Ambitiöst om evigt liv

Nobelprismuseet intar Liljevalchs med utställningen Evigt liv under ledning av Clara Åhlvik. Titeln kan förefalla märklig, evigt liv, det klingar så religiöst, men det visar sig vara ett tema som lämpar sig väl för att föra samman och presentera ett stort antal vetenskapliga, fredsbefrämjande och konstnärliga gärningar som har belönats med Nobelpris.

Evigt liv är en stor satsning, det mest ambitiösa utställningsprojekt som Nobelprismuseet någonsin genomfört. I deras egna lokaler i Gamla stan skulle det som erbjuds på Liljevalchs aldrig få rum. Utställningen fyller tolv salar och Skulpturhallen. Det senare rummet fungerar som en form av transithall, där börjar och slutar resan, för upplevelsen är att man reser när man rör sig genom salarna. Evigt liv är en odyssé.

ARTECHOUSE sätter tonen med installationen ”Tid, liv och evighet” i salen med samma namn som i sin utformning förefaller tempellik. Vi träder med hjälp av Sahara Widoffs utsökta formgivning in i en existentiell arena. Våra sinnen skärps, tiden saktar ner, stillas och utvidgas. Ett citat av Nobelpristagaren T. S. Eliot pryder en vägg i rummet, det är de inledande orden i Burnt Norton: ”Time present and time past /Are both perhaps present in time future, /And time future contained in time past.” Medan orden begrundas omsluts jag av ett ljudlandskap och på en cirkulär projektionsyta, vilken speglas i en annan cirkulär yta, framträder den yttre och inre världen, som i ett petriglas eller teleskopiskt.

I nästa sal möts vi av ”Bord för handen och anden” som tillkommit i samarbete med Annsofie Becker och Morten Søndergaard, och salen korresponderar ypperligt tematiskt med den förra. Detta gäller i stort för hela utställningen, att de olika variationerna av huvudtemat evigt liv är genomtänkt placerade och utformade. Just denna sal är formgiven av Birger Lipinski och sticker ut – inte bara med en annan formgivare utan också i karaktär. Jag skulle säga att det är den sal som tydligast triggar nyfikenheten, med ett pedagogiskt upplägg som främjar den sorts interaktivitet som vi har kommit att vänja oss vid i museirummet och därför känns ”Borden för handen och anden” märkligt nog som ett apart inslag fastän det egentligen är det mest väntade i ett Nobelprismuseum. 

På tal om apart så upplevde jag till en början ”Den gröna evolutionen”, som återfinns i salen efter ”Borden för handen och anden”, som en sorts blindtarm, men när jag började tänka på utställningen som en rymdfarkost fann den delen sin plats. Även andra rum fick mer logik av den tanken även om det kanske låter tokigt. Helt klart är att Evigt liv stimulerar den imaginära förmågan. När vår livsstil har förstört klimatet och minskat förutsättningarna för liv på jorden, vad väljer vi då att ta med oss ut i rymden, i vårt Noaks ark, för livet där?

Ljudet av porlande vatten spiller passande nog över i ”Åldrandets gåta”. Där dansar maneter i en projektion på väggen, närmare bestämt arten Turritopsis dohrnii, som har den fantastiska egenskapen att den kan omskapa sig själv oändligt. I samma rum finns också Niki Lindroth von Bahrs Ålderstrappa. Det är fråga om en ålderstrappa för mördarsniglar. En liten flicka i tvåårsåldern får syn på konstverket och börjar sjunga: ”Lilla snigel akta dig…” Med rätta, en mördarsnigel lever farligt, någon kan komma att klippa den itu med sax. 

En annan typ av sax, gensaxen, presenteras i rummets mitt. Där finns ett stort vitt bord med föremål och pekskärmar som berättar om otroliga framsteg för att nå om inte evigt liv, så åtminstone liv som varar längre än vad man tidigare trott vara möjligt. Liknande framsteg vittnar ”Medicinens mirakel” om. Formmässigt är det långt ifrån det intressantaste rummet, men kanske upplevs det så eftersom ”Själen som algoritm” följer därpå. 

Det är ett starkt upplyst rum som sedan övergår i skymning, natt och gryning för att sedan återigen bada i ljus. Vi kan följa solens gång över himlen, men det är Josie, en karaktär i Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Klara och solen, som är i blickfånget. Som en humanoid kommer hon oss tillmötes i en hypnotiserande atmosfär. Här är det fråga om ett formidabelt teamarbete, som involverat curator Clara Åhlvik, projektledare David Berner, formgivaren Sahara Widoff, konstnären Oscar Nilsson och designstudion Yoke. Det är så väldigt snyggt gjort! Miljön för tankarna till Japan, men också till sista scenen i År 2001 – ett rymdäventyr och referenser till den odyssén saknas inte heller i nästa sal, ”Parallella världar”.

