På arkitekturbiennalen är utställningen ett laboratorium

Vartannat år hålls världens största arkitekturutställning i Venedig. Formatet i sig är ett pågående experiment – men vad är det som testas? Carin Kallenberg besöker en arkitekturbiennal som ställer högre krav på besökaren än vanligt, men som elegant knyts ihop av huvudcuratorn Lesley Lokko.

”Arkitekturutställningens kultur måste förändras”, säger hon.

När 2023 års upplaga av arkitekturbiennalen i Venedig invigs under namnet The Laboratory of the Future är det med ett klarsynt och kraftfullt invigningstal av huvudcurator Lesley Lokko. Inför ett internationellt pressuppbåd påpekar den skotsk-ghananska arkitekten och författaren att förändring behövs. Från de medverkande utställarnas håll – och från publikens.

Arkitekturvärlden har en speciell relation till sina utställningar. Byggnadsverk får i regel inte plats inne i gallerier, i ramar eller på podier. Så att ställa ut arkitektur handlar om hur man visar något som saknas. Konventionellt brukar ett batteri av representation användas: ritningar, bilder, foton, modeller, texter och deras mer digitala arvtagare. Oavsett teknik bildar arkitekturutställningen en direkt, platsspecifik, visuell och offentlig plats som etableras mellan curatorn, publiken och utställarna. Utställningen är och har varit viktig för att testa, sprida och reflektera över vad arkitektur är eller vad det bör vara. De är dessutom i sig en form av arkitektur, även om vi inte alltid tänker på dem som det. Åtminstone om vi med arkitektur menar hela repertoaren av rumslig gestaltning, oavsett storlek eller grad av permanens. Ett uråldrigt monument eller en tillfällig scenografi – båda är en arkitektonisk, rumslig gest.

Den 300 meter långa hallen Arsenale i Venedig råkar vara både monument och scenografi. I repfabriken från 1100-talet och den närliggande paviljong-parken Giardini hålls vartannat år arkitekturvärldens största firmafest. Men biennalen är också en av dess viktigaste arenor för att testa och diskutera idéer. Som formuleras inte bara i ord, utan också i rumsliga gester: utställningar. Som trots sin flyktighet blir en del av historieskrivningen.

Därför är det mer än bara en nyhet för stunden att årets arkitekturbiennal bryter den ingrodda vanan att utgå från det globala väst. Under Lesley Lokkos curatorskap sätts Afrika och den afrikanska diasporan i centrum. ”Arkitekturfältet har historiskt dominerats av en enda röst”, påpekar hon, ”en röst vars kraft och räckvidd ignorerat stora delar av mänskligheten. Ekonomiskt, kreativt, konceptuellt – som om vi bara har lyssnat och talat på ett språk”. Lokko understryker även hur en biennal blir till, att det är ett samarbete. Hon pratar om det osynliga arbete som utförs innan, bakom och under, det man som besökare inte ser men kan ana i kulisserna.

Ett konkret exempel är hur stora utställningar producerar mycket avfall. Redan i inbjudan bad Lokko utställarna att försöka minska biennalens klimatavtryck genom att noga fundera igenom gestaltningen, och att i större utsträckning använda media som film, projektioner och teckningar. Den principen har också utmanat arkitekturbiennalens slentrianmässiga resursförbrukning genom att återanvända material från förra årets konstbiennal. Ingen liten sak på en plats där minsta skruv behöver anlända, och avlägsnas, per båt och till fots.

En film i monumentalformat är det första besökaren möter i Arsenale. Rörlig bild återkommer sedan i utställningarnas alla delar. Skärmar infogade i modeller, hängandes från taket, som hela väggar, infällda i små gluggar och utbredda över marken som enorma mattor. De vänder sig direkt till betraktaren. Först ut är Those With Walls for Windows av poeten och konstnären Rhael ”LionHeart” Capes som, bärandes ögonbindel, för ett resonemang kring karnevalen som temporärt experimentellt rum. Publiken manas till förändring, arkitekturen att stå till svars för sina brister.

Att visa rörlig bild i stället för ritningar eller modeller på arkitekturbiennalen är egentligen inte nytt i sig. Men den förment neutrala, objektivt betraktande kameran är som förbytt.

