Slarvigt och obegripligt i ”Häxor”

Utställningen ”Häxor” på Historiska museet blandar illa utförda AI-bilder med slarvig historiegestaltning. Det färdiga resultatet är inget för den som är känslig för detaljer och historisk autenticitet, menar Karolina Uggla.

Då jag recenserade utställningen Aquanauts så som den visades på Östergötlands museum i Linköping för ett drygt år sedan hade jag vissa farhågor om offentliga museers kompetens att hantera utställningar skapade av externa, fristående producenter. Dessa farhågor besannades när jag besökte Häxor på Historiska museet i december 2024, en utställning med delvis samma upphovspersoner och produktionsteam som Aquanauts.

Historiska museet är en del av myndigheten Statens historiska museer (SHM) som ”har till uppgift att främja kunskapen om och intresset för Sveriges historia och att bevara och utveckla det kulturarv som myndigheten förvaltar.”

Museet har valt att köpa in en färdig produktion till sitt utställningsutbud, vilket i sig inte är något att anmärka på. Men man kan ställa sig frågan om just Häxor har vad som krävs för att leva upp till myndighetens uppdrag. 

Malin Michea har i Arbetet redan skrivit om utställningens synligt slarviga användning av AI-genererade bilder, och jag ställer mig helt bakom den kritiken efter ett besök i utställningen. Ett av nyorden 2024 var det engelska ordet ”slop” – dvs AI-skräp eller sörja. Vi har blivit vana vid att se illa översatta, AI-genererade texter på diverse plattformar, och i billig marknadsföring syns bilder på snygga, unga människor med sju fingrar och två vänsterben. De publikt tillgängliga AI-verktygen var kul när de kom och det var många som inte kunde låta bli att använda dem till både det ena och det andra. Sådana verktyg kan absolut ha en plats i kreativa processer som ett sätt att skissa och testa olika lösningar. Men än så länge bör AI-genererade texter och bilder utgöra just processverktyg, för slutprodukten behöver kontrolleras av människor, åtminstone om man vill visa respekt för sin publik. 

De illa utförda AI-bilderna är tyvärr bara en del av problemet. För att tränga in i en medeltida och tidigmodern bildvärld krävs tid och pedagogiska nycklar både från museet och publiken. På Historiska museet har salar med medeltida konst på plan 1 fått ge plats åt Häxor. Det är olyckligt, för de altarskåp och träskulpturer som vi nu inte får se mycket av säger betydligt mer om hur de människor som Häxor försöker ge röst åt tänkte och kände än vad några AI-genererade bilder gör. 

Utställningen inleds med ett bakgrundskapitel om häxprocessernas när, var och hur. Detta berättas på större vepor och med utställningens grundelement: pyramidformade textmoduler krönta av upplysta fotografiska bilder. Dessa porträtt är, liksom övrigt bildmaterial i utställningen, AI-genererade. Motiveringen: att ”ge de drabbade ett ansikte” i en tid då inga kameror fanns.

Bilderna med sepiafärgade, korniga och raspiga filter för tankarna till tidigt fotografi från 1800-talet. Textvepor och rumsliga informationsmoduler är ett väldigt traditionellt utställningsberättande, och det förvånar mig att utställningen säljs in som ”nyskapande”. Ännu mer förvånande blir det i nästa rum där man efter en film, som antagligen är utställningens mest genomarbetade inslag, får vandra genom tre små timrade trästugor i plast och lyssna på inspelade röster. Här ska vi besökare komma nära hur det pratades i stugorna. Rekvisitan är inget för den som är känslig för detaljer och historisk autenticitet. Här finns lite allt möjligt, som en alldeles för modern fiol, en plastbibel och en spinnrock från 1900-talet av en typ som troligtvis inte existerade i en fattig stuga i Småland på 1600-talet. Utställningen presenterar historia som något generiskt ”förr i tiden” utan nyanser eller sammanhang.

I en smal passage finns utställningens enda autentiska föremål, som är lätt att missa: en 400 år gammal isländsk svartkonstbok från Historiska museets egna samlingar. Tänk om den mottagande institutionen hade vågat kliva fram mer och dela med sig av mer information om detta föremål. 

Utställningens obegripliga klimax är någon slags fantasi om häxkonster med glasmontrar med små kuriosakabinett. En liten skelettmodell av en okänd varelse sitter i en bur omgärdad av utskrivna AI-bilder. Från undersköna kvinnor med slät hy i skaldjurskronor i intim omfamning till monstruösa get-käringar med tänder i läpparna, till Hieronymus Bosch-fantasier fullproppade med AI-slop och osammanhängande kroppsdelar strödda över marken i förgrunden. I introduktionen till utställningen deklareras att det är både dröm och verklighet. Men måste drömmen vara så illa utförd? 

I november 2024 hölls en ceremoni på Historiska museet för att symboliskt riva upp domarna mot de kvinnor som dömdes i häxprocesserna under 1600-talet. Detta förvisso slagkraftiga event har fått mycket uppmärksamhet i media och lyckades effektivt förflytta fokus från utställningens form.

Några som också borde få upprättelse är utställningen Häxors betalande besökare.