Designhistoriskt möte med det mystiska Kina

I utställningen Lap-See Lam: Det regnar drakfjäll på Röhsska museet möts historia och samtid, original och kopior, traditionellt konsthantverk och tekniskt avancerade metoder och verk, klassiskt sagoberättande och film via VR-teknik, verklighet, fiktion och autofiktion. Omvälvande, nyskapande och inte likt något annat i utställningsväg menar Kerstin Parker.

Att besöka konstnären Lap-See Lams utställning Det regnar drakfjäll på Röhsska museet är som att färdas tillbaka i tiden till den mystiska Orienten, men också till de svenska kinakrogarna på 1970-talet. I båda fallen har en bild av Kina förmedlats som har ytterst lite med verkligheten att göra. Det har snarare handlat om att förpacka fantasier om det orientalistiska Kina till västerländska konsumenter, allt sedan importen av porslin, kryddor och siden med de ostindiska kompanierna på 1700-talet till kinakrogar såsom drakbåten vid Drömmarnas kaj i Göteborg. Lam undersöker just detta i sina verk, det vill säga den designhistoriska kontext som relaterar till handeln och kulturutbytet mellan Kanton/Guangzhou och Europa. Hon gör det genom att väva samman historiska, fiktiva och autofiktiva karaktärer i suggestiva installationer och skuggspel som dessutom är en mix av traditionellt sagoberättande och högteknologiska metoder.

Lap-See Lam växte upp i ett hus i Stockholm där föräldrarna och mormodern drev en kinarestaurang. De äldre generationerna hade kommit till Stockholm på 1970-talet från Hong Kong via London och med sig hade de mat, kultur och estetik. I sitt konstnärskap utgår Lam från sin egen bakgrund och kulturutbytet mellan Kina och Europa. Hon utforskar vad som händer i mötet mellan generationer och platser och skapar autofiktiva berättelser i en designhistorisk kontext. I utställningens två installationer kommer besökaren i kontakt med olika tidsepoker, miljöer, personligheter och berättelser.

”Drömmarnas kaj” (2022) påminner om silhuetterna av marionetter i kinesisk skuggspelsteater från 1700-talet. Ena stunden befinner vi oss på Kina Slott vid Drottningholm år 1753. Det är drottningens födelsedag och tjänstefolk dukar ett bord i en praktfull sal. Det är som i en dröm där vi får följa tonårsflickan A’Yan som i stunden är en tjänsteflicka. Hon möter en ung prins som är förtvivlad för han har tappat bort en viktig nyckel i guld. A’Yan hjälper honom att leta, men blir plötsligt beskylld för att ha stulit nyckeln. Hon blir jagad av vakter med svärd och flyr. Miljön är det ståtliga slottet med marmorgolv, jasmindoftande te och inredning från Fjärran Östern i guld, silver och rött. Andra stunden vaknar A’Yan upp ute på öppet hav. Hon tar tag i relingen och spyr, ser att skeppet har ett drakhuvud; någon talar kantonesiska, säger att han ska träffa kung Gustav III. En trädörr med spindelväv står på glänt. A’Yan tar sig ner i kajutan och putsar en kantonesisk köpmans stövlar. När skeppet närmar sig land möts det av en stor folksamling.

I ”Drömmarnas kaj” kastas vi från den ena scenen till den andra, omslutna av trummande, något skrämmande, musik. Som besökare sugs man in i den här virveln av klassiskt sagoberättande, skuggspel, slottsmiljö, en äventyrsfilm på en ostindiefarare vid Kantons kust och en kinakrog i form av en bombastisk drakbåt i Göteborgs hamn.

Det är ingen nyhet att bilden av Kina, som förmedlades genom 1700-talets handel med konsthantverk, var en slags visuell kliché med kommersiella syften. Vi vet till exempel att det ostindiska porslinet togs fram utifrån de västerländska beställarnas önskemål. Däremot har inte diskussionen om de typiska kinakrogarna, från 70-talet och framåt, tidigare lyfts på det sätt som Lam gör i Det regnar drakfjäll. Genom 3D-skanning och fotografi har hon dokumenterat den materiella kultur som rör sig i gränslandet mellan öst och väst. Sedan bearbetas informationen digitalt för att därefter returneras i form av videoinstallationer och fysiska konstverk.