Här är konsten i fokus och val av konstnärer och konstverk till Evigt liv har gjorts av Magnus af Petersens i nära samarbete med Clara Åhlvik. Många gånger förträffliga val, men det är inte bara den väl valda konsten som gör just den här salen så stark i sitt uttryck. Det handlar också om konstverkens placering och deras samspel med varandra och andra omgivande komponenter. Éva Mags skulpturala verk i obränd lera befinner sig på ena sidan av salen och i en rak linje når vi, via bänkar och en egyptisk sarkofag från Gustavianum, den andra sidan och en astronaut på knä av Jone Kvie. Den sortens vertikala rörelse kan tolkas som en rörelse in i evigheten. Astronautens hjälm tar sig ut som ett stort öga, som vi kan spegla oss i. Är det gudomligheten? Andra ögon att bli tagen av finns också i salen, till exempel Ulla Wiggens. 

Från ”Parallella världar” rör vi oss in i mörkret för ”Att synliggöra det osynliga”. Det första som framträder är tidiga exempel på röntgenfotografier och i detta rum har formgivaren Sahara Widoff skapat avgränsningar i rummet av svarta metallväggar som ger en rumslighet bestående av fyra trianglar, ett kryss som elegant kopplar till salens innehåll. I den första triangeln visas röntgenfotografier och även ett fotografi från en seans, i den andra till vänster betydelsefulla uppfinningar i en tjusig monter, i den tredje en projektion av Victor Sjöströms filmatisering av Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs Körkarlen och i den fjärde triangeln möts vi av ockulta rörelser kring sekelskiftet 1900. 

Salen är som ett mörkrum, vilket skapar en effektfull kontrast till nästa sal, ”Hjärnan och medvetandet”, utställningens allra ljusaste plats. Att befinna sig där är bitvis som ljusterapi och jag blir sittande i salen så pass länge, på den vita bänken med de plastiga dynorna, att jag under tiden hinner se filmen som visas där flera gånger. Den handlar om vår upplevelse av tid och rum och vad som händer när vi går ur tiden.

Nobelprismuseets intendent Ulf Larsson har varit särskilt involverad i arbetet med ”Hjärnan och medvetandet” samt de tidigare genomgångna salarna ”Åldrandets gåta” och ”Medicinens mirakel”. Av dessa tre är det ”Hjärnan och medvetandet” som tilltalar mig mest och det hör samman med hur finkalibrerat vetenskap och konst har förts samman och gemensamt verkar för en existentiell hållbarhet.

Museirummets potential att förändra världen, genom den reflektion som där kan erbjudas, har Clara Åhlvik lyft fram Utställningskritik i artikeln Museer kan göra skillnad och här på Liljevalchs framträder den tanken i praktik. 

Museet som institution är på många sätt i ”evighetsbranschen”. Mark Dions konstverk Department of Memory, Storage and Conservation fyller hela den kommande salen och här är jag som antikvarie hemtam. Kanske är det därför som rummet inte väcker så mycket i mig, eller är det resan genom salarna som börjar ta ut sin rätt? Har så många upplevelser att bearbeta redan, vilket också nästa sal ”Eviga värden” får lida av, hur intressanta än fredspristagarnas berättelser är. De kan man lyssna till enskilt eller tillsammans med andra stående i något som för tankarna till biktbås. 

Så kommer till slut utställningens sista sal ”Återfödelsen” som betonar det cykliska. Det är ett slags meditationsrum med dikter av Nobelpristagarna Louise Glück, Wisława Szymborska och Harry Martinson, noga utvalda av Ellen Mattson. Där kan man slå sig ned på en stol som tillsammans med andra stolar omringar en nedfrusen orkidé i en monumental installation av Julian Charrière. 

”Återfödelsen” är ett förhållandevis textfokuserat rum. Det är annars det visuellt tilltalande som tar överhand i utställningen, även om utställningstexterna är välfunna och fint avvägda, vilket premierar reflektion framför informationsinhämtning och förstärker upplevelsen av Evigt liv som en existentiell arena. Min förhoppning är att en liknande farkost en dag landar i det Nobelcenter som det projekteras för vid Slussen!

Thérèse Toudert, antikvarie på Medicinhistoriska museet i Uppsala