Milslångt mellan natur och kultur på Evolutionsmuseet

Människans relation till naturen belystes i en rad sammanhang under 2023. Konsthallar och museer över landet producerade utställningar på temat såsom Akvarellmuseets Animal Kingdom (föremål för en essä i Utställningskritik), Alma Lövs Present Nature, Färgfabrikens whatever lives bends down och Uppsala konstmuseums Landscaping – mötet mellan människa och natur. Det kan ses som en naturlig följd av klimatkrisens akuta situation, som kräver nya tankesätt och förhållningssätt till djur och växter. Men också en insikt hos konstnärer och konst- och kulturhistoriska museer att det som schablonartat kallas för ”natur” inte längre kan behandlas som någonting bortanför kulturen, utan snarare som en intrikat del av denna. Jag blir påmind om filosofen Donna Haraways begrepp naturkultur i dessa sammanhang. Ett fantasieggande begrepp som trots, eller kanske på grund av, sin enkelhet med det borttagna mellanrummet mellan natur och kultur skapar förutsättningar att tänka kring växter, djur och människor som ett. Detta så kallade posthumana perspektiv utmanar människocentrerade narrativ och har blivit allt vanligare inom såväl humanistiska som konstnärliga forskningsområden.

Jag tillhör själv skaran av konstvetare som intresserar mig för hur djur och växter har gestaltats historiskt. Naturvetenskapliga discipliner har gett upphov till en rad gestaltningar i form av uppstoppade djur, dioramor, zoologiska och botaniska illustrationer. Dessa representationer rör sig mellan det konstnärliga och det naturvetenskapliga och kan ge en hel del nycklar till att förstå människans relation till djur och växter ur ett historiskt perspektiv. Men föremålen i sig bär förstås också på en historia. Traditionellt sett är det naturhistoriska museer som tar hand om denna typ av föremål; museer som förväntas visa och representera natur i någon utsträckning. Om nu konst- och kulturhistoriska museer i större utsträckning närmar sig naturkultur som ett sätt att tänka nytt kring människans relation till naturen, hur ser det då ut på de naturhistoriska museerna?

Denna fundering tog jag med mig till den zoologiska avdelningen på Evolutionsmuseet i Uppsala. En naturhistorisk institution i en stad som redan förvaltar ett tungt naturvetenskapligt arv med Carl von Linnés forna tjänstebostad, botaniska trädgården och anatomiska teatern, för att bara nämna några exempel. Museets samling innehåller över fem miljoner föremål bestående av mineraler, växter, djur, svampar, fossiler och är en del av Evolutionsbiologiskt centrum vid Uppsala universitet. Samlingarna visas upp i två separata hus, i en zoologisk och paleontologisk avdelning. Det är ett, med museets egna ord, ”klassiskt naturhistoriskt museum”. Museet väckte mitt intresse just på grund av den stora samlingen med så kallade naturalier; bland annat uppstoppade och konserverade djurdelar. I ett tidigare nummer av Utställningskritik recenserades museets utställningar av Pia Cederholm, och jag vill här lägga till ett perspektiv genom att fokusera på hur naturen iscensätts på den zoologiska avdelningen.

Väl på plats på Evolutionsmuseet, tar jag mig upp för tunga stentrappor till avdelningen för zoologi som har delats i svensk och utländsk fauna och vänder mig till den förstnämnda. Utställningsrummet, som renoverades 2016, har uppenbarligen skapats eller återskapats i en klassisk museologisk anda. Glasmontrar med gråa lister utgör utställningsrummets mitt och jag rör mig som i en rektangel i avlånga korridorer runt montrarna. I montrarna står hundratals uppstoppade djur, sorterade efter släkte. Små handskrivna etiketter fastklistrade på podier som djuren står på, informerar mig om det latinska och svenska artnamnet, dess kön samt årtalet som djuret samlades in. Jag möter en mängd svenska djurarter; alltifrån smågnagare som skogsmöss, till renar, fjällrävar, sälar, tjädrar, sidensvansar och laxar. På klassiskt zoologiskt vis får besökaren se honor, hanar och ungar, så att betraktaren ska få en uppfattning om utseendemässig utveckling och könsskillnader. Ett antal djur har stoppats upp så att deras beteenden skildras: en bäver gnager på en trädstam, en fladdermus hänger uppochner och en ekorre håller ett ekollon mellan sina framtassar. Och visst gör det någonting med mig att se de uppstoppade djuren på så nära håll, att få se vildsvinets grova hårstrån, lodjurets klor eller tjäderns fjäderdräkt. Det är väl det som är tjusningen med uppstoppade djur, att få komma nära och betrakta djuren villkorslöst.