Det är tydligast i installationen Pilbara Interregnum: Seven Political Allegories av Grandeza Studio som visas i ett mörklagt, ovalt rum. Den är videobaserad, ja, men det är inte en passiv ruta besökaren placeras framför. En huvudskärm i mitten flankeras av två inåtvinklade sidoskärmar med en stor landskapsmodell framför. Kompositionen gör att betraktaren hamnar mitt i en brännpunkt, konfronterad från fyra håll. Innehållet samspelar med den rumsliga gestaltningen på ett omedelbart sätt. På den vänstra sidoskärmen står en berättare med ryggen mot oss, oengagerad och inåtvänd. Rösten redogör för ”hur det ligger till” med bryningen av värdefulla metaller i Pilbara i nordvästra Australien: nya teknologiska och ekonomiska möjligheter. På den högra sidoskärmen framträder en annan gestalt, vänd mot oss, men maskerad i en knallrosa luva. Som kommenterar gruvbolagens beskrivning av ökenlandskapet som orört och obebott, fritt fram att skörda. Det ignorerar ju att platsen varit bebodd och använd i årtusenden. I mitten blandas 3d-modelleringar av topografin med dokumentära bilder på hur uråldriga (och heliga) stenformationer förvandlas till rökmoln av prospektörernas dynamit. Den guldglimrande modellen framför skildrar en annan möjlig väg: ett konstruerat, kultiverat landskap. En spekulation kring hur en framtid där arkeologiska perspektiv och respekt för det förflutna kan kombineras med dagens – och morgondagens – behov.

På flera sätt anger projektet tonen för biennalen som helhet. Granskningar av exploatering av naturresurser, kulturer och ekosystem som inte väjer för de dilemman som samhället står inför. Temat är lika starkt i Thandi Loewensons etsningar The Uhuru Catalogues som skildrar processen för utvinning av litiumbatterier. Verket blottlägger hur en plats offras för att en annan ska bli klimatsmart.

Arkitekturens egna mediakonventioner och arkivobjekt kompletteras här på nya sätt. På biennalen blandas levande material med vävar, fullskaleinstallationer, och hastigt uppspikat researchmaterial. Jord plockas in i utställningen nästan som en artefakt. Fantasi, futurism – ibland hoppfull, andra gånger med en distanserad melankoli. Och kartor, massor av kartor. Användningen av dessa grepp är dock inte nyckfull och kollageartad. Materialhanteringen är en mycket medveten del av det innehåll som förmedlas.

Ett exempel är hur naturvetenskapliga förhållningssätt och metoder används. Paulo Tavares och Autonomas researchprojekt Trees, Vines, Palms and Other Architectural Monuments är ett samarbete med arkeologer. Det visar hur träd i Amazonas har kultiverats och formats av urfolk i århundraden och skogen därmed är att betrakta som en sorts levande arkitektur. En biologisk kulturmiljö, om man så vill. Därför borde den, ironiskt nog, åtnjuta ett ännu starkare juridiskt skydd mot skövling än ”naturlig” natur. Projektet får ytterligare resonansbotten i relation till de medverkande från Sverige, som White arkitekters installation om skogsbruk och träbyggande i Skellefteåtrakten eller Joar Nangos samiska arkitekturbibliotek Girjegumpi som brer ut sig i den nordiska paviljongen.

Flera av de nationella paviljongerna (med övervägande europeisk representation) har valt att borra i sin egen biennalhistoria. Tyskland visar Open for Maintenance, ett återbruksexperiment som ställer ut material från 2022 års konstbiennal. Slangar, rör, träplankor och högar med papp fyller rummet. Paviljongen blir ett eget litet närsynt laboratorium, som pendlar mellan process och objekt genom en serie programpunkter under sommaren.

I den lettiska paviljongen märks i stället ekot av den första Venedigbiennalen dedikerad till arkitektur, The Presence of the Past. Då, 1980, byggdes en sjuttio meter lång ”gata” upp i Arsenale med fasader ritade av olika arkitekter. Varje fasad var ett slags skyltfönster bakom vilket arkitekterna visade sina projekt. Nu, 2023, har letterna byggt upp en mataffär, komplett med kassa, korgar och varor i papp. Bland dem kan besökaren ”handla” något av de 506 nationella paviljongkoncepten från de senaste 10 biennalerna. I en stor kundvagn ligger ett berg av fejk-ägg att kasta i runda hål över hyllorna för att rösta på tidigare koncept. Det hela resulterar mest i att kunderna råkar ägga varandra.

Tramset är ett ganska skönt avbrott. Men här finns också en påminnelse om frågor biennalen tidigare haft på agendan. Idéer om lokalförankrad gemenskap och hållbarhet cirkulerade på 2016 års version, curaterad av den chilenska arkitekten Alejandro Aravena, men föll då i en fälla av uppräkning och sammanfattning. Årets version leker på ett mycket mer övertygande sätt med hur arkitektur förmedlas och formar oss. I Lesley Lokkos biennal visas, snarare än redovisas, arkitekturen och dess gemensamma projekt. Den betraktar världen från en annan punkt än sina senaste upplagor på ett sätt som ställer högre krav på besökaren. Men som potentiellt ger en annan utväxling.

Många utställda verk är prövande, men Lokko knyter elegant ihop det hela med sina skrivna ord. Det är en fröjd att i utställningsrummet möta text som inte är ett hopkok av floskler. Hennes introduktion är välformulerad och berörande. På samma sätt är innehållet i utställningarna ett välbehövligt steg bort från visuella klyschor.

Carin Kallenberg