använda digitaliseringens möjligheter till att komplettera och införliva regionala och globala perspektiv i den ordinarie verksamheten. Om ni vill gå denna väg, se då till att anställa till exempel idéhistoriker som visat sig ovanligt bra på att tänka på tvären, diagonalt och medmänskligt. Se till att ni har medarbetare som orkar tänka i stora strukturer, som tänker i flera led och ser att det de gör i en ända påverkar mycket i en annan. Välj denna väg om ni vill nå många under lång tid med museets verksamhet.

Ett annat alternativ är att kortsiktigt satsa på cool teknik. Detta alternativ uppnås bäst genom att lägga stora summor på konsulter som arbetar med tillfälliga tekniska lösningar utan koppling till långsiktiga mål eller den ordinarie verksamheten. Väljer ni detta alternativ kan det under en period se ut som att ni gjort en digital omställning men varje satsning kommer att bli dyrare och dyrare och lösningarna mer och mer tillfälliga. 

Jag önskar att museerna självklart skulle välja alternativ ett. Att vi kunde se vad internet är och vad vi kunde göra om vi använde det bättre. Jag önskar att vi kunde höja blicken och se att internet erbjuder oss oöverblickbara möjligheter som inte begränsas till tillfälliga tekniska lösningar.

Det fysiska museibesöket är en upplevelse. Det känns i kroppen när man hittar rätt. Det ger ett sug i magen och är en upplevelse att dela med andra. I all sin fantastiskthet är det en begränsad upplevelse. Internet som vi tillgår genom skärmar kan inte erbjuda det, men det kan erbjuda nästan allt annat. Det kan erbjuda kunskap för personer som gillar att läsa, för dem som gillar att höra, för dem som tänker i kategorier eller i associationer, för dem som pratar svenska, arabiska, samiska eller thailändska. Det ger oss möjlighet att berätta allt det vi inte kan rymma i den fysiska byggnaden.

Internet ger oss möjlighet att delta i samarbeten och medskapande rörelser över hela världen. Det ger oss möjligheter att prata med, förstå och känna empati med människor utanför våra begränsade fysiska liv. Det ger oss möjlighet att nå ut med den kunskap som finns på museerna och det ger oss möjlighet att lära från andra. Internet är en metod, uppfunnen av människor, för att skapa band mellan människor som annars inte hade uppstått på grund av fysiska avstånd.

Jag saknar inte att arbeta med frågor kring digitalisering och jag älskar mitt nuvarande jobb. Det gagnar ingen, varken mig eller någon annan, att fortsätta att säga samma saker tills alla redan vet vad som komma skall i nästa mening. Samtalet går till slut på tomgång. Men jag saknar själva innebörden av frågorna och den lilla samling dedikerade kollegor på museer runt om i Sverige och i världen som arbetar med samma saker som jag gjort. Centralmuseernas digitaliseringsråd och före detta kollegor på min avdelning som inte längre finns kvar. Ni som vet att digitalisering inte är en IT-fråga. Att det inte handlar om hårdvara och tekniska lösningar. Ni som vet att posterna i samlingssystemen behöver UUIDs för att informationen i posten ska flyga, ni som inte ger upp den konsekventa digitala placeringsstrukturen av samlingarna eftersom ni vet att det bara blir svårare på sikt, ni som försöker rensa i tusental och åter tusentals oidentifierbara bildfiler, ni som kvalitetshöjer data och bilder till att bli något som människor vill använda och därför inte använder skalstavar och gråkort i bild, ni som tänker i flera steg och som alltid tänker på att det ni gör ska komma användaren till del. Ni gör ett fantastiskt jobb! De som inte vet det än kommer att förstå det så småningom.

Karin Nilsson

K.N. är verksamhetschef på ArkDes, Statens centrum för arkitektur och design.