Gediget och genomtänkt om teaterkostymer

”Teaterkostym – illusionernas abecedarium” på Scenkonstmuseet imponerar med genomtänkt dramaturgi och gediget hantverk in i minsta detalj. Till och med den något kaotiska ljudbilden fungerar. Irène Karlbom Häll önskar sig en turné.

Inledningsskylten är beslöjad men idén är glasklar. Här ska vi få teaterkostymens abc. A till O till vänster, P–Ö några trappor upp till höger.

Till vänster en toile, det vill säga en skiss i enkelt vitt tyg till ett kommande plagg, till höger något som vid en hastig anblick ser ut som Marilyn Monroes berömda luftkjols-scen, men vid en närmare titt mer oklart. Är det Melinda Jacobs? En dragqueen? 

Väluppfostrad som jag är börjar jag med A enlig instruktionen. Inifrån del ett smattrar rap och musik. Rummet domineras av skisspapper som hänger från taket i kedjor, fyndigt fästa med tandpetare. På en skärm ser vi olika decenniers versioner av Hamlet från Anders de Wahl till Silvana Imam – det är hennes rappande vi hör, och där har vi hennes kostym på en docka.

Från de många snabba skisserna förs vi vidare till de mer färdiga kostymteckningarna, av Mago och andra legendarer, hänger de verkligen originalen så här, oskyddat? En sällsynt effektiv ljuddusch gör att jag hoppar till när någon plötsligt talar till mig. Det är en man som ger grunden till begreppet teaterkostym: ”Det publiken ser är det viktiga”.

Vi förs vidare till tillskärning, sömnad, ännu en toile och patinering. Kostymerna får allt starkare uttryck fram till Don Juans överdådiga kostym och en klänning helt av rosor. En sömmerska ger sitt bästa tips för att minimera uttråkning upp till 10 %: sprätta med ett rakblad! Jag tar med mig rådet men får se om jag kommer att våga.

Vidare till kostymförrådets roll och återbruket, om uppbyggda kroppar som så kallade ”fatsuits” och de etiska problem de kan ge upphov till i vår alltmer kroppsmedvetna tid. Mask är förstås en del av teaterkostym. N handlar om valet av färdiga kläder i ett förråd – även det en kreativ handling. O bjuder på en av få interaktiva moment, där jag med knapptryckningar får testa hur ljus, musik och dekor påverkar upplevelsen av ett par kostymer. En liten försmak om vad som kommer i nästa del där vi ger oss in på själva scenen, akt två helt enkelt.

P som i Provande får bli övergången, och det är en riktig spegelsalong där man får se sig själv riktigt många gånger, hur kul det nu är i februari.

Så lägligt Q som i queer kom i alfabetet! Finns det något yrke närmre det queera än just kostymdesigner? Discomusik och rosa toner tar emot. Q till Ö är en fest, för nu är vi på scen. En fantastisk uppställning kostymer följer, all fakta man kan önska sig står på platt liggande plexiskyltar. Scener ur de uppsättningar där kostymerna ingått spelas bakom. 

Om allt är tydligt åtskilt av tema, kopplat till en bokstav och monokroma bakgrunder och därmed väldigt överblickbart blir ljudet mer kaotiskt. Repliker och musik blandas och avlöser varandra, förklarande prat som förekommer på skärmar även här är klokt nog förvisat till hörlurar. Ofta blir ljud som hör till filmer stökigt när det blandas i en utställningsmiljö, men här funkar det utmärkt. Det är ju inte vilket prat som helst heller, utan några av de främsta skådespelarna i Sverige, det är ljudspår som funkar i sig själva utan bild och då blir effekten istället en ljudsymfoni från alla håll, med en stark känsla av teater. Jag vet inte hur en pedagog ska kunna göra mer av detta än det det redan är. De kanske stänger ned ljudet vid visningar, eller så har de inte visningar. 

De sista tablåerna är överväldigande på många sätt. Man har konsekvent valt att fokusera på verken snarare än upphovspersonerna, även om vi möter en del giganter. Alla är dock ordentligt namngivna, likaså regissörer och skådespelare. Alla som har en del i slutresultatet nämns. Det är ett grupparbete vi möter om än med vissa spetsar. 

Alfabetet som röd tråd är en lyckad idé, det finns en genomtänkt dramaturgi med en tydlig upptrappning. De övergripande texterna som följer alfabetet är också smarta och välskrivna. Det finns till och med en diger creditskylt i slutet. Utställningen står i ett år, fram till maj på Scenkonstmuseet. Det känns dock synd att inte ännu fler får chans att se detta. Man får lust att väcka upp Riksutställningars gamla utställningståg enkom för denna utställning…

Samtidigt som ambitionen ligger på samma nivå som en permanent utställning verkar det klart turneringsbart rent tekniskt. Hur det funkar med alla inlån vet jag dock inte. Men det ligger ett väldigt gediget förarbete bakom detta, det är tydligt. Både att dra ihop alla dessa anslående kostymer och att vända och vrida på begreppen och momenten i ämnet kostymskapande. Säkert har mycket prövats och strukits i processen, för det är en väldigt välfungerande helhet vi möter. Inga döda hörn, inga spår av några mindre lyckade kompromisser. Bara ett riktigt bra hantverk med både tyngd och humor. Nu vet jag också vad ett abecedarium är.

Text och foto: Irène Karlbom Häll