Kulturens värde bortom ekonomiska kalkyler

I sin nya essäbok ”Kulturens värde” försöker Sverker Sörlin förstå hur kulturen gick från att vara självklar kärna i demokratins idé om det gemensamma livet till att bli en marginell budgetpost. Han visar hur kulturpolitikens former tryggade finansieringen men gjorde kulturen politiskt osynlig. Klas Grinell har läst, och uppskattar hur Sörlin lyfter fram museerna som nyckelplatser där kultur och kunskap kan mötas och där medborgare kan “veta tillsammans”.

Sverker Sörlin är professor i miljöhistoria. Han har skrivit en rad böcker, om snö, nationalism, antropocen och Europa. Han har utrett forskningens villkor, är sommarpratare, engagerad folkbildare och samhällsdebattör. Han var en som tidigt talade om natursyn och miljöperspektiv på historien. Nu, inför det öppnande valåret, har han skrivit en essä om kulturens värde. 

I den tidigare boken Till bildningens försvar (2019) förklarade Sörlin att människor för att skapa ett välfungerande samhälle behöver ”veta tillsammans”. Han säger själv att Kulturens värde är en slags fortsättning på boken om bildningens betydelse; att den väckte frågor som han behövt fundera vidare på. Det är också tydligt att den statliga kanonutredningen har triggat Sörlin till att formulera ett annat svar på varför kultur har värde. 

Sörlin kommer som sagt från universitetsvärlden. Han visar hur den forskningsverksamhet han själv tillhör under de senaste decennierna har lyckats få mångdubbelt ökade anslag, samtidigt som kulturstödet knappt har indexuppräknats. När statens kulturbudget fick sin moderna form i budgetreformen 1961 var den en femtedel så stor som den samlade budgeten för högre utbildning och forskning. Nu räknas skillnaden till en faktor 45. 

Sörlin förbryllas över hur till exempel statens samlade litteraturstöd kan vara så litet. 53 miljoner kronor för ett helt år för hela landet. “Varför skulle bara en promille av vad forskningen kostar räcka till litteraturen?” frågar sig Sörlin (s. 160). Hans bok går på ett plan ut på att försöka förstå varför varken politiker eller medborgare kommer på att ställa frågan. 

Sörlins tes är att en “av de saker som stått i vägen för att diskutera kulturens ställning i politiken kan […], hemska tanke, ha varit – kulturpolitiken.” (s.133). När man på 1960- och 70-talen hade kommit överens om formerna för att säkra finansieringen av de offentliga kulturinstitutioner som fanns, begränsades också samtalet och förståelsen av vad kultur är, och vad den är värd. Kulturen kopplades bort från de stora politiska frågorna om samhällets och människans väl. 

Politik handlade inte längre om det gemensamma livet. Politik har kommit att handla om fördelning av skattemedel. Så behöver det inte vara, menar Sörlin, och så har det alltså inte alltid varit. För att omformulera relationen mellan kultur och politik går han därför till tiden före kulturpolitikens formalisering 1974 och lyfter fram en tid då politiken handlade mer om medborgarnas gemensamma liv – som inte sällan talades om som just kultur. 

Enligt Sörlin stod kulturen under den tidiga demokratiska epoken i centrum för diskussionerna om ett gott samhälle och liv. I dag är det självklart ekonomin som alltid ramar in alla politiska diskussioner och förslag. Nu är ekonomin den ständigt närvarande elefanten i rummet. Enligt Sörlin var det fram till 1960-talet snarare kultur. Genom att tala om en elefant försöker Sörlin hjälpa oss få syn på det som alla tar för så självklart att det inte behöver nämnas. Sörlins elefant är därmed en något annan art än den som vanligen förekommer i talesättet (som ingen vill kännas vid). Den här elefanten var så bekant och allmänt värderad att det politiska samtalet slutade tala om den. Det gjorde enligt Sörlin att kulturen/elefanten under det framstegsinriktade och teknikoptimistiska 1950-talet kunde ledas ut ur rummet utan att någon riktigt märkte det. Ett drygt decennium senare kom den stora kulturutredningen och låste in den i kulturpolitikens välinredda men samtidigt avsides belägna och snävt utformade hägn. 

