Kroppsnära berättelser i bläck berör

Utställningen ”Tattoo – berättelser i bläck från Medelhavet” på Medelhavsmuseet fastnar ibland i torra redovisande texter. Men när man får komma nära de enskilda människorna och betydelsen i deras tatuteringar berör den på riktigt.

När jag kommer till Medelhavsmuseet är den tänkta ingången vid tillfället för besöket spärrad av arbeten som pågår i museets pampiga centralhall. Det första jag möter blir därför en enorm tabell som redovisar medicinskt användande av tatueringar världen över, och några inte så upplyftande foton av ismannen Ötzis händer, motiverade av att han är den äldsta funna tatuerade personen. En osannolikt dålig start. Men – detta är ju faktiskt utställningsrum nummer två. 

När jag strax intill hittar rum nummer ett, den tänkta inledningen, försöker jag sudda ut mitt första intryck och börja om. Nu börjar utställningen med en överflygning av ämnet. Mest text, få bilder. Som förordet eller inledningen i en bok. Vad betyder ordet tattoo, vilka var först med att tatuera, och så en animerad världskarta med tidslinje, full av detaljer. Lite som man inleder en avhandling eller en faktabok. Redovisning, avgränsning. Det är praxis i den akademiska världen och i faktaboksgenren. Men inte det bästa sättet att starta en utställning.

Efter detta kommer det som jag uppfattar som ett första estetiskt eller känslomässigt anslag, en egentlig inledning, en uppförstorad fotokopia av ett blått keramikfat med en bild på en kvinnlig musiker, med tatuering på låret. Ackompanjerad av ett par tre lerfigurer ur museets samlingar med vad som helt klart kan tolkas som tatueringar på kroppen. För att vara en första bild som ska slå an en ton är den inte särskilt stark. Bilden och lerstatyerna förtar varandra lite.

Därefter fortsätter utställningen kronologiskt till höger där historien betas av från Egypten och framåt. Det hela går i svart, grått och rött och med ett typsnitt som jag inte riktigt förstår mig på; det är udda, men inget jag själv precis associerar med tatueringar, mer med dataspel. Texterna dominerar, och mycket bygger på utskrivna A4-papper som klistrats upp på väggarna lite huller om buller och delvis på varandra. Detta känns, helt ärligt, mer som ett första försök till utställning av ett gäng studenter än professionell utställningsform.

Samma sak med texterna. De redovisar fakta men går inte bortom det. Vi får veta att tatueringar varit förbjudna i alla de tre monoteistiska religionerna (men inte varför) och att folk trots detta tatuerat sig (men inte varför). Lite spekulation måste man väl våga sig på? Det blir ett väldigt dött kalenderbitande av det hela. Texterna förlorar sig i redovisande, en del teman innehåller så lite information att man kanske lika gärna kunnat hoppa över dem. 

Väsentligt bättre blir det i den vänstra delen av lokalen som handlar om den tid vi lever i. Två bildserier med äldre kvinnor från Algeriet respektive Kurdistan i Syrien innehåller drabbande möten och bra citat ur intervjuer med personerna. Här kommer man nära. Det är tydligt vad detta att tatuera sig betytt för dem, en har tvingats, en annan gjort det i smyg mot föräldrarnas vilja, alla för att ”bli vackra”. De är monterade på en stor saffransgul bakgrund som ger associationer till medelhavsområdet.

I nästa rum, som är en röd ”tatueringsstudio”, möter vi en del av de unga människor som tatuerar sig på liknande sätt idag och med andra syften, ofta identitetsskapande, i trots mot något, ett sätt att visa stolthet över ett ursprung eller hedra sina förfäder. Deras distinkta nygjorda tatueringar ger en vink om hur de gamla damernas blekare och suddigare tatueringar en gång sett ut. De här tre fotoserierna är utställningens verkliga kärna och klo, och det är därför lite synd att de inte fått ta plats i sin helhet. Flera av samtidsbilderna hänger inne i kaféet på övervåningen.

Det bord där man kan stämpla sig själv med några av de traditionella tatueringarna är ett bra inslag, och den tatuerade venusstaty som står i ett hörn är något jag mycket hellre hade mötts av i entrén än en lång utförlig tabell. Eller för den delen, en världskarta med onödigt mycket fakta. Också gestaltningen av den äldsta fortfarande öppna tatueringsateljén i Jerusalem, komplett med stämplar och verktyg samt en film, är givande att besöka. Men enkla medel förflyttas man till familjen Razzouk. 

Utställningen lossnar när man möter människorna, mycket är bra men en del hade kunnat vara bättre. Ur ett formgivningsperspektiv är utställningen ojämn, det känns som att fler händer varit där med olika hög medvetenhet om utställningsform. Det är synd, för ämnet är verkligen otroligt tacksamt för en museiutställning – allt som är nära kroppen fångar och berör oss. Insamlingen av nutida tatueringar med koppling till medelhavsvärlden är lyckad och knyts väl ihop med resten. 

Som kritiker grumsar jag, men som vanlig museibesökare är jag ändå rätt nöjd. Jag lämnar museet med en sprillans ny stämpeltatuering, spridda kunskaper om tatueringar som historiskt fenomen och ett osunt sug efter att bättra på min 40 år gamla tatuering av ett horusöga.

Irène Karlbom Häll