Men redan här blir jag fundersam till utställningsrummet. Med grått golv, ljusblå väggar och grå montrar förefaller rummet kliniskt. De grå montrarna är kompakta och sluter in de uppstoppade djuren. Monterglasen är symmetriskt uppdelade vilket bidrar till att intrycket blir mekaniskt och livlöst. En del väggar är dekorerade med fotografier föreställande olika naturområden och i vissa montrar är väggarna färgglada, men det hjälper föga. Den stela inramningen förstärker känslan av att de uppstoppade djuren är just forskningsobjekt, där taxonomin vägleder, ordnar och förklarar vad det är besökaren ser.

På det övre planet i utställningsrummet, som är byggt ovanpå montrarna, möts jag av en annan syn. Mellan tomma hyllplan står koraller, svampdjur, maskar och tagghudingar utställda i glasburkar, som utan vidare förklaringar är svåra att ta sig till. Det uppstår genast en hierarki mellan ryggradsdjuren en våning ner och de ryggradslösa djuren en trappa upp. För till skillnad från de tre söta rådjurskiden som lagts på en gräsbädd på våningen nedanför, är det här organismer konserverade i glasburkar. Så ser de gamla samlingarna ut, men var har den samtida forskningen från Evolutionsbiologiskt centrum tagit vägen? Att med olika pedagogiska hjälpmedel – film, ljud, kartor, biotoper, vad vet jag – illustrera hur dessa ”annorlunda” djurarter fungerar och interagerar med ekosystemen hade kunnat hjälpa besökaren att förstå organismerna på ett mer komplext sätt. Med en blick på museets program på hemsidan anar jag att kunskapen kommer fram i föreläsningar och visningar, men det hjälper inte mig på plats i utställningssalen.

Som historikern Keith Thomas visar i Man and the Natural World (1983) har binära strukturer som vacker–ful, ätbar–oätbar, tam–vild och nyttig–onyttig avgjort hur olika djurarter värderats i västerländsk kultur. Länge uppfattades domesticerade djur som mer ”civiliserade” än vilda och stod således närmare kulturen, medan insekter, amfibier och reptiler ofta betraktades som särskilt frånstötande. Till och med Carl von Linné kunde beskriva djurarter i termer av att de var ”äckliga”. Hur plattmaskarna och ringmaskarna presenteras spelar roll eftersom museet annars riskerar att återskapa uråldriga idéer om djurarter som mer eller mindre ”natur”.

Lite längre in i utställningsrummets övervåning ryggar jag till. På det nedersta hyllplanet, nästan som om museet velat gömma undan det kanske mest anmärkningsvärda i samlingen, hittar jag en blåvalshjärna. Hjärnan ligger i en stor glasburk och bredvid står bland annat en älghjärna, en grishjärna och en isbjörnshjärna. Återigen lämnas besökaren med en etikett på burken som informerar om innehållet. På hyllan ovanför står en katt med uppsprättad buk inlagd i en glasburk. Katten har placerats vertikalt i burken, med tassarna och huvudet uppåt. Morrhåren, tänderna och pälsen är intakta. Huvudet är böjt uppåt så att ansiktet döljs för betraktaren. Med buken uppsprättad synliggörs blodådrorna och organen. Det är en chockerande syn, inte minst eftersom katten fortfarande ser levande ut. Avsaknaden av texter eller annat pedagogiskt material gör intrycken av hjärnorna och katten desto mer omskakande. Djuren, som på det nedre planet gestaltats på ett sätt som åtminstone erinrar om levande djur, har brutits ner i sina beståndsdelar.

Jag funderar över den etiska aspekten att ställa ut djurs innanmäten, särskilt när det görs utan någon form av kontext. I bitar kan djuren omöjligen betraktas som subjekt. Om det åtminstone hade funnits information kring hur dessa delar tillskansades, av vem och varför de ställs ut hade museet kunnat rama in djuren på ett annat sätt och dessutom synliggöra människans och naturvetenskapens del i att omvandla djuren till forskningsobjekt. Utan detta, tycks museet kommunicera både neutralitet och likgiltighet inför de utställda djurdelarna.

Några hyllplan längre bort har ett antal foster lagts in i glasburkar. Ett litet hästfoster är ihopkrupet i glasburken som om det vore kvar i livmodern. Till höger om fostret syns ett par igelkottsfoster och precis intill övre delen av ett lårben. Etiketten säger ”Lårben av människa”, daterat till 1901. Ja, vems lårben ligger inne på Evolutionsmuseet? På hyllplanet nedanför står ett organ i en glasburk som jag inte kan uttyda vad det är, men enligt etiketten är det ”Homo sapiens”. Jag skrattar nästan till över etikettens, visserligen korrekta, men återhållsamma beskrivning. Det skapas en märklig distansering från människosläktet; som om det inte vore en bit människokropp som presenterades. I bästa fall har de mänskliga kvarlevorna placerats på hyllan i avsikt att påminna besökaren om människans plats bland djurarterna, i sann evolutionshistorisk anda. Men hur lårbenet och organet kopplar an till hästfostret eller igelkottsfostrena bredvid går mig förbi. I en stad som Uppsala, som redan gjort sig känd för sin rasbiologi, skulle jag föreslå en mer genomtänkt och respektfull placering av människoalster.

