Dialoger om mode bortom mode

Modesystemets förändringar sedan 1990-talet har medfört att gränsen mellan modevärlden och konstvärlden alltmer överskridits. Göteborgs konstmuseums utställning Dialoger. Mode bortom det bärbara är inte bara en utställning om dialogen mellan mode och konst, utan erbjuder också en möjlighet för museibesökaren att träda in i konstnärernas och museiarbetarnas tankevärld.

Mode tar nu alltmer plats i den samtida konstvärlden genom utställningar på konstmuseer av bland andra designers som John Galliano, Alexander McQueen, Husseil Chalayan, popmodeikonen Thierry Mugler och många andra. Metropolitan Museum of Art i New York har med hjälp av sina skickliga curatorer som bland andra Harald Coda och Richard Martin varit avgörande för att kritiker och publik börjat acceptera mode som en egen konstform. Victoria & Albert i London, med världens största samlingar av kläder och mode, tog bort den historiska auran kring dräkt och kläder från sina jättestora modeutställningar genom att visa kreationer av verksamma designers. Dessa så kallade blockbusters turnerade sedan ofta till andra museer i Europa och USA. Även utställningar med konstnärer som använt mode som inspiration till bildmässigt eller skulpturalt skapande blir allt vanligare under de senaste decennierna. Den stora utställningen Impressionism and Fashion på Musée d’Orsay 2012 i Paris är ett exempel på detta. Utställningen Garmenting: Costume as contemporary art på Museum of Arts and Design i New York 2022 visar kläder som skapats av ett trettiotal konstnärer. Utställningen är ett  spännande inlägg i debatten konst och mode, eftersom det ännu inte finns någon konsensus bland kritiker om mode kan betraktas som konst.

Göteborgs hundraårsjubilerande konstmuseum har bland årets jubileumsutställningar även iscensatt en spännande utställning med modetema som aktualiserar denna förändring på ett oväntat vis. Museet har bjudit in fyra väletablerade modeskapare att ställa ut egna verk i dialog med konstverk i museets samling. Curator för utställningen Dialoger. Mode bortom det bärbara har varit Per Dahlström med Andrea Hasselrot som co-curator. Den öppnade 14 maj och kommer att visas fram till 7 januari 2024.

Sandra Backlund, Martin Bergström, Helena Hörstedt och Diana Orving är de utvalda svenska modekonstnärer som fått möjlighet att skapa tre textila skulpturer och en konstinstallation i två delar som nu visas på utvalda platser i museet.  

Sandra Backlund och Diana Orving har inspirerats av två verk i museets skulpturhall. Sandra Backlund tar utgångspunkt från Louise Nevelsons Totem 1 (1959) och Diana Orving från Henry Moores Familjegrupp (1947).

Sandra Backlunds skulpturalt uppbyggda obelisk av stickat material med tillbehör heter Dialogue tricoté I (Stickad dialog I) och är formmässigt tydligt inspirerad av Louise Nevelsons närstående monokroma totempåle av trä. På fönsterväggen intill hänger ett kompletterande verk av Backlund av samma ljusa garn som obelisken men här till formen likt ett upplöst garncollage, Dialogue tricoté II (Stickad dialog II). Med sina organiskt stickade dialogkoncept visar Backlund att när modeskapandet utvecklas och lämnar den klädda fysiska kroppen, bortom materialets struktur, textiliernas vikt, skärningens restriktioner, så är inte objektet längre en representation av kroppen utan kan fortsätta att existera som ett objekt i sig själv, ett konstverk.

Litet längre in i skulpturhallens långsmala rum hänger Diana Orvings verk Women and Children (Kvinnor och barn) ovanför den öppna sluttande trappan ner till museets entrévåning. Fem suggestiva kvinnofigurer med spädbarn i juteväv, inspirerade av Henry Moores harmoniska lilla fyrfigursgrupp i mjukt rundade former, Family Group (Familjegrupp) (1947) svävar ovanför trappan. I en visuell dialog finns inte samma krav på interaktion mellan konstverken som i en talad. Konceptet inbjuder i stället betraktaren att reflektera över hur det skapande rummet förändras när nytillkomna konstverk förs in och påverkar atmosfären. Orvings fritt hängande jutevävsfigurer förskjuter onekligen besökarens fokus och den rumsliga upplevelsen av hennes hängande skulpturgrupp kontrasterar mot Moores lugna och sammansatta familjeidyll. 

De nya platsspecifika verken skapar här utrymme för en mer inkluderande upplevelse eftersom släktskapet alltjämt är starkt mellan de tidigare utställda verken och de nytillkomna.

Martin Bergström har delat upp sitt verk i två separata visuella installationer på våning 5 och 6 i museet. I sal 4 på våning 5 hänger det tyske 1600-tals konstnären Ottmar Elliger den äldres (1633–1670) färgrika blomsterstilleben: Krans av blommor och frukt med mittgrupp efter Rubens (1656). Bergström har inspirerats av denna praktfulla målning, som även ramar in en kärleksscen med Afrodite, till en del i verket Wreath (Krans).  Denna del omfattar fem rumsstora tygstycken av mönstertryckt sidenorganza med färgrika blomster- och växtmotiv. Bergström har printat mönster på en tunn textil som likt hinnor hänger lager på lager.

Den andra delen av Wreath befinner sig på våning 6 i sal 29. Det är en mycket poetisk videoinstallation med en naken mansperson som glider omkring mellan de tygstycken som visas den tidigare delen av verket. Videoverket i dialog med Auguste Rodins nakna mansskulptur Den förlorade sonen, 1889 är samtidigt en fin variation på kärleksscenen i Elligers målning. Bergströms flerdimensionella verk har en kreativ symbolik som förenar kärleksmotiv med natur och herbarieromantik. Resultatet är en konst som är långt bortom det bärbara men samtidigt framåtblickande mot fler spännande kopplingar mellan mode och konst.

Helena Hörstedts verk i Sal 15 på plan 6 Folded Tears (Veckade tårar) är en textil skulptur som består av svarta sinnrikt veckade sidenband av olika slag som har flätats samman och  placerats i en hög mellan två väsensskilda verk av Berit Lindfeldt. Lindfeldts två skulpturverk Chest Construction (Bröstbygge) (1986) och Nature Morte (2019) är framställda i korroderad järnplåt respektive bemålad masonit och kontrasterar påtagligt mot Hörstedts kroppsligt böljande textilskulptur. Gemensamt för konstnärerna är att de har införlivat känslor av sorg i konstskapandet där varje konstverk har sin egen sorgerytm. Resultatet av dialogen blir något nytt och förmedlar en känsla av en slutenhet som är själva essensen av mötet mellan de två konstnärernas verk.

Utställningen är i sin helhet ett gott exempel på det som många museer så hett eftertraktar idag, att hitta former för hur besökaren skall involveras i den kontext som utställningarna erbjuder.  Dialoger. Mode bortom det bärbara är inte bara en utställning om mode bortom mode, utan samtidigt en unik möjlighet för museibesökaren att träda in i den tankevärld som såväl konstnärer som museiarbetare arbetar i när utställningar skapas. Det kräver en smula mer än en visuell konsumtion av föremål och texter i en utställning, men ger desto större fördjupning av upplevelsen.

Till utställningen finns också en utförlig katalog med utmärkta intervjuer av de fyra konstnärerna.

Lennart Palmqvist