Drömmen om ett värdigt liv

Małgorzata Mirga-Tas utställning Suno Mangie Dzialas/Jag har en dröm på Göteborgs Konsthall är ett starkt vittnesmål över den romska minoritetens sorgliga historia och samtid, som också synliggör en rik och färgstark kultur där glädje och gemenskap har en given plats. Kerstin Parker uppskattar de många lagren i en utställning som väcker känslor, tankar och frågor.

Fram till den 16 april visas Suno Mangie Dzialas/Jag har en dröm av den polsk-romska konstnären Małgorzata Mirga-Tas på Göteborgs Konsthall. Det råder hård konkurrens om att få ställa ut Mirga-Tas konst och det faktum att hon har kommit till Göteborg har beskrivits som både sensationellt och en triumf för konsthallen. Det är första gången hennes verk visas i Sverige och Skandinavien.

I fjol presenterades utställningen Re-enchanting the World av Małgorzata Mirga-Tas i den polska paviljongen på Venedigbiennalen. Hon var då den första romska konstnär som fått representera ett land i biennalens 120-åriga historia. I Re-enchanting the World täcktes paviljongens väggar från golv till tak av textila kollage. I ett rum i Göteborgs Konsthall visas en film från biennalen där besökarna kan se hur arbetet med de monumentala verken växte fram. I filmen berättar Mirga-Tas också om kvinnorna som gestaltas, som till stor del är hennes egen familj och vänner.

På Göteborgs Konsthall får besökaren återigen möta Mirga-Tas mamma, kusiner, andra släktingar och vänner i det vardagliga livet i byn Czarna Góra i Tatrabergen på gränsen mellan Polen och Slovakien. Det är fokus på kvinnorna och deras dagliga arbete och sociala liv. Den centrala delen av Jag har en dröm består av en serie nya textila verk som porträtterar svensk-romska aktivister och samhällsdebattörer. Dessa verk, som är disponerade i konsthallens stora sal, skildrar romsk historia i Sverige från de vita bussarna i slutet av andra världskriget till de kvinnliga aktivisterna och svensk-romska familjers svåra kamp för ett värdigt och normalt liv. Verken är stora kollage av tyger, smycken och målningar. Många gånger använder Mirga-Tas de porträtterade personernas egna kläder vilket gör konstverken än mer verklighetstrogna och levande. I den nya serien utgår Mirga-Tas från gamla fotografier och i utställningstexterna får vi läsa om specifika människoöden såsom om de två unga flickorna Brzezinska som lyckades hålla sina romska identiteter hemliga och på så vis kunde åka med de vita bussarna till Sverige. Vi möter Rosa Taikon, Diana Nyman och Singoalla Millon. Rosa Taikon och hennes syster, författaren och människorättskämpen Katarina Taikon, blev bland de främsta samhällsdebattörerna (i sin generation) i Sverige. Singoalla Millon, som var en skicklig spådam, ägnade hela sitt liv åt att kämpa för romers rätt till bostad och utbildning. När hon föddes fick romer inte bo i hus i Sverige. Det var först på 1960-talet som Millon kunde flytta in i ett hus i Göteborg där hon sedan levde fram till sin död 2020.

Den enda kritiken som kan framföras handlar om de ojämna utställningstexterna. Ibland är de informationsrika såsom inledningsvis vid verken som skildrar tiden vid andra världskrigets slut och vid de nämnda aktivisterna, men vid ett flertal verk är informationen bristfällig. Den stora bilden av familjen Dimitri till exempel beskriver inte den svåra tillvaron i tält året runt på Hisingen i Göteborg. I boken Vi är romer (av Cecilia Köljing och Sofia Hultqvist, skriven i samband med den prisbelönta utställningen med samma namn) berättar dottern Maria Dimitri om hur de gång på gång försökte få en lägenhet, men hela tiden blev nekade. Ingen ville ha romska hyresgäster trots att fadern var företagare och båda föräldrarna hade inkomster. Även om Vi är romer går att köpa på plats, och ett exemplar ligger framme i utställningen, saknas mer lättillgänglig information. Så är också fallet i det andra rummet där de textila verken berättar om Mirga-Tas privata sfär. Vid ett flertal bilder står endast namnen på personerna med, ibland med ett tillägg i form av en oöversatt strof eller mening. Vid några tillfällen står kortfattade förklaringar på engelska. Konsthallens kunniga och engagerade värdar kompenserar förvisso för frånvaron av uppgifter, men det hade varit relativt enkelt att lägga till korta texter där dessa saknas. Då hade informationsdelen av utställningen blivit mer konsekvent. Något som väger upp är den interaktiva delen där besökarna i alla åldrar, med eller utan vägledning, kan vara med och skapa ett textilt kollektivt collage i projektet Vi syr framtiden som en del av utställningen. Det finns också möjlighet att göra collage av färgstarka och mönstrade papper.

I sin helhet är Jag har en dröm en storartad utställning med olika lager och aspekter. Utifrån ett feministiskt minoritetsperspektiv berättar Mirga-Tas om romernas historia över nationsgränser, kulturarv, identitet, aktivism och kamp. Hon visar upp vardagslivet i bergsbyn där kvinnor syr kläder, samtalar, röker och hänger tvätt bland katter, hundar och höns. Med sin konst är det som om Mirga-Tas öppnar en okänd dörr till romernas värld, en värld som, sorgligt nog, i hög grad har existerat vid sidan av samhället i stort och som har präglats av diskriminering och utanförskap. Det är en tragedi, en förlust för alla parter och ett gigantiskt misslyckande från samhällets sida. Jag har en dröm väcker många känslor, tankar och frågor och det går att förmoda att det är ett av utställningens mål. Som konstnär och aktivist har hon som syfte att motverka antiziganistiska stereotyper och fördomar; hon strävar efter att föra fram ett budskap och förändra världen. Mirga-Tas konst blir ett vittnesmål över den romska minoritetens sorgliga historia och samtid, men den synliggör också en rik och färgstark kultur där glädje och gemenskap har en given plats. Den fångar rörelser, känslor och stämningar. Och den ger romerna upprättelse.

Kerstin Parker

K.P. är frilansjournalist, författare och har en magisterexamen i historia.