”Spöken” och detaljer lyfter egyptiska jättemuseet 

Med en budget motsvarande elva miljarder kronor, ett bygge som sträckt sig över decennier och ambitionen att locka fem miljoner besökare redan första året är Grand Egyptian Museum ett museiprojekt i nästan ofattbar skala. Irène Karlbom Häll har besökt.

Att ge sig på att recensera det nyöppnade Grand Egyptian Museum är kanske lite som att recensera Louvren. Man känner sig inte så jättestor och kaxig men det gör man aldrig i Egypten… Museet är så stort, innehåller såna unika kulturskatter och är så pampigt och så utomordentligt arkitektritat att det är att det där med utställningsdesign hamnar lite i skuggan. Men det finns där! Ljus och ljudeffekter som förstärker upplevelsen, genomtänkta placeringar och upplägg, textdesign, monterdesign. Genomtänkta viloplatser med rekonstruktioner av livet i forna Egypten. ”Spöken”, spår av människor från förr som obekymrade lever sina liv intill besökarna utan att se eller ta notis om dem. Det är några exempel på vad man hittar, utöver en enorm mängd föremål.

Det första jag möts av i entrén är en jättelik Faraostaty som sattes på plats först av allt – innan huset byggdes runt honom. Den följs av en jättetrappa där en del av de finaste och bäst bevarade stenskulpturerna står. De är mitt ibland oss, inte på sidorna. Hela museet är för övrigt väl tillgänglighetsanpassat, från rullbanden som tar de besökare som så vill upp för jättetrappan till precis allt annat. Ljudinstallationerna är lugnande, suggestiva och blandas med det ständiga sorl som oundvikligen uppstår när ett par tusen människor driver runt i en miljö av glas och metall. Det är också lättnavigerat med sin uppdelning i gallerier.

Effekterna är välgjorda, välbalanserade och förstärker utan att ta över. Särskilt uppskattade jag ”spökena”, gestaltade av filmade skådespelare och projicerade på en slags halvgenomskinlig vikvägg framför en målad bygata. Vikväggen gör att de kommer och går lite istället för att vara synliga hela tiden, just som spöken, något man skymtar i ögonvrån. En del av de människor från förr som allt oftare befolkar museerna blir övertydliga och krystade: ”hej jag är en bonde…” Men inte här, på GEM är det mer subtilt och väl så effektivt.

Framför allt finns det en ständig rörelse i själva arkitekturen. Det är också det den egyptiska staten vill signalera – att de är en nation på väg. Museet, ”Egyptens gåva till världen”, marknadsförs överallt – de sedvanliga säkerhetsinstruktionerna sker på Egypt Air genom en inspelad video där flygvärdinnor och snygga passagerare tar på sig sina syrgasmasker och flytvästar i museimiljön med statyerna i bakgrunden. Säkerhetsåtgärderna kring varje sevärdhet är robusta, varje väska röntgas om och om igen, alla visiteras på väg in, ofta flera gånger, även på hotellen.

Arkitekturen av den irländska arkitektfirman Heneghan Peng är dynamisk. Om skulpturerna som visas i stora mängder är raka, stabila och balanserade så är rummet de står i lutande och rörligt. Inga vinklar är räta och många är spetsiga. Byggnadens alla linjer associerar till pyramider och de smala djupa nischerna i väggarna till gravar. Materialen är sten, glas, metall och allt kommunicerar. Från ett rum ser man ett eller två till.

I den här miljön dominerar statyerna, museiföremålen, men det finns även en del skapade utställningselement, ljusboxar och skärmar med stillbilder och ibland rörligt material. De är rejält tilltagna för att ens synas i rummen och jag tycker att de funkar och kompletterar föremålen. Med en sån här kulturskatt blir det till stor del en traditionell monterutställning, men man har rundat en del av de medföljande problemen. Montrarna har extremt gott om luft ovanför föremålen vilket gör att de blir en del av rummet snarare än ett hölje kring föremålen, plus att man slipper alla irriterande övre ramar i synfältet. De har dock inte valt reflexfritt glas, på gott och ont. Det reflekteras en hel del, men det är också vackert och en del av pompan. Man får flytta sig lite, också med kameran.

När vi kommer till galleri sju där Tutankhamon håller till är ljussättningen mörk för extra drama och extra värde. Här visas alla de kistor som legat i varandra som ryska dockor samt den ikoniska guldmasken. Själva stensarkofagen och den avklädda mumien är dock tillbaka i originalgraven i Luxor. Där kan han beskådas, med täcket prydligt uppdraget till nyckelbenen men med fötterna bara med spretande tår, avklädd all sin ståt, för den finns ju här i Kairo på GEM. Guldmasken är Grand Egyptian Museums egen Mona Lisa och har förstås enkelrum, där den omges av höga smala guldkassetter längs väggarna vilket gör hela rummet randigt – ett enkelt sätt att skapa en kunglig och helig miljö. Ljussättningen får dem att likna guldpelare men de är vanliga väggar.

Långsamt panorerat filmat material från den första utgrävningen på 1920-talet blir bakgrund till några av föremålen. En informationsdel visar föredömligt korta texter på arabiska, engelska och kinesiska. Alla dessa pedagogiska installationer är snygga, tillgängliga och passar i rummen där de står.

Om någon till äventyrs följer mig som recensent vet ni att jag är barnsligt förtjust i montrar där inte allt står i raka rader utan där föremålen får leka lite med varandra. Det finns inte jättemycket sånt på GEM men jag hittar faktiskt ett och annat tilltag – som den svarta statyn som sitter och tittar rakt på ett flygfoto framför honom, som en teve. Fotot verkar föreställa en grävd grop i öknen. Var det där han hittades? Det framgår inte, men placeringen ger liv och skapar funderingar.

I den utställningsdel som handlar om de statyer och rester av en stad som finns kvar i havet utanför Alexandria har man använt mer expoteknik. En målad karta på golvet, skärmar med hörsnäckor med mera – det hade kunnat återfinnas på ett museum vilket som helst i Sverige.

Intill den stora museibyggnaden ligger ett mindre annex, byggt för farao Khufus (Cheops) 4 500 år gamla båt: Egyptens motsvarighet till regalskeppet Vasa (som plötsligt framstår som en löjligt ung båt på knappt 400 år). Här har man valt att satsa på horisontella linjer och vågrörelser. Det är säkert tänkt som kontrast till det stora museet men inte lika formskönt.

Vågor överallt, amöbaformer och mycket hängande kedjor. Bruna böljande sittmöbler i trä utklickade här var påminner lite för mycket om, tja, det katten gör i lådan, för att travestera Kalle Sändare. Utstuderat men inte särskilt snyggt och inget som tillför något särskilt till båten. Å andra sidan är det nog lite av ett omöjligt uppdrag att få till något ”eget” bredvid ett museum som GEM.

Det är väl bara att ge museet tio pyramider av tio möjliga. 

Irène Karlbom Häll