– Motivet som jag huvudsakligen har jobbat med är en gammal restaurangbåt som kallas för drakbåten. Den låg länge vid Drömmarnas kaj i Göteborg och förföll. Det här skeppet kom från Shanghai till Göteborg på 1990-talet och har kommit att bli en plats som många göteborgare känner till.
Lam utforskade båten och 3D-skannade både insidan och utsidan av den. Hon upptäckte då att skrovet från början var täckt av väldigt många drakfjäll i mässing. Under tidens gång har båten tappat fjäll och många har blivit stulna. Lams ursprungliga idé var att återskapa de här fjällen utifrån de få som fanns kvar. Man skulle kunna se det som att Lams återskapade fjäll, genom modern teknik, blir ett minne lokalt förankrat till Göteborg och Göteborgs historia såväl som till kinakrogens historia och den tusenåriga berättelsen om den kinesiska draken i Europa.

I rummet hänger även mobilen ”Det regnar drakfjäll” som lånat sitt namn till hela utställningen. Mobilen är ett nytt verk av Lam, producerat på uppdrag av Röhsska museet, och den är som en utökning av den flerkanaliga video- och ljudinstallation som tidigare producerats för Bonniers konsthall. Mobilen består av fem olika sorters drakfjäll i materialen polyamid, resin, mässing, tyg och lergods.

I utställningens mellersta rum kan besökaren följa arbetsprocessen med att ta fram mobilens drakfjäll. Det finns även avsnitt om detta i en kortfilm vid utställningens entré. Där berättar Lam att hon har letat efter drakfjäll i olika former bland föremålen i Röhsska museets samlingar. Sedan har hon skapat drakfjäll med olika material och metoder, men alla utgår ifrån samlingarna. Dessa originalföremål är gjorda i till exempel lack, pärlemor och broderat siden. Filmen där arbetsprocessen skildras ger mer pedagogiskt för besökaren än det mellersta rummet i utställningen, som framstår som något onödigt och nästan lite framtvingat. Det blir svårt för mittengalleriet med traditionella föremål i glasmontrar och textspalter på väggarna att konkurrera med de intilliggande installationerna med sina höga tekniska och dramaturgiska nivåer.

I den inspelade intervjun berättar Lam:

– Alla de här olika objekten berättar någonting om den designhistoriska kontext som relaterar till handeln mellan Kanton och Europa. De fjäll jag har återskapat är inte gjorda i originalmaterialen utan i material som imiterar originalmaterialen. I min konst och i mina verk så återkommer jag till idéer om original, kopia och autenticitet och att försöka återskapa någonting med samtida tekniker.

VR-installationen ”Phantom Banquet” (2020) visas i utställningens avslutande rum och är en del av Lams pågående dokumentation av svenska kinakrogars historia. Den består av ett dukat bord med VR-glasögon och via dem får besökarna ta del av en restaurangscen i den numera nedlagda restaurangen New Peking City.

De frågor Lam utforskar i sina verk ligger verkligen i tiden. Vad händer i informationsöverföringen från en generation till en annan och mellan olika platser och hur är det kopplat till design? Här är Röhsska museet rätt forum med sina rika samlingar med föremål från Östasien. Det är bland dessa Lam har sökt efter och funnit drakfjäll. Och med utgångspunkt från samlingarna har hon skapat sina verk.

Det regnar drakfjäll är en unik utställning där Lam går till botten med den designhistoria och kontext som vuxit fram ur handelsrelationerna och kulturutbytet mellan Kina och Sverige, från 1700-talet med det ostindiska kompaniet och stilidealet inom arkitektur, konst och konsthantverk, till de föga utforskade kinakrogarnas design. I utställningen möts historia och samtid, original och kopior, traditionellt konsthantverk och tekniskt avancerade metoder och verk, klassiskt sagoberättande och film via VR-teknik, verklighet, fiktion och autofiktion. Utställningen har flera infallsvinklar, uttryck, metoder och material; besökaren slungas in i parallella berättelser och ställs inför olika frågor. Det är omvälvande, nyskapande och ingenting annat likt i utställningsväg. Den ställer dock krav på sin publik och kanske kan det vara svårt för en mer ovan museibesökare att ta till sig allt som förmedlas. Men för den vana besökaren är Det regnar drakfjäll storslagen.

Kerstin Parker

KP är frilansjournalist, författare och har en filosofie magister i historia.