Genom att ringa in sin fråga om kulturens värde på det sättet öppnar Sörlin för nya frågor och förslag. Bokens första mening lyder “Kultur är allt mänskligt.” Några sidor in talar Sörlin om kultur ”som en form av andlig och social infrastruktur” (s. 25). En mer precis definition får vi inte. Paradoxalt nog är det en annan av bokens stora kvaliteter. Bara om vi håller fast vid en sådan bred och vag definition kan vi se kulturens grundläggande värde. 

Formerandet av en avgränsad kulturpolitik sammanföll historiskt med att all politik kom att handla om ekonomi. Det var inte illa menat. Kulturpolitikens ambition att säkra finansiering av offentliga kulturinstitutioner och viss fri konst var både rimlig och uppriktig. Det går inte alltid att förutse de långsiktiga resultaten av politiska beslut. Det gick nog inte att förutse att arbetet för kulturens politiska legitimitet skulle leda till att den avknoppades från det breda politiska samtalet. Sörlin är inte ute efter att peka finger. Han använder historien för att hitta nya ingångar och ställa nya frågor. 

Hans slutsats är alltså att vi för att förstå och ta tillvara kulturens demokratiska värde måste omskapa relationen mellan kultur och politik. Snarare än att argumentera om hur mycket som är rimligt att skära i olika budgetposter måste vi återta ett samtal om kulturens förbindelser med ”människovärdet, demokratin, välfärden och våra liv som medborgare och medmänniskor.” (s. 14). Att vi förlorat den demokratiska kultursynen är en delförklaring till varför populism och kunskapsförnekelse kan få sådant fäste i samtiden.

Kulturens problem har därmed inte så mycket med den snäva kulturpolitiken att göra. Det handlar snarare om att hitta sätt att låta kulturen återupprätta oss som medborgare. Det behövs en bredare kulturförståelse för att frigöra oss från den instrumentella och snäva rollen som skattebetalare och konsumenter av politikers verksamhet. 

Sörlin lyfter fram socialdemokraten Arthur Engberg som på 1920-talet argumenterade för att ”demokratin bör slutligen vara en kulturdemokrati, som kräver frihet och fordrar ansvar.” Under de årtionden då många av de stora svenska kulturinvesteringarna genomfördes var de samhällsformande fälten ”demokrati, kunskap, bildning, deltagande, konst, scenkonst, film, litteratur, yttrandefrihet och andra friheter, andligt liv, folkrörelser, civilsamhälle, offentlighet, public service” ett gemensamt ecklesiastikdepartements ansvar. Det var inte så dumt.

Här kommer museerna in i Sörlins argumentation. Museer är institutioner väl rustade att erbjuda en öppen plats åt den där försvunna elefanten. Här är kultur och kunskap redan sammanvävda. Därför lämpar sig museerna mycket väl som medborgerliga rum för det breda kulturlivet. Där finns former för att säkra såväl kvalitet som deltagande. Sörlin ser ett behov av mer forskning vid museerna. Då kan den senaste kunskapen göras allmän genom tankevidgande utställningar och högklassiga kulturupplevelser. Här kopplas kultur och bildning ihop. Museer är platser där medborgarna kan mötas och ”veta tillsammans”. 

Sörlin påpekar själv att hans argument på flera sätt liknar dem som föranledde kulturkanonutredningen. Han ägnar därför utredningen ett längre avsnitt och förklarar varför han ser påbjudandet av några få symboliska verk som en auktoritär fernissa, ägnad att dölja nedskärningar på folkbildning och verkligt medborgerlig kultur.

För att förverkliga kulturens värde behöver vi enligt Sörlin istället ställa grundläggande frågor om samhället. Hur har det till exempel kommit att bli politiskt självklart att det behövs 12 års skolgång för att bli medborgare och lönearbetare, samtidigt som det inte ses som ett politiskt ansvar att skapa förutsättningar för en livslång mänsklig utveckling och medborgerlig träning? 

Sörlins förhoppning är att vi genom att få syn på bristen på logik i den slags förgivettaganden ska kunna öppna för att tillsammans tänka ”bättre, djupare, längre… vackrare” om vad som gör demokratiska och öppna samhällen möjliga. ”Utan kulturen kommer vi inte lyckas”, avslutar Sörlin.

Klas Grinell