Hilma af Klint – översåld, överexponerad och urless

Är ytterligare en utställning med Hilma af Klint vad den svenska museisektorn behöver? Hype och sälj kan inte vara offentliga institutioners kärnuppdrag, menar Lotta Ilona Häyrynen – i längden sviker det både publiken och konsten.

När Moderna Museet började marknadsföra höstens stora Hilma af Klint-utställning, De tio största, var ”äntligen” det sista ordet jag sökte. Känslan var istället mätt, slapp och svullen. Urtrött, urless, uttråkad. Hilma af Klint – igen?

Det har gått ett decennium sedan Moderna Museets stora retrospektiva utställning Abstrakt pionjär (2013) och af Klints internationella genombrott på Venedigbiennalen samma år.

Sedan dess har museibesökare i Sverige varje år kunnat se minst en ny separatutställning eller grupputställning där af Klint hängt som dragplåster. Jag har räknat.

2015 är det enda året på tio som Sverige stått utan en pågående af Klint-utställning.

På samma tid har över ett dussin böcker om af Klints konstnärskap publicerats, utöver hennes Catalogue Raisonné på sju volymer. Inräknat allt skrivet på kultursidor, i antologier och på andra språk blir textmängden oöverblickbar.

Hilma af Klints konstnärskap är utan tvivel Moderna Museets mest framgångsrika lansering någonsin. Inte bara räknat i genomslag utan också i de tusentals svenska medelklasshem som bytt ut sina Andy Warhol-affischer i vardagsrummen till affischer på af Klints abstrakta andligheter.

Inte undra på att man känner sig mätt. Inte för att konsten är glättig eller dålig, utan för att hon paketerats, överexponerats och nära nog blivit en hel franchise.

I Hilma af Klint har Moderna Museet skapat en svensk Gustav Klimt. En evighetsmaskin av utställningar och kringprodukter. Hon finns på anteckningsböcker, affischer, t-shirts och strumpor.

En levande museisektor erbjuder mångfald och lyfter mer än ett svenskt konstnärskap var tionde år. Af Klint är fantastisk konst, men samtidens totala mättnad kan inte vara något annat än enfald. Det är trött och slappt och det är dags att gå vidare.

Tio år av Hilma af Klint säger något sorgligt om den svenska museisektorn.

Institutionerna badar knappast i pengar och lanseringar samt paketeringar som den av Hilma af Klint behövs för att sälja biljetter, restaurangnotor liksom souvenirer i shoppen.
I bästa fall håller det dessutom politiker med sparpaket och så kallade effektiviseringar borta.

När Moderna Museet år efter år lägger delar av sin marknadsföringsbudget på ett enda konstnärskap är man dum om man inte följer efter. Hilma af Klint kan göra röda siffror svarta från Marstrand till Artipelag till Södertälje konsthall och hos varje förlag som vill ge ut en biografi.

Det sorgliga är inte genomslaget i sig, det sorgliga är när konstnärskap blir viktigare som inredningsdetalj och livsstilsprodukt än som konst – för museernas överlevnads skull. Hype och sälj kan inte vara offentliga institutioners kärnuppdrag. I längden sviker det både publiken och konsten.

Det är svårt att närma sig ett verk om man först måste vada genom ett hav av merchandise.

Lotta Ilona Häyrynen är frilansande kulturskribent och redaktör för Nya Mitten