En plats med genklang

I tallskogen på Estlands Östersjökust finns Arvo Pärt Centret. Olov Amelin har besökt den världskände tonsättarens museion och lovsjunger ett besöksmål i världsklass vackert gestaltat i trä, glas och sten.

Personmuseer är en alldeles egen kategori. Ofta ett hem där en berömd person bott eller en plats där hen verkat, som Strindbergsmuseet, Selma Lagerlöfs Mårbacka och Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen. I konstsammanhang finns många museer som fokuserat på en konstnärs verk: Munchmuseet i Oslo, Rodin Gallery i Seoul och Picassomuseet i Paris.

Nyligen besökte jag Arvo Pärt Centret i Estland, Arvo Pärdi Keskus, beläget i Laulasmaa, en knapp timmes bilresa från Tallinn. En fantastisk upplevelse för den som fascinerats av Pärts musik och hur han uppnått status som en av världens främsta tonsättare. Namnet på orten är kongenialt med centret. Laulasmaa betyder ”sjungande marker” och lär komma från ljudet från de vidsträckta sandstränderna i närheten. Arvo Pärt (1935-) med familj slog sig ned här omkring 2009–2010 när de återvände till Estland efter lång exil i Berlin. Arbetet med att etablera ett Pärtcenter tog genast vid och bibliotek och arkiv byggdes upp i huset där de bodde. 2018, i samband med att Estland skulle fira 100-årsminnet av sin självständighet, fattades beslutet om att bygga ett stort center med arkiv, bibliotek, konsertsal, seminarierum, restaurang och utställningslokaler. Inte ett museum i vår bemärkelse men ett museion i klassisk mening. Ett hus för kunskap.

År 2014 fick arkitekterna Fuensanta Nieto och Enrique Sobejano från det spanska kontoret Nieto Sobejano Arquitectos uppdraget och skapade en byggnad som smugit sig in i blåbärsriset bland tallarna. När jag besöker platsen är det vinter och snö. Parkeringen ligger en stunds promenad från centret. Först när man vandrat några hundra meter genom skogen upptäcker man byggnaden.

Jag är där tillsammans med en svensk kammarkör. Sexton sångare som arbetat mycket med Pärts musik. Vi tas emot av Michael Pärt, Arvos son, som hälsar oss välkomna och introducerar sina kolleger programchefen Riin Eensalu och arkivarien Karin Röngelep. 

I flera timmar dyker vi ner i Pärts musikaliska värld och följer trådarna bakåt till hans tidiga avantgardistiska år i sovjetrepubliken Estland som till sist ledde till att han uteslöts ur tonsättarförbundet och såg sig tvungen att lämna landet 1980. Hans fru Nora var judinna vilket gav dem möjlighet att resa ut ur Sovjetunionen för att emigrera till Israel. Paret kom inte längre än till Wien för att något senare slå sig ner i Berlin som blev deras hem i 30 år. 

Eftersom Arvo Pärt fortfarande är i livet, han fyllde 90 i september 2025, så har man kunnat göra många och långa intervjuer med honom om hans konstnärskap och kompositioner. En helt unik möjlighet att följa ett konstverks tillkomsthistoria från de första idéerna till skisserna och slutligen det färdiga verket och uruppförandet. När vi någon timme senare skulle uppföra ett antal av Pärts kompositioner inför en välfylld konsertsal var det inte utan viss bävan.

Pärt har med åren blivit allt mer religiös. Detta avspeglas i centret genom att man i en öppen del i byggnadens mitt uppfört ett litet ortodoxt kapell. Besökare kan gå in och lyssna till musik eller be. Det vilar något andligt över hela miljön som är vackert gestaltad i trä, glas och sten. Byggnaden lyckas förmedla samma minimalistiska klarhet som Pärts musik, en bedrift i sig. En fotoutställning ringar in Pärts universum genom porträtt av de personer han samarbetat med. I ett filmrum möter vi hans levnadshistoria och i biblioteket ligger skisser till verk i montrar. I centrets presentationer beskrivs hans egen kompositionstekniska teori tintinnabuli och hur den kom till.

Genom åren har jag besökt flera tonsättarmuseer. Bachmuseet i Leipzig, Mozarts födelsehus i Salzburg och hans bostad i Wien, Händels våning i London och Brahms hus i Baden Baden för att nämna några. Gemensamt för dem är att mycket kretsar kring tonsättarens biografi. Föremål som använts eller funnits i tonsättarens närhet, ett instrument eller bord vid vilket han (uteslutande män…), komponerat. En fiol, en cembalo eller ett piano får rama in musikskapandet. I Pärtcentret är det snarare den intellektuella miljön man försöker lyfta fram. Hans bibliotek finns där, med en stor mängd religiös litteratur som säger något om den idévärld ur vilken musiken har vuxit fram. Som besökare kommer man konstverket och konstnären nära. Personen Pärt lär vi känna i den tidigare nämnda filmen som visas på centret och sedan är det bra med det.

Det stora värdet är i mötet med centrets medarbetare. Det märks att de djupdykt i Pärts musikaliska universum och på ett mycket initierat och pedagogiskt vis kan förmedla denna kunskap. Det är världsklass helt enkelt.

Man kan förstås säga att detta är smalt, riktigt smalt. En tonsättare, låt vara världsberömd, men kanske inte i allas Spotifylistor har ett center på en inte helt lättillgänglig plats i skogen på Estlands Östersjökust. Det är en plats man vallfärdar till om man gripits av musiken och det den förmedlar. Och för den som fått chansen att arbeta och studera in Pärts musik så är det förstås en guldgruva. Jag önskar att man oftare omhuldade konstnärskap på det sätt som Pärtcentret gör.

Text: Olov Amelin

Lyssna till Olov Amelins Arvo Pärt-tips:

1. Für Alina
2. Spiegel im Spiegel
3. Morning Star