Något matt efter intrycken tar jag mig vidare till avdelningen för utländsk fauna, som museet kallar det. Här är de uppstoppade djuren sorterade efter typ av vegetationsområde som de olika djurarterna lever i, såsom tundra, tempererad skog, tropisk och temperad gräsmark. Längre texter har tryckts till varje vegetationsområde, där växtligheten och delar av djurlivet inom områdena förklaras. Den pedagogiska ansatsen blir tydligare, samtidigt som jag upplever texterna som tillägg till montrarna snarare än som en del av utställningsrummet.

I den här avdelningen tycks världen ha trillat ner i montrarna. Det första besökaren möter till vänster om ingången är en brokbock, följt av en nandu, en grå jättekänguru och en lama. Tropiska och färggranna fåglar står uppradade i flera montrar och stora kattdjur som lejon, leoparder och tigrar finns representerade, liksom schimpanser och silkesapor. Det är en imponerade samling, där ett flertal av djuren dessutom stoppats upp på ett skickligt sätt: tre tvättbjörnar ser ut att leka kring en trädstam, en näsapa hänger från en gren och en tigerorm slingrar sin kropp kring en mindre trädstam. Men precis som i rummet för svensk fauna har djuren radats upp i kompakta montrar med grå lister och symmetriskt uppdelade fönster. Det uppstår en udda kontrast mellan de till synes levande djuren och det kliniska utställningsrummet, som utplånar alla tankar på liv.

I en av glasmontrarna står en uppstoppad puma tillsammans med vad som på avstånd liknar en korg. Jag går närmare och läser etiketten: welwitschia mirabilis. Det säger mig ingenting, och eftersom ingen ytterligare information finns tillgänglig tar jag fram mobilen och googlar. Det visar sig att det inte är en korg utan en ökenväxt och den enda levande arten inom släktet welwitschiaväxter. Växtdatabasen The Gymnosperm Database informerar mig om att den kan bli upp till 1 500 år gammal. Det är en hisnande tanke, att den till synes intetsägande växten skulle ha grott och andats i århundraden, oändligt mycket längre än ett människoliv. Jag läser vidare på etiketten och får reda på att den hittades i Mossamedes, Angola, varefter den köptes från det botaniska museet i Coimbra, Portugal 1894. Med några fåtal ord vävs växtens historia och det nära sambandet mellan naturvetenskapliga samlingar och Europas forna kolonialvälden ihop. Det koloniala förflutna träder fram, men mellan raderna. Här finns möjligheten för Evolutionsmuseet att vara transparenta med den naturkultur som faktiskt visas i montern; där växtens och människans historia sammanflätas. Den mäktiga welwitschiaväxten står tills vidare själlöst i montern.

Den klassiska naturhistoriska utställningsformen som visas på Evolutionsmuseet fyller förstås en viktig funktion i många avseenden. Besökaren får se mängdvis av djurarter från olika delar av världen, och får en uppfattning om djurens storlek, utseende och område de lever i. Men frågan är vad vi behöver för kunskap i en tid när djurarter utrotas i alarmerande hastighet. I de zoologiska utställningssalarna upprätthålls i min mening status quo genom att naturen förblir någonting avlägset från människan. Mellanrummet mellan natur och kultur, som Haraway försöker minska med begreppet naturkultur, ter sig milslångt. Naturkultur förutsätter just att gränsdragningarna mellan människa, djur och växter skakas om, samtidigt som det skapar bryggor mellan olika kunskapsfält. Att arbeta med naturkultur på en plats som Evolutionsmuseet skulle innebära att göra samlingarna och utställningsrummen mycket mer komplexa; filosofiska, konstnärliga och etiska perspektiv skulle kunna vävas in i det som så förenklat kallas för naturhistoria.

Text och foto: Sara Andrén

Sara Andrén har en masterexamen i konstvetenskap och är verksam som konstpedagog och producent.

Vidare läsning

Haraway, Donna, The Companion Species Manifesto: Dogs, People and Significant Otherness (Chicago: Prickly Paradigm, 2003).

Thomas, Keith, Man and the Natural World: Changing Attitudes in England 1500–1800 (London: Allen Lane, 1983).